Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

Jag tror helt enkelt att man får finna sig att vissa saker är som de är när man lever med en man med barn. Men att bara, som en del uttrycker det, "gilla läget eller dra" är inte ett råd jag tagit till mig av.
Jag är en familjemedlem på samma villkor som alla andra i min familj, och jag måste få må bra och känna att jag är med och tar beslut som rör mitt liv, min vardag, min semester o.s.v.

Att biomamman är ett nutcase är liksom bara något jag förlikat mig med nu. Jag kan fortfarande bli otroligt j-a förbannad på henne, och de starka olustkänslor jag känner inför det faktum att hon och min man för alltid är sammanbunda är ibland nästan för starka. Men jag vet förutsättningarna, och de är att ska jag leva med min man så ingår hans barn i mitt liv, och hennes mamma kommer finnas där (förhoppningsvis mer och mer i utkanten ju äldre barnet blir) och hon kommer fortsätta försöka styra och ställa och domdera, och hon kommer fortsätta försöka göra det så svårt och jävligt för oss att vara familj, och det är bara så det är.

En till sak som jag tycker är så jäkla svår är att biomamman inte drar sig för att kommentera saker kring mina barn. Finns det något mer irriterande??? Grrr... Hittils har jag försökt behärska mig vid de tillfällena, mest för att det skulle bli en jobbig situation om jag blev förbannad och sa åt henne, men nu är det slut med det. En till kommentar om mina barns kläder, hårfärg, storlek eller vad f-n som helst så kommer jag gå i taket.
Fattar inte hur man kan stå och tala om hur vacker och snygg ens eget barn är (inför mig och min man på t.ex. luciatåg och sånt) och i nästa andetag säga någon hånfull kommentar om hennes syskon. Nä, nu måste jag sluta tänka på de tillfällena annars blir jag förbannad.

Är förvånad, två sidor på en sådan här tråd utan att någon har hoppat på oss! Mycket uppfriskande!

En av de svåraste sakerna har varit det här med gränser, jag har en uppsättning värderingar och regelsystem som i mångt och mycket liknar min sambos (annars hade vi inte kunnat leva ihop, för det är viktigt för mig) Men hans ex består av en märklig sammansättning gränslöshet, snedvridna värderingar och en enorm egoism, kort sagt så består hon av ett antal beståndsdelar som det tillsammans bara måste finnas en diagnos för.

Hennes barn ska leva med mig varannan vecka - Det är inte lätt. Nu är det trots allt bra ungar och det fungerar rätt bra nu efter ett par år, men det slitiga i att ha sina värderingar - diskutera med sambon utan att han blir defensiv och slår bakut, komma överens om nya regler, försöka få ungarna att följa dessa samt däremellan stå ut med sjukhuvet som är mor till dem har tagit nästan alltför mycket energi.

Så fort vi börjar få lite lugn och ro och ungarna verkar landa och må lite bra, så hittar hon på något. Vi kan aldrig slappna av och känna "å vilken härlig semester/julafton/helgupplevelse" utan vi måste vänta tills häxan har processat upplevelsen och sedan responderat (som väntat) att det inte var tillräckligt bra.

Jobbigast är oxå att inse att hon aldrig kommer att förändras, det enda - det absolut enda - som kan förändras, är mitt förhållningssätt och mitt sätt att handskas med situationen. Jag har fått "backa" känslomässigt, och istället för att bli mer "bonusmamma" så håller jag lite avstånd och nöjer mig med att vara en "trevlig vuxen" som de bor med varannan vecka.

Om häxan vore normal kanske det skulle varit rätt enkelt, med tanke på att mannen är toppen, ungarna rätt sköna och att vi i övrigt har det bra. Men fan vad hon tär...

Enda jag kan känna är jobbigt med situationen är mannens
ena ex , ( har två barn med två olika mammor),
mycket bråk , vårdnadstvist igång mm.
Det gick mig på nerverna att hon inte kunde acceptera mig innan ,
gör väl inte det direkt nu heller men jag är inte så lätt att bli av med;)

Anser att man får acceptera att den andra går vidare & så är det bara .

annars är det inga problem jag kan komma på :)

Det allra jobbigaste i början var nog all den svartsjuka jag kände över det förflutna, det de haft tillsammans. Efter hand när jag förstod att han värdesatte vår korta tid tillsammans mer än de lååånga år han (genomlidit) med exet, så lugnade det sig. Och det hade ju mer med mig och mina känslor än med bonusmammarollen att göra..

Det tuffaste just nu är den frustration jag ibland känner över att det inte är våra gemensamma barn. Utan varsitt sedan tidigare.. Att vi inte har samma insyn, minnen från barnens uppväxt, beslutanderätt, våra barn boende här lika mycket (mitt barn - heltid förutom var 4e helg, hans barn - vv). Det blir tomt utan barnen, och så tyst de veckor som tösen inte är här. Jag hade gärna sett att det var gemensamt alltihop och sörjer ibland över att det inte är så.

