Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

När jag var 29, hade jag en bonustjej som var 16 år. Jag försökte aldrig vara hennes mamma utan blev som hennes storasyster istället. Det fungerade jättebra mellan oss! Hon kunde prata med mig om allt och hon kände en trygghet i det, då hennes bio-mamma inte fanns där för henne.

Det jobbigaste tycker jag är att så fort bonusen skriker får hon som hon vill. Pappan vill att man ska ha regler och vara konsekvent men när man är det så är det fel iaf och man får en utskällning. Han vill nog vara konsekvent själv men han ar bara en massa varningar utan konsekvens. Jag blir den som är "the bad guy" men dock bara så länge han orkar lyssna på hennes gap och skrik.
Man kan säga vad man tycker och tänker men egentligen har jag ingen som helst talan eftersom det inte är "mitt barn"!

Vad skönt att du känner så där! (Förstå mig rätt) Har precis blivit bonusmamma och pojken är drygt en vecka nu men jag känner precis som du! Min pojkväns ex blev gravid precis innan de gjorde slut så pojken har precis kommit. Jag har ju vetat sedan jag träffade min pojkvän att det skulle komma en bebbis en dag men nu har det blivit så verkligt! Är så hemskt bebissjuk jag med så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Och han säger att han bara ska ha ett barn. Vet inte om det bara är någonting han säger, för lika gärna som jag visste att han skulle bli pappa visste han att jag vill ha barn. Det är ju tidigt att börja planera ett till barn redan nu men som du säger känner man en viss avundsjuka när man ser dem tillsammans. Jag har ju inget som helst blodsband till barnet hur mycket jag än skulle vilja. Och värre är att barnets mamma inte gillar mig alls så jag blir ännu mer åsidosatt när det gäller att få träffa barnet.

Så hoppas du förstår mig rätt, att jag inte gläds åt dina känslor på det sättet men att det känns skönt att man inte är ensam som känner så. Man känner sig otroligt egoistisk ibland att man nästan blir rädd för sig själv. Man längtar tillbaka till den tiden man hade pojkvännenn för sig själv! =)

/Josefin

Förstår precis vad du menar. Här har barnet har varit helt hopplöst, ska göra allt man inte får osv.. Hon gör allt mina inte får göra. Försökte vara schysst o tala om vad som kan hända, vad det kan bli för koncerkvenser om hon gör si eller så. Men det funkade inte. Det sista som hände när jag sa nej var att hon blev ursinnig o ska flytta tbx till sin mamma! Ja vad gör man...

Det jobbigaste är detta daltande och daddande med mitt bonusbarn, för det är ju så synd om skilsmässobarn.... Hon har ju gått igenom så mycket. Flickan är 5 och hennes föräldrar skildes när hon var 1. Jag frågar mig hur många år det pågår?

har en bonuspojke pa 6 ar och en dotter pa snart 4 ar...tycker inte alls det ar jobbigt
det enda ar hans mamma *suck* ...jeje.

Jag är inte bonusmamma själv, men min dotters pappa är tillsammans med ny tjej och personligen förstår jag inte varför jag som biologisk mamma skulle vara jobbig.. Det vet jag med mig att jag inte är, varför skulle jag? Hon ansvarar inte för att han och jag fick barn, så länge hon är snäll mot min dotter lägger jag mig inte i deras liv. Och skulle min dotter göra något fel mot henne skulle jag tala om det för min lilla, att det inte är okej att bete sig dåligt mot en bonusförälder osv.

Skönt att det finns en tråd där styvföräldrar får prata av sig lite, se liksinnande osv :) Dock - ni som säger att det är dumheter att skaffa barn och separera. Tror ni på allvar att man separerar för vad som helst när man har barn? Tror det flesta har allvarliga skäl. Och sen kan den ena bli lämnad utan att vilja, är det dumheter då, för den som inte valt att separera?
Och ni som säger - det hade varit skönare om dom inte funnits. Vem säger så? Har dessa barn behandlat er fruktansvärt dåligt? Annars kan jag inte för mitt liv förstå grymheten att säga en sån sak!

Varför är det grymt att säga så? Jag förstår fullkomligt de som känner så - men det är en stor skillnad mellan att HA en känsla och att AGERA på den. Att faktiskt tänka att det vore enklare utan de där bonusbarnen (visst vore det enklare för mig med, men ack så mkt tråkigare, jag GILLLAR min knasbubbla till bonus, han är en störtskön människa!) innebär inte per automatik att man låter barnen (eller nån annan) veta det.

Man är naturligtvis inte jobbig per automatik bara för att man är biomamma. Tvärtom är de flesta biomammor, likt vilken grupp som helst man talar om, exempelvis biologiska barn, styvbarn och styvmammor i stort hur lätta som helst att fungera med så som du upplever att det är för dig. Men det finns alltid undantagssituationer och på ett styvföräldraforum är det naturligt att styvföräldrar tar upp det som är jobbigt.

Det vanligaste problemet ur styvföräldraperspektiv verkar vara att vardagen med barnet inte fungerar. En vanlig orsak till detta är att styvmamman anser att styvbarnet får positiv särbehandling. Det kan vara pappan som inte kan balansera akten eller så är det mamman som på olika vis kräver att hennes barn ska prioriteras. I värsta fall är det båda föräldrar som på detta sätt tävlar om barnens gunst. Resultat: uppretad styvmamma och rätt så duktigt odrägligt uppförande från barnen.

Om en styvmamma klagar på att det ser ut så här kommer det alltid uppmaningar om att hon ska ändra inställning så hon tycker det är positivt eller flytta eftersom hon då genom att inte vara ok med ett sådant upplägg visar att hon inte förstår att barnen alltid kommer först.

I det läget kan irriterade styvmammor svara att om separerade föräldrar inte vill att barnen ska leva som barn till separerade föräldrar med en blandning av vardag och fest, fast nu i två hem där man inte har full kontroll över hur det ser ut hos den andre föräldern, så skulle de ha låtit bli att separera då de inte klarar av att fungera i den verklighet de skapat.

De som säger att det hade varit enklare om barnen inte funnits är ofta de som lever i resultatet av föräldrarnas oförmåga att balansera upp föräldraskapet. Om inte barnet hade funnits hade de inte haft detta problem och ingen annan hade känt av det heller. Det innebär givetvis inte att någon önskar livet ur barnen. Det är bara ett krasst uttalande om verkligheten.

Jag reagerade mer på uttalandet. Men jag satte det nog mer som om det var relaterat till ett agerande! Därav stark reaktion från mitt håll.
Sen är det så att eftersom jag inte bonusmamma själv så jag har egentligen inga större rättigheter att tala om vad som är fel eller rätt att säga om det. Men klart, du satte saken i ett logiskt sammanhang.
My bad! Jag kan förstå hela grejen att man TÄNKER tanken ibland.. Så länge inte barnen känner av att man gör det.