Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Har inte sett tråden tidigare och orkar inte gå tillbaka och läsa alla inlägg. Alltså finns risken att jag upprepar vad någon annan redan skrivit. I så fall ber jag om ursäkt.

Bland de orsaker som solstjärnan räknar upp tror jag på att folk inte har/inte tror sig ha råd att adoptera. Jag tror också på en kombination av att inte känns någon adopterad och att falla för en negativ bild i massmedia. De två sakerna hänger nog ofta ihop. Än värre blir det förmodligen om man känner till någon enstaka adoptivfamilj och det inte har fungerat så bra för dem. Då är det nog lätt hänt att man gör just den familjen till mall för hur det är att vara förälder till ett adopterat barn.

Dock saknar jag ett par möjliga orsaker:
Solstjärnan nämner att några kanske inte tror att de skulle få medgivande, men det finns ju faktiskt stora grupper som _vet_ att de inte skulle få det! Någon är för gammal, en annan har en sjukdomshistoria, en tredje har betalningsanmärkningar eller är dömd för något brott tidigare i sitt liv. Det kan finnas en hel massa skäl till att en person/ett par inte kommer ifråga för adoptionsmedgivande.
Just nu, när köerna är så långa, finns ju också de som inte är för gamla ännu, men som hinner bli det innan de troligen måste förlänga sitt medgivande och de ser kanske ingen poäng i att dra igång processen. Andra riskerar inte att bli för gamla, men orkar helt enkelt inte ge sig in i något som i bästa fall leder till ett barn om tre-fyra år.

För mig var valet inte ett dugg svårt. Vi provade med IVF, det misslyckades, men kunde ha lyckats om vi fortsatt. Vet inte om våra chanser var 10, 20, 30 eller fler procent, men helt omöjligt skulle det inte ha varit, även om jag hade lite problem med hormondoserna inför försöken. Vi visste å andra sidan att adoption inte heller skulle bli helt lätt, men det kändes bättre att chansa på det än att gå vidare med ytterligare IVF-försök.

Idag har jag ett barn genom adoption och ett som kom till genom en helt överraskande naturlig graviditet. Jag är lika glad åt båda, älskar båda lika mycket. Att ha fått ett biologiskt barn har faktiskt fått mig mer fövånad över att somliga anser att det är bättre med bio-barn än med adopterade. Jag vet ju att båda är lika bra! Däremot är det en annan sak att somliga barnlösa har störst chans att bli föräldrar genom adoption och andra genom IVF och att man nog ofta väljer metod utifrån det.

Det finns några klara regler, men det mesta handlar om tolkningar av regler.

Först och främst måste man ha genomgått en adoptionsutredning och fått medgivande. Utredningen görs av de sociala myndigheterna i hemkommunen och medgivandet ges sedan av politikerna i den ansvariga nämnden.

Man ska ha fyllt 25. Såvitt jag vet är det mycket ovanligt att göra något undantag från det. Någon exakt övre åldersgräns finns inte. 42 år nämndes i en utredning som ligger till grund för nuvarande adoptionslagstiftning. I själva lagen kom ingen sådan gräns med, men ett par domar nyligen har ändå hänvisat till den. Vissa kommuner håller sig därför strikt till 42-årsgränsen numera, andra är mer flexibla och ger medgivanden till personer som är betydligt äldre, i enstaka fall över 50.

Om man adopterar som par måste man vara gifta. Sambor kan inte få medgivande. Ett samkönat par som ingått partnerskap kan också få medgivande, men i dagsläget finns inga kontakter i utlandet som förmedlar barn till dem. Det går också bra att få medgivande som singel. De flesta kommuner ställer då lite högre krav på nätverket runt den sökande och på en del håll kan det vara väldigt mycket svårare för singlar än för par att få medgivande.

Man ska i princip vara frisk. Den som har exempelvis en kronisk sjukdom eller har haft en allvarlig sjukdom tidigare kan ändå komma ifråga om läkarintyg visar att prognosen är mycket god.

