Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

Jobbigast för mig är att jag inte känner att jag koll på var gränserna går. Jag har själv aldrig varit ett dugg barnintresserad, har aldrig varit i mycket kontakt med barn.
Även om jag nu är mamma till en 8-åring, så har jag ju ändå missat allt det som händer med ungar mellan 2 och 11 år... och det är rätt mycket. Vilka gränser gäller, vilka regler, vad kan man förvänta sig...?

Och lite maktlöshet. Även om jag inte har några stora problem med biomamman, så är det jobbigt att alltid anpassa semester, ledighet och sånt, efter någon annan.

Jag är mamma till en TVÅ-åring... inte åtta... det var väl för sent på kvällen jag skrev inlägget...

Jag vet faktiskt inte vad som är jobbigt med att ha bonus barn...
Ska vara att dom inte är här JÄMT!!!
Jag har en egen son och sambon har två tjejer och visst är det skönt att vara helt barnfri varannan helg men det är som att det saknas något hela tiden.
Vi har ju barn och helt plötsligt ska man slå om och vara barnfri.
Det är nog det jag tycker är jobbigast.
Första dagen som man inte behöver fixa middag till 3 hungriga vargar är väl skön men sen...vad gör man med all ledig tid???
En andledning god som någon att skaffa en gemensam knodd så man alltid har åtminstone en unge hemma.
Om någor frågar er hur många barn ni har vad svarar ni då?
Jag säger iaf automatiskt att jag har 3 barn fast bara 1 biologiskt.
Är het otroligt egentligen för en människa som inte kunde tänka sig att ha mer en 1 barn.
Nu sitter jag här med 3 och längtar efter en 4a...

För mig handlar det mkt om alla känslor.

Det jag kan tycka är jobbigt är allt jag måste göra och ge till någon annans barn. Jag ska behandla barnen som mina egna när dom är här trotts att det inte är mina barn. Det blir svårt känslomässigt.

Sen är det jobbigt att alltid anpassa alla större beslut, även mindre för den delen med tillsammans med biomamman som trotts allt är min sambos ex. Vi kan inte själva besluta när vi vill ha semester eller dyl.

Man ger och ger men får inte lika mkt tillbaka, när det väl gäller så är det mamma och pappa som går först (såklart). Jag skall vara en i deras familj en vuxen person men när det sen gäller tandläkarbesök, utvecklingssamtal och sånt då får jag inte vara med (enl. biomamman).

brukaar ofta försöka tänka att det är min sambos ansvar att ajg inte behöver bry mig...men det fungerar inte i längden då blir vi aldrig en familj. Så hur jag än försöker så känns det alltid som att jag måste ge så otroligt mkt. säkert också för att jag så ofta måste gå emot mina egna känslor.

Glad över att det verkar som att man kan få skriva av sig här utan att få skit...

