Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Raspberry - jag har inte läst alla inlägg här (det är så många!) men vet inte riktigt om ni har grund för att oroa er om att inte bli godkända - är man någorlunda frisk och inte har prickar i brottsregister är det relativt lugnt (gift måste man visserligen vara, men det är lätt botat!). Som adoptivförälder är man i första hand förälder - jag är helt övertygad att det mesta vi gör, görs av alla andra föräldrar med sina bio-barn. Men man måste ta extra hänsyn till barnets ev. bagage och separationsångest, och vara beredd att satsa extra hårt under den första tiden med anknytningprocessen. Sedan att man känner sig hemma med 'obekvama' frågor som barnet kan eventuellt ställa någon dag och behandla barnets biologiska rötter med respekt. Och vara beredd att man får kanske extra blickar från främmande människor (allt från leende blickar till skeptiska blickar till stackar-er-blickar).Det låter kanske som mycket, men när man väl är där och uppfattar att ens älskade barns verkar ha lite extra behov av kärlek, närhet, trygghet, mm, så känns det inte alls tungt! Men huruvida adoption är för er eller inte, kan endast ni veta. Det är kanske lite väl tidigt för er att tänka på adoptivföräldrautbildning, mm, men om ni har några som helst tankar, kan det vara en bra början att läsa lite. Kerstin Weigls bok Längtansbarnen är riktigt bra, och skrivit av hennes egna erfarenheter och är således ganska lättläst. Ett antal andra bra böker finns naturligtvis. Bestämmer ni att adoption inte är för er, är det inga som dömer er för det (inga av oss i alla fall, tror jag).

Det är ju bara det att adopterade barn också blir ens egna. De känslorna är inte annorlunda bara för att inte barnet är genetisk avkomma.Men det kanske är svårt för vissa att förstå?Jag tycker liknelsen med den man älskar är bra. För visst kan man älska någon trots att man inte är biologiskt släkt? Annars hade det varit ont om älskande par Min man är lika mycket min man som ett adopterat barn är mitt barn

Hur lång tid brukar det ta, är det inte jobbigt att vänta?Vilka länder är vanligast?

Nä, supermänniskor varken tror jag eller har jag trott att ni är, faktiskt.Men det är nu bra att det gör helt individuelle bedömingar, det jag svarade på var mest er inställnig till att man inte ska få adoptera när man har en diagnos.Är det inte så i själva processen är det ju bra, då har jag missuppfattat.Då förstår jg inte varför ni skrev att ni tyckte det var bra att de inte fick, om så nu inte alls är fallet..Men men..

För vissa av oss, gick det på under ett år, men vanligare nu är 4-5 år från det allra början till att man fått barn (för oss, 22 månader). Vi upplevde det skitjobbigt att vänta, men naturligtvis är vår son värd varenda minut av väntan.Kina är trots allt störst fortfarande, men antal barn från Kina minskar rejalt. Sydkorean, Sydafrika, Vietnam, Polen, Columbia, Etiopien är också rätt vanliga länder. Ryssland har fram till förra året (då det blev stopp) också varit populär. Men det finns fler - Thailand, Taiwan, Bolivia, Bulgarien m fl.

Alltså, du har i flera inlägg uttryckt dig som att ni som adopterar har en fläckfri bakgrund etc, vilket jag syftade på i det jag skrev, men jag har väl missuppfattat dig i vad du menar med fläckfri bakgrund då....Jag står fast vid att jag tycker det är bra att vissa diagnoser anses vara för riskabla ja. Av skälen i alla inlägg som jag skrivit tidigare och även andra som uttalaat sig kring just Asperberger särskilt. Tex om man lider av MS så är det ju olika hur illa man är drabbad av sjukdomen men den blir man väl inte bättre i heller så tyvärr så är det ju vissa sjukdomar som man säger nej till direkt, och jag förstår att om man lider av någon av dessa sjukdomar och inte får chansen att bli utredda och godkända så känns det orättvist. Men återigen, man utgår ENDAST ifrån barnets rätt till friska föräldrar, inte föräldrars rätt att få barn. Och DET är det rätta.

Hej Tack för boktipset! Det här med adoption är inget man bestämmer över en natt. Vissa dagar är vi tvärsäkra, andra tvekar man lite eftersom det är ett annorlunda föräldraskap (inte sämre, men annorlunda). Jag har läst en hel del redan.Det som skrämde mig var den här kvinnan i en känd dagstidning som skrev om hur det inte alls blev som hon hade tänkt. Hon har även skrivit en bok, tror att det var "reklam" för den i tidningen. Den där kärleken till adoptivsönerna infann sig inte. Hemska tanke! Men det finns väl undantag överallt, och att inte kunna älska ett adoptivbarn är nog ett undantag.

Alltså, du har i flera inlägg uttryckt dig som att ni som adopterar har en fläckfri bakgrund etc, vilket jag syftade på i det jag skrev, men jag har väl missuppfattat dig i vad du menar med fläckfri bakgrund då....Jag står fast vid att jag tycker det är bra att vissa diagnoser anses vara för riskabla ja. Av skälen i alla inlägg som jag skrivit tidigare och även andra som uttalaat sig kring just Asperberger särskilt. Tex om man lider av MS så är det ju olika hur illa man är drabbad av sjukdomen men den blir man väl inte bättre i heller så tyvärr så är det ju vissa sjukdomar som man säger nej till direkt, och jag förstår att om man lider av någon av dessa sjukdomar och inte får chansen att bli utredda och godkända så känns det orättvist. Men återigen, man utgår ENDAST ifrån barnets rätt till friska föräldrar, inte föräldrars rätt att få barn. Och DET är det rätta.