Man bör inte förekomma i rikspolisregistret. Där höll vi på att falla eftersom min man är dömd för värnpliktsvägran. Som tur är tyckte vår utredare inte att det var något problem att göra ett undantag för just det brottet (att vi sedan höll på att aldrig hitta något land som kunde acceptera oss är en annan historia).

Man ska ha en ordnad ekonomi, gärna fast jobb och ett fungerande boende.

Utöver detta ska man leva ett normalt liv. Man ska ha en naturlig kontakt med släkt och vänner (enstaka släktingar man inte umgås med är inget problem, men man får inte leva helt isolerat). Självklart får man inte ha missbruksproblem.

Slutligen ska man ha gått en kurs för blivande adoptivföräldrar och utredaren ska försäkra sig om att man vet vad man ger sig in i, att adoption verkligen är det man vill och att man sörjt färdigt om man är ofrivilligt biologiskt barnlös.

Sedan är medgivandet ingen garanti för att man får barn genom adoption. Dels är köerna till adoption idag så långa att en del hinner bli för gamla medan de väntar. Dels har de olika länderna sina egna regler. Många länder har egna åldersgränser (både nedre och övre), en del kräver att par ska ha varit gifta ett visst antal år, många godkänner bara gifta par, inte singlar. Det finns länder som kräver att man har en viss utbildningsnivå eller en viss förmögenhet. De flesta länder har en gräns för hur många barn man får ha sedan innan. Några kräver infertilitetsintyg från läkare. Ett par länder kräver att de blivande adoptivföräldrarna är aktiva i en kristen församling.

Det är alltså långt ifrån självklart att man får adoptera bara för att man vill.

Du har redan fått många bra svar, men jag svarar också. Jag har alltså fått barn på båda sätten. Jag har en dotter som tillbringade sina första 15 månader på ett barnhem där hon tvingades byta avdelning - och därmed vårdare - flera gånger. Som om inte det räckte låg hon på sjukhus i flera perioder och då var det förstås åter andra personer som tog hand om henne. Nu är hon vår dotter sedan nästan fyra år tillbaka. Hon har knutit an bra till oss föräldrar och vet att hon är älskad både av oss och av många andra. Ändå finns den där första tiden kvar i hennes bakgrund. Hon har svårt med separationer och är tydligt mammigare och pappigare än de flesta av sina jämnåriga. Rent intellektuellt vet hon att hon inte kommer att bli övergiven igen, men hennes känslominnen säger något annat och därför behöver hon oss lite mer än andra barn.

Vår son är vårt biologiska barn. Han vet inget annat än att det alltid finns en varm famn att krypa upp i. Mamma och pappa kan visserligen försvinna ibland men de kommer alltid tillbaka. Det är närmast en naturlag för honom. Han är självklart också beroende av oss på många sätt, men inte mer än vad som är normalt för åldern.

I och med detta är min son mycket bättre rustad för eventuella svårigheter i livet. Jag tror inte att min man och jag någonsin kommer att skiljas, men om vi skulle göra det är jag övertygad om att det vore lättare för min son än för min dotter. Om en av oss skulle bli sjuk eller på annat sätt bli ofömögen att fungera som förälder så är det samma sak. Min son har en större grundtrygghet och skulle klara det bättre än min dotter.

Att det ställs högre krav på föräldrar som vill adoptera än på den som får biologiska barn är därmed inte så konstigt. Det handlar inte om att adopterade barn är mer värda, utan om att de ofta är lite skörare än barn som föds in i familjen. För mig är det jämförbart med att ett barn som sitter i rullstol har rätt till ett hem utan trösklar och med hiss snarare än trappor. Det beror inte heller på att man värderar barn olika, utan på att man försöker möta de särskilda behov ett barn kan ha.

