Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

Det jobbiga är ju inte barnet...det är biomamman!

Hon är så bitter och arg att det är synd om barnet...flickan vågar inte nämna mitt namn framför mamman för att då blir mamman arg eller ledsen.

Så i mitt fall är det mamman som gör det svårt för alla inblandade.

För mej har det också varit mamman som varit jobbigast, men till skillnad från många andra här så har vi en normal, vettig vuxenrelation, vi är inte vänner men har absolut inga bekymmer med varandra, vi är kompisar. Men det är ändå hon som är problemet. För i en relation vill jag ha två vuxna och resten barn. Men med en "biomamma" så blir det ofta tre vuxna (eller fyra om man räknar in hennes nya man också). Jag vet att det låter skitfånigt men det stör mej att hon ska ha så mycket i mitt liv att göra.

Jobbigast är nog när man som styvmamma tycker olika om barnens aktiviteter/uppfostran gentemot sin partner. Jag tycker också det kan kännas lite motigt när man egentligen vill ryta i åt styvbarnen men inte vågar av rädsla att de ska gå och skvallra för sin mamma så att hon blir sur på en... nu tror jag iofs inte att det skulle hända hos oss men man kan ju aldrig veta.

Jag har en bra relation till deras riktiga mamma men när det inte funkar mellan tre vuxna så kan det ju bli slitigt :/

Miss u skrev 2009-02-25 11:13:42 följande:

Känner igen mig väldigt väl. Stundtals gör det fruktansvärt ont i mig. Man vet inte var man ska göra av alla känslorna. Avundsjuka, ilska, glädje, utanförskap för att jag aldrig kommer bli mamma till henne. osv osv. Ibland blir listan lång. Det förväntas så jäkla mycket på en som bonusmamma. En del av mina känslor ligger mycket i att jag och min sambo har ett långt förflutet tillsammans. Vi har varit tillsammans förut och alltid umgåtts med varandras syskon osv så vi har känt varandra länge länge. Långt innan hans ex råkade bli gravid och vägrade göra abort. Jag har också förhållande bakom mig, men inga barn. Det är stor skillnad och vissa dagar gråter man utan att veta varför. Det blir för mycket av alla känslor. Jag och min sambo planerar barn till nästa år och jag ser väldigt mycket fram emot detta. Men ibland när det känns "för mycket" är jag rädd att vi bara gör oss en otjänst att redan skaffa barn. Samtidigt när det inte känns sådär jobbigt så är det underbart att vara bonusmamma. Hon är världens underbaraste, men tyvärr inte min.
Massa styrka till andra bonusmammor.

Tycker det som är drygt är där biomamman som inte kan acceptera att deras dotter har en bra biomamma som hon tycker om,
Försöka förstöra det och förhållade med min "sambo".
Senaste hittade lr antog hon att jag hade skrivit i min blogg att hennes dotter va ouppfostrad,visst hon är inne i en jätte jobbig period men inte skulle jag skriva så i min blogg.
Hon missförstog och ringde min sambo.Bara för skapa drama :-P
skit barnsligt.. Det är drygt att ha henne snokade i arslet hela tiden.
Önska hon kunde lämna mig ifred någon gång.

Måste säga att ja håller med alla andra. Ja har varit bonusmamma i snart 3år o den rikiga mamman kan inte acceptera mig. Denna mamman är tyvärr bara 18år o beter sig som 14år. Man måste kunna va vuxen..

Har inte heller träffat biomamman på 7 år och vill inte göra det heller!

Skulle mina bonusbarn säga"så där gör inte min mamma", skulle min man ta ställning för mig och bli jätte arg på ungen!

Tycker då barnen beter sig väldigt mycke bättre än paddan till biomamma

Det är en svår balansgång detta med att vara bonusmamma. Man ska vara barnets trygghet tillsammans med pappan. Kanske har man egna barn som ska finna trygghet i denna konstellation oxå. Till detta finns ibland en bio-mamma som inte accepterar att barnet/barnen faktiskt gillar en annan vuxen kvinna i deras omgivning. En relation som inte behöver betyda mer än en dagisfröken eller faster men som bio-mamman missförstår.
Mina biologiska barn har haft 2 olika bonusmammor och jag har tyckt att det varit skönt att dom haft bra relationer och jag har sett dom som resurser i mina barns liv.
Funderar ibland på vad bio-mamman till ett av mina bonusbar vinner på att prata skit om mig. Det som händer är att bonusen beter sig på ett väldigt fult sätt när hon är här och det där mysiga som kunde vart blir inte. Vi försöker att få tösen att se det positiva i vår familj men hon vill bara att jag ska försvinna och innan dess tänker hon bete sig som hon vill.

Vill tillägga att jag funnits i flickans liv sen hon var 6 månader och allt var bra så långe hon bodde växelvis men nu när hon går i skolan och bor heltid hos mamma och helger hos oss så har det brakat loss.