Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

Det där med kläder är oxå enerverande. Först när vi träffades levde barnen i kappsäck men det var bara urtvättade eller för små kläder som kom med hem till oss. Hon hade hela bidraget och ändå ringde hon och bad om mer pengar när hon skulle handla kläder - men de nya kläderna såg vi aldrig röken av. När vi varit tillsammans ett tag och skaffade gemensam ekonomi så satte jag ned foten. Jag vägrade finansiera hennes nya jacka etc (hon påstod att två par jeans och två tröjor till barnen kostade 2000 kr så hon behövde 1000 kr av oss; kläderna köpta på h&m och jag kollade upp vad de egentligen kostade...) sambon vägrade. Hon blev skitsur.
Sen beslöt vi att dela bidraget. Vi köper egna kläder.
I början av vintern beställde jag vinterkläder eftersom vi kommit överens om att vi fixade ytterplagg så skulle hon betala hälften (dyrt och onödigt att ha dubbla uppsättningar) Jag tog på mig ansvaret eftersom jag vet att när hon handlar så blir det enbart snygga kläder utan funktion och fyra storlekar för stort (för hon tror att barnen kan ha kläderna nästa vinter oxå; tänker inte på att kläderna TRAMPAS sönder...)

Well. Kläderna kom på posten. Då ringde hon å sa att hon redan köpt så hon tänkte inte betala. I ren ilska skickade jag tillbaka alltihopa. Nu har de tunna vinterjackor och byxor som tom jag kan ha... Får packa på ungarna massa understall etc för att de ej ska frysa.

Varje gång de kommer får de lägga undan "mammakläderna" och sen dagen de åker tillbaka får de sätta på sig de kläderna igen. Töntigt men det krävs - annars får jag aldrig tillbaka nya kläder som vi köpt.

Samma här med semsterresorna som nån skrev om Skansen. Vi planerade att åka till ett vattenland och barnen var lyriska. Mamman skulle ingenstans.
Nästa gång de kom hade de varit på vattenland med mamma så vi fick ändra om allting Bara på jäkelskap. Hon VISSTE att vi skulle åka Xxx- helgen och hon skulle ju ingenstans!

Det värsta av allt är hennes lek med barnens samveten. Hon säger typ "synd att ni ska till pappa för jag och "deras nya syskon" ska åka på äventyrsbad på tisdag"
Hon gråter och säger att "jag saknar er redan innan ni åker till pappa" eller " jag blir så ledsen när ni är borta hos pappa" *morr*
I andra andetaget hotar hon med att skicka dem på barnhem om de bråkar...
Hon ringer ofta till barnen när de är hos oss och berättar allt hon köpt till dem och vad för skoj de ska göra när de kommer hem till henne - vilket innebär att det enda våra barn gör är att tycka att tiden hos pappa bara är långtråkig och en evig väntan på de nya spelen eller godiset som mamma köpt...

Det där med kläder är oxå enerverande. Först när vi träffades levde barnen i kappsäck men det var bara urtvättade eller för små kläder som kom med hem till oss. Hon hade hela bidraget och ändå ringde hon och bad om mer pengar när hon skulle handla kläder - men de nya kläderna såg vi aldrig röken av. När vi varit tillsammans ett tag och skaffade gemensam ekonomi så satte jag ned foten. Jag vägrade finansiera hennes nya jacka etc (hon påstod att två par jeans och två tröjor till barnen kostade 2000 kr så hon behövde 1000 kr av oss; kläderna köpta på h&m och jag kollade upp vad de egentligen kostade...) sambon vägrade. Hon blev skitsur.
Sen beslöt vi att dela bidraget. Vi köper egna kläder.
I början av vintern beställde jag vinterkläder eftersom vi kommit överens om att vi fixade ytterplagg så skulle hon betala hälften (dyrt och onödigt att ha dubbla uppsättningar) Jag tog på mig ansvaret eftersom jag vet att när hon handlar så blir det enbart snygga kläder utan funktion och fyra storlekar för stort (för hon tror att barnen kan ha kläderna nästa vinter oxå; tänker inte på att kläderna TRAMPAS sönder...)

Well. Kläderna kom på posten. Då ringde hon å sa att hon redan köpt så hon tänkte inte betala. I ren ilska skickade jag tillbaka alltihopa. Nu har de tunna vinterjackor och byxor som tom jag kan ha... Får packa på ungarna massa understall etc för att de ej ska frysa.

Varje gång de kommer får de lägga undan "mammakläderna" och sen dagen de åker tillbaka får de sätta på sig de kläderna igen. Töntigt men det krävs - annars får jag aldrig tillbaka nya kläder som vi köpt.

Samma här med semsterresorna som nån skrev om Skansen. Vi planerade att åka till ett vattenland och barnen var lyriska. Mamman skulle ingenstans.
Nästa gång de kom hade de varit på vattenland med mamma så vi fick ändra om allting Bara på jäkelskap. Hon VISSTE att vi skulle åka Xxx- helgen och hon skulle ju ingenstans!