Angående aspergers och ADHD: Jag är lärare och har haft ett antal elever med dessa diagnoser. I och med att mina elever har klarat att gå i vanlig skola har det troligen inte rört sig om de svåraste formerna. Bland mina asperger-elever finns en som jag möjligen skulle kunna tänka mig i rollen som förälder. Det rör sig om en person som jag haft en viss kontakt med även efter att h'n lämnade skolan och blev vuxen. Tillsammans med en stabil och bra andra förälder tror jag att h'n skulle klara att ta hand om ett barn, men jag skulle inte rekommendera den personen som adoptivförälder. H'n har inte de extra resurser som kan krävas. Av mina elever med ADHD tror jag att de allra flesta skulle klara att vara föräldrar till ett biologiskt barn och någon skulle nog också kunna bli en bra adoptivförälder. Jag håller med Sally om att det finns utrymme för sådana individuella bedömningar när det gäller ADHD, men knappast när det gäller aspergers.

Känns som om det blivit lite crossed wires här. Precis som bland annat Vietnammamma skriver så kan man få medgivande här i Sverige trots att man både är överviktig och har haft någon sjukdom. Problemet är att det medgivandet kanske är värdelöst när man väl ska ansöka om adoption i ett annat land. De hårdaste kraven finns i utlandet och där är det sällan eller aldrig tal om några enskilda bedömningar. Har de en övre åldersgräns på 40 år så gäller den, oavsett hur lämplig man är som förälder på alla andra sätt. Kräver de att man ska ha varit gift i fem år räcker det inte med tre års äktenskap och att ha varit sambo i tio år innan det. Många länder är väldigt hårda när det gäller hälsa. Det kan räcka att ha haft anorexia i tonåren för att man inte ska få adoptera när man är 35. En del länder tillåter inte att man haft någon form av cancer, någonsin.

En del av de här reglerna kan vi kanske ha förståelse för här i Sverige, även om vi ofta tycker att de är lite för kategoriska. Andra regler känns helt uppåt väggarna. Sjukdomar som människor här lever med utan att de påverkar vare sig längden eller kvaliteten på livet kan diskvalificera för adoption från ett visst land. Att några länder kräver att man är aktiv i en kristen församling blir jättekonstigt i det sekulariserade Sverige, men så är det bara. Det är vi som får förmånen att ta emot deras barn och därför är det vi som får anpassa oss efter deras regler.

Fru hemlig skrev 2008-02-23 17:34:09 följande:

Jag har inte varit inne på MIA och kollat, men jag är ganska säker på att det inte finns något absolut krav på att inte finnas i brottsregistret. I så fall skulle vårt medgivande inte ha varit lagligt. Min man fanns i registret för att ha vägrat värnplikten. Det var inte lätt att bli godkända utomlands, men själva medgivandet gick utan problem. Det är förmodligen betydligt svårare för den som är dömd för våldsbrott, narkotikabrott eller liknande och det ska det ju också vara.

Hoppas att du inte uppfattar detta som att jag "dömer ut" någon. Jag vill bara komma med några kompletterande faktauppgifter.

Eftersom vi själva varit i situationen att vår adoption höll på att gå om intet pga en anmärkning i belastningsregistret (brottsregistret) så har jag rätt bra koll på vad som gällde då i alla fall. Det är i och för sig ca fem år sedan så något kan ha ändrats. Som vi fick det förklarat ligger en anmärkning om bötesstraff kvar i fem år. Vid villkorlig dom ligger den kvar i tio år efter att domen fallit. Gäller det fängelsestraff ligger anmärkningen kvar i tio år efter att straffet är avtjänat. Det innebär i praktiken att anmärkningen kan ligga kvar väldigt mycket mer än tio år efter själva brottet. Min mans fall gick exempelvis inte till rättegång förrän minst två år efter själva värnpliktsvägran. Hans rättegång var okomplicerad och domen föll rätt snart, men i mer komplicerade fall kan själva rättsförfarandet också ta tid. Min man blev villkorligt dömd och för honom började tiden alltså ticka direkt. Hade han istället blivit dömd till fängelse skulle han kanske först ha fått vänta på en ledig fängelseplats (ganska vanligt om brottet inte är så allvarligt) och sedan måste själva tiden i fängelse få gå. Först därefter börjar de tio åren räknas. På så sätt kan även ett brott med relativt lågt straffvärde ligga kvar i registret åtminstone 12-13 år efter att det begicks. I extrema fall ännu längre.

