Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

Mitt svar är lite OT men kan ni inte handla lite "hemliga" kläder som aldrig följer med till mamman? Lägg fram rena "mammakläder" på morgonen barnen ska till mamma och tvätta de ni köpt. Bara så att det ska finnas något som passar och som ni kan räkna med. Det blir ju svårt att göra saker tillsammans om hälften av familjen inte inte är rätt utrustade för årstiden.

Vi har vv och biomamman har barnbidraget för att hennes inkomst vid separationen var lägre och dom kom överens om det sins emellan.
I början skickade vi med kläder fram och  tillbaka och pojken bodde i en resväska i princip så efter ett par månader så bestämde vi att VI har kläder åt honom HÄR ocDOM har kläder åt honom DÄR. Större grejer som ytterkläder och skor osv kommer vi överens om vem som ska köpa så delar vi upp det.

Det är ju i princip så vi har gjort. Han har inte jättemycket kläder här. Några jeans, tröjor, underkläder. När han åker hem igen har han på sig samma kläder han kom i.
Jag får väl prata med min man. Börjar tröttna...
Dessutom ska hon alltid försöka bräcka oss (egentligen mig tror jag) i allt vi gör med sonen. I sommras hade vi bestämt att vi skulle till Skansen nästa helg han skulle komma. Självklart berättade sonen det för mamman och hon tog med honom dit 2 dagar innan han skull komma hit. Snacka om antiklimax! Så gör hon med allt!
Hon har aldrig bakat med honom innan. När han kom hem med bullar en gång, då blev det en jäkla fart på bakandet. Såå löjligt!

Intressant jämförelse

Tyson 77 skrev 2009-02-24 17:31:45 följande:

Tråkigt det där med Skansen, men ni banade väg för en gemensam aktivitet som bakning och det kan man göra ofta. Det låter som ditt bonusbarn får med sig mycket hos er som fungerar som ringar på vattnet.

Alla har inte samma känsla för det lilla enkla påhittiga som du har och kanske är mamman avundsjuk på att ni alltid verkar ha så mycket på gång som får henne att känna sig som tråkiga mamman.

Jag försvarar henne inte men känslan av otillräcklighet hos en förälder är en evig aldrig sinande känsla hos många separerade föräldrar och kan förväxlas med jävelskap.

Att behöva ha så mycket tolerans med situationen är påfrestande i längden så jag förstår att du inte alltid orkar.

Intressant jämförelseVisst. Marginaliserade grupper:)

Mina föräldrar skiljde sig när jag var 5 år. De gånger jag hade varit hos pappa och kom hem och berättade att vi hade haft jättekul, blev mamma alltid lika arg och ledsen. Kanske mest arg för att jag bara träffade pappa ett par gånger om året och de gångerna tyckte jag att han var den perfekta pappan.
Så visst kan jag förstå hur hans mamma känner sig och det är väl bra om jag kan påverka henne på ett positivt sätt så att hon börjar göra mer saker med sonen.
Men som sagt, det där med Skansen handlade ju enbart om jäkelskap. Det sa tom med min man.
Sonen är bara 6 år. Jag vet att han älskar mig, för det säger han hela tiden. Men jag känner mig ändå otillräcklig. Jag är inte hans mamma. Dessutom har vi försökt skaffa barn rätt länge, men det vill sig inte. Många gånger tror jag att det mest har med det att göra... Hon har lyckats med något som jag inte kan...

goddagens skrev 2009-02-24 15:41:56 följande:

Nä, så har vi det med, tack & lov (eller tja, hon är en trevlig människa även om vi är väldigt olika. jag har inget emot henne men det är ingen jag skulle UMGÅS med direkt). sambon sköter all kontakt med biomamman, de mejlar mest, sms:ar ibland. Det ska vara nåt väldigt speciellt för att hon eller vi ska ringa. Nån gång om året händer det att vi träffas föräldrarna och pratar igenom hur rutiner och sånt kan ändras allt eftersom barnet blir äldre.

Mina föräldrar skiljde sig när jag var 5 år. De gånger jag hade varit hos pappa och kom hem och berättade att vi hade haft jättekul, blev mamma alltid lika arg och ledsen. Kanske mest arg för att jag bara träffade pappa ett par gånger om året och de gångerna tyckte jag att han var den perfekta pappan. Så visst kan jag förstå hur hans mamma känner sig och det är väl bra om jag kan påverka henne på ett positivt sätt så att hon börjar göra mer saker med sonen. Men som sagt, det där med Skansen handlade ju enbart om jäkelskap. Det sa tom med min man. Sonen är bara 6 år. Jag vet att han älskar mig, för det säger han hela tiden. Men jag känner mig ändå otillräcklig. Jag är inte hans mamma. Dessutom har vi försökt skaffa barn rätt länge, men det vill sig inte. Många gånger tror jag att det mest har med det att göra... Hon har lyckats med något som jag inte kan...Då har ni båda något ni avundas den andre för som ingen av er skulle erkänna för den andre. Ni känner er också båda otillräckliga. Och delar på samma man fast inte samtidigt. Ni har inte lite gemensamt;)

Horrifying as it is to hear...så kunde ni kanske ha varit goda vänner om ni bara inte hade delat på så mycket ni vill vara ensamma om.

Du har ju bra koll på vad som beror på vad. Ni kommer säkert att utveckla en fungerande relation med tiden. Det är turbulent tid för alla med nya familjebildningar och det är så mycket fokus på hur man ska ordna det för barnen att de vuxnas reaktioner inte hinns med i takt med förändringarna. Det tar några år. Lagom till att bebisen kommer kanske:)

(och jo, vi har en del kläder åt bonusen här med. Han ärver en del av kusiner, får i julklapp och present av släktingar och så, sen syr jag en del. Men det blir ändå så att en del av kläderna mamman skickar med används, sen lägger barnet dem i tvättkorgen - väldrillad unge på den fronten! - och DÄR tar jag inget ansvar längre för att de sorteras i en "ska tillbaks till mamma"-hög, utan de hamnar i byrån här istället tills hon saknar nåt och frågar efter det. Eller lessnar och slutar skicka med honom kläder, vad vet jag?)