Det värsta av allt är hennes lek med barnens samveten. Hon säger typ "synd att ni ska till pappa för jag och "deras nya syskon" ska åka på äventyrsbad på tisdag"
Hon gråter och säger att "jag saknar er redan innan ni åker till pappa" eller " jag blir så ledsen när ni är borta hos pappa" *morr*
I andra andetaget hotar hon med att skicka dem på barnhem om de bråkar...
Hon ringer ofta till barnen när de är hos oss och berättar allt hon köpt till dem och vad för skoj de ska göra när de kommer hem till henne - vilket innebär att det enda våra barn gör är att tycka att tiden hos pappa bara är långtråkig och en evig väntan på de nya spelen eller godiset som mamma köpt...

Vill poängtera att vi inte DELAR på samma man! De har en gång varit gifta, men har ingenting gemensamt idag förutom sonen. Enda gången de pratar är när sonen ska komma hit. De träffas aldrig och jag har och kommer aldrig att prata med henne. Och vi är inte lika för fem öre. Hon är en snål,bitter och otroligt egoistisk människa. Som sagt, vi är inte ett dugg lika! Även om jag hade träffat henne på något annat sätt så hade jag aldrig valt att ha en sådan människa som vän, än mindre som kompis.
Inget ont mot dig, Niah, men den tanken är både skrämmande och främmande för mig...

Jag är själv bonus"mamma" el va man nu ska kalla det och mår väldigt dåligt av det i många fall. Dels att känna att man inte har något som helst blodsband (som tidigare sagts) att man då ist kan bli avis och ibladn inte ens vill att hon ska komma hem ifrån sin mamma för att man vill ha honom för sig sj.( vet att d låter konstigt) men att ja mår riktigt dåligt av att ibland se dem gosa å ha något ihop som en annan inte är och aldrig kommer bli en del av.
Ibland är det så illa att jag inte ens kan vara i samma rum som dem, och att jag ibland blir så ledsen att ja gråter. Å veta det att man aldrig kommer va en del av deras familj.
Jag sj längtar väldigt mycket efter barn och att han redan har ett gör att ja längtar ännu mer. Å just därför att han redan har ett så vill han vänta flera år tills nästa. =(

Finns det någon mer som känner som jag?

Vill poängtera att vi inte DELAR på samma man! De har en gång varit gifta, men har ingenting gemensamt idag förutom sonen. Enda gången de pratar är när sonen ska komma hit. De träffas aldrig och jag har och kommer aldrig att prata med henne. Och vi är inte lika för fem öre. Hon är en snål,bitter och otroligt egoistisk människa. Som sagt, vi är inte ett dugg lika! Även om jag hade träffat henne på något annat sätt så hade jag aldrig valt att ha en sådan människa som vän, än mindre som kompis. Inget ont mot dig, Niah, men den tanken är både skrämmande och främmande för mig...Jag menar inte att ni delar honom nu, men om men utgår från mannen så delar ni honom, hon den första tiden och du den senare. Det kanske var att ta i att påstå att ni kanske hade kunnat vara vänner under andra omständigheter. Som du säger, vem vill vara vän med snål, bitter och egoistisk människa?

Du har trots allt kommit fram till att ni har några gemensamma beröringspunkter som kanske på sikt hjälper er att förstå varandra bättre. Men man behöver inte alltid förstå folk. Ibland räcker det med att de bara lämnar en i fred och inte jävlas. Positivt är bra men i brist på det räcker neutralt långt:)

jag har en hel hög med bonusar, det jobbigaste jag tycker är att jag försöker att uppfostra mina barn på ett visst sätt, och det för att jag inte sulle tolerera ett visst sätt från en stundande tonåring...nu har det varit fallet med en av mina bonusar, och jag kännde mig så maktlös, skulle jag ta all skit hon hällde över mig, eller skulle jag hjärntvätta henne så hon blev på det viset jag ville? nu är detta pase och det löste sig genom att jag tog ett steg tillbaka, fanns om jag behövdes, men det är omöjligt att göra en uppföljning på något man inte varit med och skapat, hänger ni med?

det jobbigaste är alltså att man oftast bryr sig för mycket, för händer det ngt i skolan, inte f*n ringer de till bonusmamman det första de gör....

Jag tycker det är jobbigt pga hans ex som indirekt styr och ställer vöer vår vardag för att han är för mjäkig för att säga ifrån för det mesta när hon hux flux behöver barnvakt eller skjuts eller vad det nu är. Bonusen älskar jag, men mamman- blä! Känns som hon vilar över oss som en skugga hela tiden och att vi aldrig får en chans att starta en egen familj.

Lilly - åh... en till mjäkig karl...
Min sätter aldrig ned foten när det kommer till exet, mig kan han däremot skälla på! Men jag tröstar mig med att det är den man älskar som man vågar vara sig själv med och mår man dåligt så går det ofta ut över den man älskar eftersom man vet att den står kvar oavsett!

vad gör jag av alla negativa känslor som jag har mot min sambos flicka.
Jag fick 3 bonusflickor varav en bor hemma nu..den mellersta har flyttat hemifrån och säger att jag har kastat ut henne...hur hanterar jag mina negativa känslor mot henne?
Jag ger mycket men får skit tillbaka..flickorna har ingen mamma hon dog när dom var små...komunikationen i familjen har inte existerat så där jättebra...hjälp mig med råd?

det positiva med större bonusar är vän relationen man får, sluta leka mamma, de har de ju redan en, och finns där som en stöttande vän, man ställer ju vissa krav på sina vänner också....