Det där med preskribering förstår jag inte riktigt. Vi hörde oss för om det fanns något sätt att stryka en anmärkning och det svar vi fick var att det enda som kunde hjälpa var om min man hade överklagat själva domen och fått rätt. Så länge domen ligger fast går det inte att ta bort den ur registret tidigare än vad reglerna föreskriver. Preskribering brukar handla om att ingen kunnat fällas brottet och att det finns en tidsgräns för hur länge polis och åklagare får försöka få någon fälld.

Av det du skriver låter det ju inte direkt som om din kompis skulle vara någon hänsynslös narkotikahaj. Snarare någon som experimenterade lite med hasch i unga år. Själv har jag svårt att se det som en anledning att i all oändlighet neka honom att adoptera. Dock tror jag att hans chanser att få igenom en adoption om han nu _både_ har en neuropsykiatrisk diagnos _och_ en anmärkning i belastningsregistret för narkotikainnehav är ganska små. Det kan bli problem redan att få igenom ett svenskt medgivande och skulle han ändå lyckas där så lär det inte finnas en enda kontakt utomlands som vill godkänna honom. Det säger jag i all välmening, inte för att vara elak. Om det inte finns någon ny regel, som gör det möjligt att få en anmärkning struken ur brottsregistret i förtid, så bör han inte ens försöka. Bättre då att vänta tills anmärkningen försvinner.

Fru hemlig skrev 2008-02-25 15:17:55 följande:

Det kan säkert ha varit Gnistas berättelse du läste, men de var långtifrån ensamma. Vi råkade ut för samma sak. Vi behövde ha "ej fyllt två år" i vårt land, vilket utredaren något motvilligt gick med på. När vi sedan fick utredningen till påseende innan den skulle gå upp i nämnden stod där ändå 0-18 månader. Min man ringde och frågade vad hon menade och svaret var att vi var så unga (nåja, 30 och 33 år) och att hon _unnade_ oss ett så litet barn som möjligt. Min man fick tålmodigt och pedagogiskt än en gång förklara att med det medgivandet skulle det inte bli något barn alls, oavsett vad hon unnade oss. Det slutade med att hon ändrade, men det satt långt inne.

Jag har träffat flera familjer i vår landsförening som haft samma problem. Strax efter att vi skickat vår ansökan höjde landet till "ej fyllt 2,5" som lägsta medgivande och det blev ännu svårare för många.

Jag sitter själv numera i en socialnämnd och det är först de allra senaste månaderna som jag har märkt att det kommer fler förslag till medgivanden som är lite högre. På sista tiden har det börjat dyka upp "ej fyllt fyra år", men för bara ett halvår sedan hade de flesta inte högre än 18 månader. Jag är ju inte med när själva utredningen görs och vet alltså inte om de adoptionssökande haft önskemål om högre medgivanden än så. Däremot är jag rätt säker på att det bara är nu på slutet som utredarna börjat komma med sådana förslag.

Det är inte det att folk måste vilja adoptera. Med tanke på hur långa köerna är för dem som verkligen vill ha barn på det sättet är det väl bara bra om de tveksamma låter bli! Däremot håller jag med Cerdrica. Vi MÅSTE få reagera när någon får det att låta som om vi köpt våra barn. Min dotter har aldrig varit till salu. Vi har inte betalat ett öre för henne. Däremot kostade det en slant att få hjälp med juridik, översättningar, tolk, notarius publicus, ambassadstämplar, resor, hälsoundersökningar osv. Å andra sidan betalade jag för taxin till sjukhuset när jag skulle föda mitt biologiska barn och på sjukhuset utgick vårdavgift för de dygn jag låg inlagd. Inte är det väl någon som betraktar det som "priset" för min son?

