Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

I den hemutredning jag skrev om tidigare var motivet för ett solidariskt motiv att säkerställa att man verkligen accepterar att barnet har ett annat ursprung och att man accepterar frågor om ursprung, intresserar sig för ursprungslandets kultur osv. (om jag kommer ihåg rätt - det är ett par år sen)

Minns ett exempel som nämndes i avskräckande syfte om en adopterad pojke som intresserade sig Koreansk kampsport som adoptivfamiljen vägrade acceptera.

Som svar på TS fråga tror jag dessutom (utöver det som TS räknat upp) inte att alla egentligen verkligen vill har barn så mycket som de tror. De flesta blir ju gravida inom ett år och behöver aldrig ställa sig frågan varför de egentligen vill ha barn och hur deras liv ska se ut. Jag tror att många skaffar barn av socialt tryck och gammal vana, sen sitter de där med "ungen" och livet flyter på och de har aldrig tänkt tanken varför och om de egentligen ville ha barn. Eftersom många har uppfattningen att om de inte hade blivit gravida så skulle de ha skaffat hund iställer för att de aaabsolut inte kan tänka sig att adoptera så måste det ju vara så att _livet_ med barn egentligen inte är av avgörande betydelse för deras livskvalitet.

Ja, du har uppfattat det korrekt, jag tycker det är JÄTTEVIKTIGT att adoptivbarn INTE ska behöva känna tacksamhetsskuld. Det grundar sig i att jag själv är adopterad och har adopterat och jag har sett på mycket nära håll hur fruktansvärt det är att leva med denna tacksamhetsskuld. För mig är det viktigt att man inte ser det som att man hjälper ett barn och gör en god gärning för att man adopterar, det blir ju så i och med adoptionen och det är en bonus inget annat. Jag vill aldrig att min son någonsin ska behöva höra från någon att vi har hjälpt honom till ett bättre liv! Han kom till oss för att vi ville ha BARN, inte av någon annan anledning.

Jag håller med mammatillvictor att det är viktigt att adopterade inte ska känna tacksamhetsskuld. Sen har jag alltid tyckt att det är så konstigt att man automatiskt utgår från att man "räddar" ett barn bara för att man adopterar det. Det kan ju faktiskt hända att livet blir sämre i Sverige, man har ju inte något facit över barnets liv.

Nä, barnet hade ju kunnat komma till några snorrika amerikaner med egen pool och tennisbana. Men om man tänker sig att ingen överhuvudtaget skulle välja adoption, så skulle det inte vara så. Då skulle barnen bli kvar på barnhemmet. Det ska ändå mycket till för att det livet inte ska vara sämre än en egen familj...

Själv håller jag med Cianna. Självklart ska våra barn aldrig behöva känna tacksamhetsskuld! Inga barn, eller vuxna, ska behöva känna någon tacksamhetsskuld för sina föräldrars beslut. Men samtidigt så valde vi adoption just för att det finns barn som faktiskt behöver en familj. Hade vi bara velat ha barn så hade vi precis lika gärna kunnat harva på med IVF m.m. och verkligen uttömt alla möjligheter magvägen. Nu kändes det inte riktigt klokt, just med tanke på att det redan finns barn i världen i behov av föräldrar. Vi behöver ju inte göra fler... Jag tycker "bonus" är ett för lätt ord för det, för det var ett ganska tungt vägande skäl för vårt beslut. Inte för att vi ville spela hjältar på något sätt, utan för att världen rent krasst ser ut så.

Ethi, nu misstolkade du mitt inlägg ganska ordentligt.

Jag anser att adoption är bättre än att växa upp på ett barnhem, rent objektivt, men jag anser inte att jag automatisk kan säga att jag räddar ett specifikt barn eller ger det ett bättre liv _i varje enskilt fall_; därav ska barnet inte känna någon tacksamhet till sin förälder. Naturligtvis hoppas väl och tror alla som adopterar att de kan ge barnet ett bättre liv i sin familj, annars faller ju hela tanken med adoption, att det är för barnets bästa. Och för att ytterligare förtydliga, jag tror att det i de flesta fall är så.

Håller helt med!

Ethi: Jag utgår bara hur jag ser på det, vi valde ju som sagt också bort ivf men det handlade inte om att vi kände att vi ville rädda ett barn, vi såg det bara som ett likvärdigt sätt att bli föräldrar på, vi tänkte inte att vi väljer bort ivf och adopterar istället bara för då räddar vi ett barn till ett bättre liv, jag ville verkligen inte genomgå IVF och utstå allt det som det handlar om men jag ville bli mamma i alla fall och eftersom det finns barn som behöver föräldrar så valde vi att adoptera ett barn! Men vi resonerar alla olika och tänker olika!

Vår hemutredare sa att på 70-talet var det ganska vanligt att man adopterade av "ideologiska" skäl. Barnen skulle sen vara tacksamma för att de blivit adopterade och sluppit växa upp i födelselandet. Det måste givetvis vara mycket svårt att växa upp med denna känsla.Hemutredarna vill undvika att barn ska tvingas känna sig tacksamma för att adoptivföräldrarna "räddat" dem.

Har hört att i vissa länder i Asien adopterar barnlösa äldre människor vuxna "barn" för att ha sin egen ålderdom tryggad.
Så visst finns det konstiga skäl till adoption.

Men ursprungsfrågan var ju skäl till att inte adoptera...
En del som ifrågasätter adoption tycker ju att man ska satsa på att hjälpa de stackars kvinnorna som måste lämna bort sina barn istället. Jag tycker att det argumentet inte håller. Då måste man verkligen förändra världen!