Men egentligen är det överlag ganska lindrigt. Det är småsaker som att exet inte kommer ihåg att skicka tillbaka kläder som vi köpt, men kan ringa extra för att påminna om att vi skall skicka med nåt plagg.

Eller att mamma är arbetslös och därför inte behöver ha tösen i skolan/på fritids så mycket och i jämförelse med oss som båda jobbar heltid blir det "roligare" hos mamma som hämtar så tidigt. Men det kan hon ju inte fortsätta med hur länge som helst..

Eller att min sambo är dålig på att informera mig, för han tycker inte att just det har med mig att göra. Fast egentligen är han lite tankspridd och så överlag också.

Har också lärt mig att hantera alla saker som kommer hem från förskola/fritids med "Till mamma och pappa" skrivet tvärs över som tösen gjort själv. Hon är för liten för att förstå att det inte är riktigt praktiskt att ha en och samma present till dem. Kommer det med hem till oss efter skolan så ser jag till att hon inte glömmer att få med det i väskan när hon åker, så mamma också får se...

Det är sammanfattningsvis en jättego tjej jag fått som Bonus. Alltid go och glad och hjälpsam. Inte sura miner mer än någon minut mellan varven. Och exet är ingen dålig mamma, hon var bara en dålig fru ;) . Hon krånglar inte så mycket som i första början, även fast hon är singel nu igen. Hon har nog fattat att vi (jag o grabben min) också är bra för hennes dotter och vill henne väl..

för mig är problemet jätte stort, ibland känner jag att det är killen jag vill ha och inte hans barn men oftast så är det helt underbart att vi har det så bra men det är ju inte lätt att vara "den nya kvinnan" - märker väldigt mycket på min killes senaste tjej som dels är mamma till den yngsta av de två barn han har, hon skriver en massa sjuka grejer till mig här på FL och sen kan hon med att sms:a mig om sina problem med sin nuvarande kille - precis som att jag är någon slags psykolog eller nåt för henne. Asså nu det senaste har hon flippat ut riktigt ordentligt, men det är väl för att hon märker hur seriöst det håller på att bli mellan mig och killen. Vi ska gifta oss till sommaren, hon va inte lite fräck heller fick ett mail i min inbox här inne och där kritiserade hon mig bland annat och sen avslutade hon brevet med att frågade hon om hon fick komma på vårat bröllop. Varför skulle jag vilja bjuda en människa som är elak mot mig så fort hon får chansen???

ALLT!!!!!

Men det BÄSTA är att jag och sambon nu ska bli SÄRBO så jag slipper ha mer med dem att göra, jippiiiiiii!!!

Min sambos son bor hos oss varannan tors-mån.. O jag tycker helt ärligt att de e jätte jobbigt.. Känner ingen direkt kärlek mellan barnet o mig.. Tycker de har blivit ännu jobbigare sedan vår dotter kom för ett år sen då jag känner hur mycke man kan älska ett barn..
Jag, min sambo o vår dotter e min lilla familj. Helt plötsligt kommer hans son o ska vara här några dagar o leva i vår familj.. Önskar att de bara va vi tre.. Men kan bara leva vidare finns inget att göra.. Vet att de låter hemskt men enbart de som lever i samma förhållande o inte känner riktig kärlek till bonusbarnet kan känna denna oerhört jobbiga känslan!

Sandra678 skrev 2009-02-19 21:19:19 följande:

Jag håller med som vissa har skrivit: Det jobbigaste är ju att barnet finns.

Sedan personligare för mig är det jobbigaste efter det;
Alla som ska blanda sig.
Tvinga på mig och min bonus att vi nästan MÅSTE älska varandra så att de i det långa loppet hämmar våran relation. Hade alla bara skitit i våran relation hade det nog gått mycket snabbare och mindre hat..
Men nu efter 2 ½ har jag äntligen börjat tycka om honom på RIKTIGT inte bara på låtsas inför släktingar, bonus och mig själv.

Och jag har bestämt mig för att skita i vad alla andra tycker och hoppas på att i framtiden känna att han är som min egen och verkligen älska honom som om han vore min egen.
Men just nu får jag lov att störa mig på hans existens ibland och att han oxå ibland är rätt störig. Det är ok att känna som jag vill så länge jag alltid behandlar honom på rätt sätt.. vilket jag alltid gjort fast jag inte alltid kännt för det.

Långt och krångligt inlägg men hoppas att folk förstår vad jag menat

J3O skrev 2009-02-20 11:31:46 följande: