Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

det förstår jag mkt väl
och det borde ju de förstå också tycker man.

lyckans jag skrev 2009-04-06 20:28:24 följande:

Ja, jag hoppas det. Tänkte jag skulle ta upp det med pappan nästa gång han kommer hit. Eller innan, så han kommer själv. Vill vara noga med att tala om att det inte är något personligt, för jag tycker hans tjej är jättetrevlig och vi kommer jättebra överens så jag vill inte att hon ska känna som att jag har något emot henne. Men det tror jag inte, för vi pratar jättemycket då hon varit här.

Det ska nog gå vägen, hehe

Det jag tycker är jobbigast är att en annan person hela tiden är med och tar beslut om ens familjs liv. Framför allt när personen ifråga inte gillar att barnet gillar sin bonusmamma. Att man hela tiden måste kolla av med denna personen och att hon på rent djävulskap skulle kunna sabba allting. I och med detta så är man lite orolig för vad man gör och säger hela tiden så det känns som om man går på nålar hemma och är rädd för att barnet sen ska säga någonting som man sedan får kastat i ansiktet. Man kan liksom inte slappna av helt i sitt eget hem. Det tycker i alla fall jag är jobbigast. Sen är det ju det där med kärleken. Man försöker älska barnet som sitt eget. Alla verkar förvänta sig det och när man inte gör det så får man skuldkänslor. Det är också jättejobbigt tycker jag. Jag tycker jättemycket om mitt bonusbarn och ännu mer nu när vi fått ett gemensamt barn för nu förstår jag mer än vad jag tycker att jag gjorde innan, men jag kan nog inte säga att jag älskar henne och det tycker jag är jobbigt. Jag vill så gärna älska henne.

Lyxmamma Jag förstår den känslan av att "någon annan ska bestämma över ens familj" och hela den biten!! Tror det är gemensamt för många bonusmammor! (samtidigt som biosarna tycker det känns jobbigt att en annan kvinna är med och bestämmer över deras barn..)

Försök att lägga bort pressen av att definiera dina känslor för din bonus! Ni trivs, du tycker om och nu finns ett syskon med i bilden. Känslor har en tendens att utveckla sig själva, men det är lättare utan press och stress! För alla.

Du skriver att det känns och är bättre efter gemensamma barnet och jag tror att detta även kommer öka dina känslor och att du och bonus tillsammans (för det är viktigt att de äldre barnen är delaktiga i de yngre syskonen) kommer utveckla någonting mycket fint! :D

Relationer går i vågor, ibland är det "varmare" och ibland "kallare" - i en familj finns man alltid där för varandra och detta är en enorm trygghet, vare sig det är varmt eller kallt! ;)

Det jag tycker är jobbigast är att jag inte kan låta bli att engagera mig... varannan vecka är jag mamma till 3 och varannan vecka till 1 barn.
Nu är det inte så att jag kallar mig mamma till de äldsta barnen men jag engagerar mig som om jag vore mamma för vi är en familj tillsammans! (jag tar inte över någon mammaroll, föräldramöten, kvartsamtal och sånt det får föräldrarna sköta tillsammans. Men i vår lilla/stora familj är jag med och bestämmer).

Jag tar ledigt vid skolavslutningar, planerar semester ihop, har koll på tider de ska komma hem, hjälper till vid läxläsning, tjatar, gnatar och pushar

Och det jag tycker är jobbigast är att alltid "bara" vara styvmamma... att inte få "cred" för det jag gör. Ibland har jag lust att skrika "men vi då" och berätta allt vi gör och vad mamman inte gör och smiter undan med... men då får man bita sig i läppen och tänka att de kanske ser det hela när de är stora...

Så det är avundsjukan att engagera sig och inte göra skillnad men ändå inte vara "bra nog"... äsch. svårt att förklara.

Impertiff, håller med dig.

Det är svårt att inte engagera sig när man lever ihop. För visst har man en mammaroll när barnen bor hos en. 3 av mina bonusar bor heltid hos oss och max 1 helg i månaden hos mamman så där gör ju min man o jag allt. Hoppas barnen ser det en dag, att dom fick en bra uppväxt med mycket kärlek och lagom tjat. haha

Det där med att inte få "cred" för det man gör känner jag igen. Jag lägger ner mycket tid på mina bonusbarn och försöker verkligen vara en bra sådan. Jag vill finnas där för dem och hjälpa till att fostra dem och att få dem att utvecklas till bra människor. Ibland är det bara trevligt men sen har man ju tyngre perioder också när man kämpar... (precis som biomamman och biopappan gör). Jag "offrar" ganska mycket för att barnens pappa ska kunna ha dem på halvtid. Ibland känns det hårt. Vi bor t ex i en stad jag aldrig hade valt att bo i annars, lååååångt bort ifrån mina släktingar och nära vänner. Detta gör att mina barn inte får chansen att träffa sina morföräldrar särskilt ofta eller sina kusiner- det kan jag sörja ibland. Men samtidigt har vi inget val. Jag hade aldrig velat att min sambo inte skulle kunna ha sina barn varannan vecka.
Oftast funkar det bra men ibland önskar man kanske att man hade fått lite kred för det man gör: från min sambo, från biomamman eller vem som helst.. Det är väl så att en pappa är världens bästa pappa även med fel och brister och samma med mamma. Så ska det väl vara. Men ibland drar man som bonusmamma ett tungt lass och känner att det krävs så mycket mer för att det ska uppskattas. Men det är inte alltid jag tänker så. Oftast förstår jag varför det är så och då tänker jag inte så mycket på det. Jag har ju samma relation till mina biologiska barn och de till mig.    

Jobbigast tycker jag när man inte kommer överens med biomamman och dess sambo :(
Försökte verkligen ibörjan och va vänlig och positivt inställd men när mamman inte ens är intresserad och verkar skita i vilket så bryr man sig inte själv...
Sen har det varit gnabb mellan parterna vilket jag tycker är sorgligt för man vet vem som lider el kanske kommer att lida av det blir :(

Det jag tycker är jobbigt jist nu, är att jag är rädd för bio-mammans tankar om mig...
Vill absolut inte att han ska tro att jag försöker ta över hennes roll! Älskar min styvis och gör allt för honom, men jag hoppas ändå att hon fattar...

Har varit bonusmamma i sex år, fortfarande ogillad av bonusbarnet och hatad av biomamman... Inte alls roligt! Fick för en månad sedan vårt andra gemensamma barn. De stackarna råkar också ut för en hel del skitkastande från den andras mamma. Vet inte vad jag ska göra åt det, har försökt hålla mej till mitt men hon gör allt för att sabba.