* Att vara en vuxen som förväntas delta endast i det man blir "inbjuden" till, man räknas inte automatiskt.
* En riktig osamarbetsvillig och bitter biomamma
* Svårigheter att planera för semestrar etc
* Ett rum som står tomt VV när man är trångbodd
* Se hur mannen ibland har svårt att stå emot biomammans manipuleringsförsök
* Veta om att man när som helst, helst lördagkvällar, ska riskera att bli uppringd av biomamman som fått lust att ringa och gapa lite, vilket resulterar i att min man blir arg och ledsen
* Att se hur min mans dotter hela tiden tänker sig för när man frågar henne något. Hon är så full av idéer från sin mamma så hon kan knappt svara på tilltal ibland för hon tror hon ska försäga sig
* Rättvisesnack (som jag iofs inte bryr mig så mycket om, vi har vår form av rättvisa i vår familj och det funkar bra än så länge)
* Att min mans dotter inte kan vara sig själv hos oss när jag är hemma, hon vill gärna vara lite "extra" då och passar istället på att köra hela gnällracet när min man är ensam hemma. Hon vågar inte ha konflikter (otroligt konflikträdd) med mig fast det skulle behövas för att utveckla vår relation om du förstår. Nu blir vi mer som artiga mot varandra och det känns inte som man är varandra så nära... Mer som att hon är på besök.
* Tidigare var det också mycket tjafs kring ekonomin, som min mans ex tyckte det skulle fortsätta ha ihop. Det var inte så lyckat eftersom de har rätt olika inställning till ekonomiska frågor, och min mans ex tycker att deras dottar "ska få det hon vill ha". Det är svårare för oss att ha den inställningen eftersom vi har fler barn än hon (hon är ensambarn hos mamman).
* Att saker kan vara så laddade. Om mina barn kan jag säga att "det där är verkligen otroligt jobbigt när de gör", men säger jag något som ens är aningen negativt om min mans barn så blir det emottaget på ett helt annat sätt.
* Att VV-barnet av någon underlig anledning förväntas vara med på ALLT man gör. Det går inte när hon bor VV, hon kan inte ha två parallella liv samtidigt. Alltså måste vi semestra, åka till släktingar, gå på bio, åka och bada och allt annat även när hon inte är hos oss, men det är förstås oerhört orättvist enligt vissa. Vart det rättvisa är att de gemensamma inte ska kunna göra något alls VV och VV-barnen ska göra allt dubbelt har ingen ännu lyckats förklara för mig, men åsikten finns ju. Självklart lever vi samma liv varje vecka i princip, och VV-barnet kommer och "flyter in i vardagen" när hon kommer.

Det är faktiskt otroligt mycket mer som är jobbigt än vad jag trodde innan jag blev tillsammans med min man. Men så upplever jag att många känner, att det är jobbigt med en till person som ska vara med och bestämma över saker, rättvisetjafs och annat...

Det jobbigaste är väl hela biten att barnet finns tycker jag.
Allt had varit otroligt mycket lättare ifall han aldrig hade blivit till.
Men nu kan man inte vrida tillbaka tiden och göra dumheter ogjorda, för det är dumheter anser jag att skaffa barn med någon för att sedan separera.
Alla gör vi våra misstag och ingen är felfri, inte ens min underbara annars perfekta sambo.
Att generna slog så tokfel och sedan inte blivit uppfostrad till en dräglig individ är synd, för min sambo har mycket gott i sig, synd bara att han inte delade med sig mer om han nu ändå skulle föröka sig med exet.

Sedan håller jag med föregående talare och många andra åsikter ovan, M A Nomminen bl.a hade en skön förklaring på de detaljer som kan vara jobbigast.

Gremling666:
Håller med dig om att det är jobbigt att de bara finns. Tänker ibland att det är så jä*a typiskt att inte jag träffade min sambo tidigare innan han hann skaffa två barn med en annan.

AnnaAnna och Gremlin: som jag håller med er! Precis så där känner jag. Har aldrig skrivit något om det här på FL men läst alla trådar och det blir alltid en massa skitsnack. Till exempel läste jag om en bonusmamma som var orolig över ngt angående bonusbarnet och hon verkade vara otroligt snäll och engagerad och jag tänkte: gud så fantastiskt, hon verkar se bonusbarnet precis som sitt eget.

Men såklart fick hon inga lovord utan svar i stil med: varför ska ni bonusmammor alltid tro att ni är så jävla mycket bättre än bio-mammor... bla bla bla". Jag blev så förvånad.

Efter att ha läst en massa trådar är jag dock inte så förvånad längre. Därför är jag glad över den här ärliga tråden där man får säga som man tycker utan påhopp.

Jag tycker ni är tuffa som kan tala om hur ni känner! Jag känner precis likadant.

Hur sjutton ska man lösa hela problematiken tro? När det ALLTID kommer nya "problem" (biomamman känner för att flytta utomlands helt plötligt, vill åka på semester med sin nya kille, går ut och lämnar sonen ensam och vi får rycka ut osv osv)

Gremlin: jag höll oxå på och tänkte "om min man inte hade....så hade inte..." men det har jag i alla fall slutat med. Typ min enda framgång hittills

sarasara82:
Är också så glad över denna tråd där man kan få vara ärlig och berätta hur man känner utan påhopp...hoppas det fortsätter så med.