Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

Inget just nu, men det kommer och går saker precis som med allt annat.

J3O skrev 2009-02-20 11:31:46 följande:

Den som VILL förstå förstår:)

Jo, nu har jag kommit på en sak. Det är den generella intoleransen mot styvmammor och styvproblematik.

Att vara styvmamma kan liknas vid att vara homosexuell. Officiellt får du ha ett förhållande, gifta dig, flytta ihop och skaffa barn, men du bör inte pussas (tänk även i metaforer) offentligt av hänsyn till omgivningen. Det är OK i teorin att ha sex (+ metafor igen) men du bör avhålla dig från att verka att så sker bakom lykta dörrar. Och har du problem så är de inte rumsrena att tala om och kommer att väcka anstöt om du inte är oooeeerhööört ödmjuk och nästan ursäktar din existens.

Haha. Undrar hur flator med styvbarn känner sig på morgonen;)

Mitt svar är lite OT men kan ni inte handla lite "hemliga" kläder som aldrig följer med till mamman? Lägg fram rena "mammakläder" på morgonen barnen ska till mamma och tvätta de ni köpt. Bara så att det ska finnas något som passar och som ni kan räkna med. Det blir ju svårt att göra saker tillsammans om hälften av familjen inte inte är rätt utrustade för årstiden.

Tyson 77 skrev 2009-02-24 17:31:45 följande:

Tråkigt det där med Skansen, men ni banade väg för en gemensam aktivitet som bakning och det kan man göra ofta. Det låter som ditt bonusbarn får med sig mycket hos er som fungerar som ringar på vattnet.

Alla har inte samma känsla för det lilla enkla påhittiga som du har och kanske är mamman avundsjuk på att ni alltid verkar ha så mycket på gång som får henne att känna sig som tråkiga mamman.

Jag försvarar henne inte men känslan av otillräcklighet hos en förälder är en evig aldrig sinande känsla hos många separerade föräldrar och kan förväxlas med jävelskap.

Att behöva ha så mycket tolerans med situationen är påfrestande i längden så jag förstår att du inte alltid orkar.

Intressant jämförelseVisst. Marginaliserade grupper:)

Mina föräldrar skiljde sig när jag var 5 år. De gånger jag hade varit hos pappa och kom hem och berättade att vi hade haft jättekul, blev mamma alltid lika arg och ledsen. Kanske mest arg för att jag bara träffade pappa ett par gånger om året och de gångerna tyckte jag att han var den perfekta pappan. Så visst kan jag förstå hur hans mamma känner sig och det är väl bra om jag kan påverka henne på ett positivt sätt så att hon börjar göra mer saker med sonen. Men som sagt, det där med Skansen handlade ju enbart om jäkelskap. Det sa tom med min man. Sonen är bara 6 år. Jag vet att han älskar mig, för det säger han hela tiden. Men jag känner mig ändå otillräcklig. Jag är inte hans mamma. Dessutom har vi försökt skaffa barn rätt länge, men det vill sig inte. Många gånger tror jag att det mest har med det att göra... Hon har lyckats med något som jag inte kan...Då har ni båda något ni avundas den andre för som ingen av er skulle erkänna för den andre. Ni känner er också båda otillräckliga. Och delar på samma man fast inte samtidigt. Ni har inte lite gemensamt;)

Horrifying as it is to hear...så kunde ni kanske ha varit goda vänner om ni bara inte hade delat på så mycket ni vill vara ensamma om.

Du har ju bra koll på vad som beror på vad. Ni kommer säkert att utveckla en fungerande relation med tiden. Det är turbulent tid för alla med nya familjebildningar och det är så mycket fokus på hur man ska ordna det för barnen att de vuxnas reaktioner inte hinns med i takt med förändringarna. Det tar några år. Lagom till att bebisen kommer kanske:)

Vill poängtera att vi inte DELAR på samma man! De har en gång varit gifta, men har ingenting gemensamt idag förutom sonen. Enda gången de pratar är när sonen ska komma hit. De träffas aldrig och jag har och kommer aldrig att prata med henne. Och vi är inte lika för fem öre. Hon är en snål,bitter och otroligt egoistisk människa. Som sagt, vi är inte ett dugg lika! Även om jag hade träffat henne på något annat sätt så hade jag aldrig valt att ha en sådan människa som vän, än mindre som kompis. Inget ont mot dig, Niah, men den tanken är både skrämmande och främmande för mig...Jag menar inte att ni delar honom nu, men om men utgår från mannen så delar ni honom, hon den första tiden och du den senare. Det kanske var att ta i att påstå att ni kanske hade kunnat vara vänner under andra omständigheter. Som du säger, vem vill vara vän med snål, bitter och egoistisk människa?

Du har trots allt kommit fram till att ni har några gemensamma beröringspunkter som kanske på sikt hjälper er att förstå varandra bättre. Men man behöver inte alltid förstå folk. Ibland räcker det med att de bara lämnar en i fred och inte jävlas. Positivt är bra men i brist på det räcker neutralt långt:)

Man är naturligtvis inte jobbig per automatik bara för att man är biomamma. Tvärtom är de flesta biomammor, likt vilken grupp som helst man talar om, exempelvis biologiska barn, styvbarn och styvmammor i stort hur lätta som helst att fungera med så som du upplever att det är för dig. Men det finns alltid undantagssituationer och på ett styvföräldraforum är det naturligt att styvföräldrar tar upp det som är jobbigt.

Det vanligaste problemet ur styvföräldraperspektiv verkar vara att vardagen med barnet inte fungerar. En vanlig orsak till detta är att styvmamman anser att styvbarnet får positiv särbehandling. Det kan vara pappan som inte kan balansera akten eller så är det mamman som på olika vis kräver att hennes barn ska prioriteras. I värsta fall är det båda föräldrar som på detta sätt tävlar om barnens gunst. Resultat: uppretad styvmamma och rätt så duktigt odrägligt uppförande från barnen.

Om en styvmamma klagar på att det ser ut så här kommer det alltid uppmaningar om att hon ska ändra inställning så hon tycker det är positivt eller flytta eftersom hon då genom att inte vara ok med ett sådant upplägg visar att hon inte förstår att barnen alltid kommer först.

I det läget kan irriterade styvmammor svara att om separerade föräldrar inte vill att barnen ska leva som barn till separerade föräldrar med en blandning av vardag och fest, fast nu i två hem där man inte har full kontroll över hur det ser ut hos den andre föräldern, så skulle de ha låtit bli att separera då de inte klarar av att fungera i den verklighet de skapat.

De som säger att det hade varit enklare om barnen inte funnits är ofta de som lever i resultatet av föräldrarnas oförmåga att balansera upp föräldraskapet. Om inte barnet hade funnits hade de inte haft detta problem och ingen annan hade känt av det heller. Det innebär givetvis inte att någon önskar livet ur barnen. Det är bara ett krasst uttalande om verkligheten.

Vad mycket konstigt du läser in.