Som läget är idag så är det nog ingen risk att barnet skulle ha blivit kvar på barnhemmet, såvida man nu inte väljer att adoptera en handikappad 8-åring. Någorlunda friska barn upp till tre-fyra års ålder som är tillgänliga för internationell adoption får föräldrar, oavsett om just jag väljer att adoptera dem eller inte. Frånsett att det förstås är synd om de adoptionssökande som fastnar i evighetslånga köer tycker jag att det är en fantastisk situation. Dels för att färre barn behöver bli kvar på barnhem, dels för att det i stort sett tar bort möjligheterna att kräva tacksamhet av adopterade barn. Min förhoppning är att även omvärlden ska inse detta.

Vi som är någotsånär insatta i adoptioner vet att de (små) barn som finns tillgängliga för adoption kommer att få föräldrar och att det är vi som ska vara tacksamma för att vi fått barn. Folk som inte har följt en adoption på nära håll ser nog fortfarande framför sig hur snälla västerlänningar åker till ett fattigt land och förbarmar sig över en stackars föräldralös baby i en ocean av tillgängliga barn. Därav dumma kommentarer man ibland hör om att adoptivförädrar är extra goda människor, bara för att vi adopterar.

Förhoppningsvis så är det nära 100% av alla adopterade som får det bättre i sitt nya hemland och med sin nya familj, än om de skulle ha blivit kvar på barnhem i ursprungslandet. Men det betyder inte att en enda adopterad ska vara tacksam över adoptionen. Det innebär bara att vi kan säga att adoptioner fungerar och bör fortsätta så länge det finns barn som behöver nya föräldrar. På det sättet håller jag med om ordet "bonus" väger lite för lätt. Att barnen får det bättre måste vara basen för att adoptioner ska få förekomma, men det bör nog främst ses på "systemnivå", alltså att barn generellt sett har det bättre i egna familjer än på barnhem. Om man börjar prata om hur mycket bättre ett enskilt barn har fått det blir det lite farligt.

Egentligen tror jag att vi alla är ganska överens här, men vi kanske uttrycker oss lite olika.

Jag tycker att vården är dålig på att ge alternativ till IVF och att tala om vad som händer om IVFerna misslyckas. Jag hade gärna adopterat istället, men min sambo som vet hur mycket smygrasism det finns där vi bor ville prova IVF först. Efter den snurren kände vi oss sedan för trasiga f.a ta os an ett barn som kanske haft en riktig tuff start i livet. (I fjärde och sista försöket fick vi ett barn)

De inte alltid så, min man är adopterad och jag blivit anti-adoption efter jag träffade honom och hur han har haft med sin adopterade familj. Han växte upp med våld i hemmet, en mamma som slog sönder sin man att han blev alkolist för att stå ut med henne. När min man blev tillräckligt stor han fick greppa tag sin mamma och kasta henne i sovrummet och låsa in henne för kunna försvara hans pappan. Han flyttade ut ganska tidigt för han orkade inte bo hemma och sen gick ju bort pappan. Självklart hon har lugnat ner sig efter vi fick vårt barn annars hon va en psykopat innan vår barn föddes. De vad jag har märkt att många adoption mammor skuld beläger sina adopterade barn "Vore inte för mig, skulle du växt upp på gatan", kanske inte så men samma känsla eller samma syfte. De klart hon blev rasande när vi hittade hans biologiska mamma och det visade sig hans adoptions papper va egentligen censurerad så han kundes bort adopteras. På den originella pappret innan de gick vidare till Sverige så stog att hon ångrade sig och inte ville ge upp honom medans I den svenska versionen så står att hon önskade honom ett bra liv. Det därför jag litar inte på organisationen. btw, de va hans biologiska morfar som kontaktade SWS, och min mans adopterad mamma vägra inser de egentligen räknas som olagligt adoption. Hans adopt-mamma är inte den ända som är så,  känner många adopterade som verkar ha samma adopterade mamma. Ena fick en tvål i munnen när hen va liten, som jag tycker de räknas barnmisshandel.

Min autocorrect vill skriva adopterade mamma medans jag menade adoptiv mamma

Javisst!

Hej,

jag har adopterat ett barn och sedan fått två biologiska barn. Jag är jätteglad över dem alla och barnen känner sig som vanliga helsyskon. Mitt bidrag till din tråd är att jag tror att många är rädda för att de inte ska känna lika stark kärlek till ett barn som inte har något av ens egna DNA. Man vill ju vara en bra förälder så den oron väger man in i beslutet. 

Lång kö, kostsamt, stor risk för funktionsnedsättning hos barnet, statistiken över adopterades psykiska ohälsa men också risken för att barnet egentligen blivit kidnappad.

Min man växte upp med en adoptivmamma som slog adoptivpappan hela uppväxten tills adoptivpappa gick bort av cancer. För några år sen vi upptäckte min mans biologiska mamman hade inte gett godkännande om adoptera bort honom, hans biologiska morfar hade bara ringt till SWS(dagens KWS) så kom dom till förlossningen och tog honom från henne, hon fick inte hålla honom och säga farväl. Hon även rymde hemifrån för kunna hitta honom varje barnhem men hon visste inte han bode hos en fosterfamilj under tiden adoption processen va på gång. Man såg på adoptions papper från KWS att de va gubben som skrev på som vittne och hon va inte ens närvarande. Och adoptionscentrum ignorerade varningen och översatte mamman va 18 medans hon va egentligen 16 och ignorerade informationen om morfar.