Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Raspberry81 - okey.
Att landa i ett adoptionsbeslut kan ta lång tid och behöver få gro till sig och växa fram. Vad man kan göra under tiden man funderar är (som du bl.a. här) ta reda på mer och fundera över vad det är som gör att man känner sig tveksam.

Att bli förälder är en stor omställning i livet och det är inte lätt oavsett hur man blir förälder - så oavsett hur behöver man fundera om det är något man vill gå in i och något man känner att man klarar av. Men de flesta föräldrar klarar ju av att vara föräldrar, om än ibland med lite hjälp, eller hur (och ju mer förberedd desto bättre).
Lycka till.

För det första hoppas jag inte att det är bara BMI dessa itgår ifrån?För vissa har en större, tyngre benstomme än andra och det är vetenskapligt att BMI är väldigt missledande.
Så jag hoppas ju att man gör en lite mer ingående utredning på det isf, annars tycker jag det är märkligt.

Det är skillnad på att adoptera och få biobarn, det blir inye mer skillnad för att vi säger det fler gånger.Klart att det är en stor skillnad, det förnerkar jag verkligen inte!
Vad jag däremot säger är att man måste titta mer ingående på individen, för att de kan tom vara lämpligare än familjen Larsson utan en fläck i sitt liv
Är det så märkligt att jag tycker att de borde bedömas individuellt?Tycker man det ska vara en generell bedömning så är man enligt mig, lite träig, ja!

Det är inte rätt forum att utvärdera läkarnas arbete, var nog mest det jag menade. Utredarna är inga läkare. Är det läkarens bedömning att du inte är lämplig att adoptera, kan man inte ändra det. Rädslan ligger väl i att läkarna inte kan göra en rättvis bedömning och därmed inte bli godkänd av den anledningen. Men du vinklade det i vissa inlägg som att man tycker utredarna redan har förutfattade meningar.

Också tas det illa upp igen så man måste gå til attack.9

Nej, jag känner ingen som ens adopterat, jag är helt okunnig i jag undrade tidigare i tråden för en kvinna skrev att hon inte fick för hon hade aspergers, jag svarade att jag undrade varför och fick svar på löpande band av människor som var helt överns om att man inte borde adoptera när man har dessa diagnoser för deras problem var si och så.
Då reagerar jag för man kan omöjligt veta hur det är för alla
och jag fick intrycket av att den del hade full förstëlse varför de inte får adoptera, det har inte jag.

Har inte sgt att jag är kunnig i detta alls så det kan ni släppa, men det gör inte att jag inte får tycka till om regler ang det eller?

Raspberry - jag har inte läst alla inlägg här (det är så många!) men vet inte riktigt om ni har grund för att oroa er om att inte bli godkända - är man någorlunda frisk och inte har prickar i brottsregister är det relativt lugnt (gift måste man visserligen vara, men det är lätt botat!). Som adoptivförälder är man i första hand förälder - jag är helt övertygad att det mesta vi gör, görs av alla andra föräldrar med sina bio-barn. Men man måste ta extra hänsyn till barnets ev. bagage och separationsångest, och vara beredd att satsa extra hårt under den första tiden med anknytningprocessen. Sedan att man känner sig hemma med 'obekvama' frågor som barnet kan eventuellt ställa någon dag och behandla barnets biologiska rötter med respekt. Och vara beredd att man får kanske extra blickar från främmande människor (allt från leende blickar till skeptiska blickar till stackar-er-blickar).

Det låter kanske som mycket, men när man väl är där och uppfattar att ens älskade barns verkar ha lite extra behov av kärlek, närhet, trygghet, mm, så känns det inte alls tungt!

Men huruvida adoption är för er eller inte, kan endast ni veta. Det är kanske lite väl tidigt för er att tänka på adoptivföräldrautbildning, mm, men om ni har några som helst tankar, kan det vara en bra början att läsa lite. Kerstin Weigls bok Längtansbarnen är riktigt bra, och skrivit av hennes egna erfarenheter och är således ganska lättläst. Ett antal andra bra böker finns naturligtvis. Bestämmer ni att adoption inte är för er, är det inga som dömer er för det (inga av oss i alla fall, tror jag).

VulgusProfanum - när vi först fick förslaget om adoption så slog vi också det ifrån oss direkt. tyckte nästan det var en förolämpning, hur man nu kan känna det så. Men det kanske blev någon slags oduglighetsstämpel rent känslomässigt.
En sån sak tar tid på sig att få gro och mogna fram. Man behöver så fröet i god tid för att det ska hinna mogna innan det är för sent.

Vi fick aldrig adoption som ett alternativ när vi sökte för barnlöshet, utan bara det rent medicinska. det gjorde att det tog tid. Kanske hade vi kunde halvera antalet dyra IVF-försök om vi fått det där tankefröet tidigare, och tidigare kunnat gå vidare.

För visst kan man fundera över vad det är som är viktigt och hur man kan neka tanken på adoption om det nu är barn man vill ha...
Det kan man ju fundera över i efterhand. Men känslorna styr vi inte över.

Jag skulle mycket gärna adoptera
Och jag tror också att det är precis som du skriver det är ett beslut som måste mogna fram. Bra är väl det
Nu vet jag inte vart åldersgränsen ligger för att få adoptera. Har du någon aning?
Antar att man närmar sig "skrotåldern" med snabba obevekliga steg. *suck*

Vinklat?Nej, det gör jag inte alls!De som tvekar är oftast okunniga och kan nog känna rädslor, är det för dig så svårt att förstå?Oavsett att det är läkaren som gör bedöningen är det väl utredarnas initiativ..Nä,vi pratar inte om det, verkar som du medvetet missförstår på något vis...Vi lägger ner.

Ja, finns där någon åldersgräns och gäller de då man ställer sig i kö eller kan man passera den gränsen under tiden man väntar?

Självklart förstår vi eller jag rädslan eller oron man kan ha. Jag känner inte att det är någon garanti att vi kommer få medgivande bara för att vi bestämt oss så absolut ska man be om en bedömning och samla information för att få reda på ens utsikter. Absolut! Är man öppen för adoption ska man givetvis läsa på och sedan kontakta kommunen för att påbörja utredning om än att man känner osäkerhet. Men sedan förutom att bli godkänd i Sverige så ska man även bli godkänd som blivande förälder i ett annat land. Så visst kanske man kan få "lättare" krav i Sverige. Spekulerar för jag har ingen aning men sen kommer en till process, över Sveriges gränser och där har vi inte lika mycket att säga till om.