Ärligt talat behöver det väl inte bli så drastiskt för att det ska duga med två föräldrar av samma kön? För mig räcker det att två mammor eller pappor är bättre än inga föräldrar alls, oavsett standard på barnhem. Nu är det i och för sig inte så att världen svämmar över av barn som väntar på att få adopteras. Tvärtom är det så få av de föräldralösa barnen i världen som alls går att adoptera att det blir långa köer för att få adoptera. Att det sitter barn och dunkar huvudet i några järnsängar är alltså inte i sig ett argument för att låta samkönade par adoptera (om nu inte just dessa par skulle visa sig ovanligt intresserade av att adoptera barn i skolåldern eller med svåra sjukdomar och handikapp, där är det inga köer). Däremot tror jag att två föräldrar av samma kön kan vara lika bra som två av olika kön och det räcker väl som anledning?

För några år sedan hade jag en elev som var adopterad från ett land i Asien. Klassen tränade debatt inom ämnet svenska och det blev nästan lite skrattretande att se en stor blond blåögd flicka tala sig varm för att bara låta heterosexuella par adoptera, för tänk på de stackars barnen, inte nog med att de blivit föräldralösa, skulle de sedan tvingas ha homo-föräldrar? Samtidigt kontaterade hennes motståndare, en späd liten asiatisk tjej, helt lugnt att hon visserligen älskade sin mamma och pappa, men att hon säkert haft det lika bra och känt samma kärlek om hon fått komma till två mammor. Det fanns liksom inte så mycket kvar att säga efter det. Tilläggas kan att det inte var några påtvingade ämnen eller ståndpunkter. Båda argumenterade helt utifrån egen övertygelse.

Fru hemlig skrev 2008-02-26 08:49:18 följande:

Har aldrig arbetat inom socialförvaltningen och har heller ingen sådan utbildning. Jag är lärare, men är aktiv i ett politiskt parti på fritiden. Jag sitter dels i kommunfullmäktige (som man ju väljs direkt till) och dels är jag ersättare i kommunens socialnämnd. Dit utses man direkt av sitt parti. Partierna får ett antal platser utifrån sina röstetal, men väljarna kan inte påverka vilka personer som hamnar där. Jag är intresserad av sociala frågor, inte bara adoption utan även hur man arbetar med barn som far illa, ungdomar som håller på att halka snett osv. Därför tycker jag att just socialnämnden är intressant att sitta i.

Regeringen har tillsatt en utredning som ska gå igenom adoptionslagstiftningen, så en översyn är redan på gång, vilket jag tycker är bra. Sedan håller jag i och för sig inte helt med dig om hur det borde vara. Vi ska ha en egen lagstiftning angående adoption i Sverige och inte bara acceptera allt som är OK i ursprungsländerna. Likaväl som jag tyckar att 25 är rimligt som en nedre åldersgräns, trots att vissa länder lär tillåta 18-åringar att adoptera, så tyckar jag att vi kan ha en egen övre gräns. Dock är jag helt emot att den gränsen ska gälla oavsett om man adopterar en baby eller en 10-åring. Jag har inget emot att 50-åringar adopterar, men jag tyckar inte att det är lämpligt att de tar emot spädbarn. Att sedan exempelvis Kina godtar låga medgivanden från så gamla föräldrar hör inte hit.

Jag tycker att Stockholm är inne på en bra linje. Där vill man ha en gräns för att få medgivande för riktigt små barn (tror de pratar om 45 år) men kan tänka sig att ge medgivande för äldre barn om de sökande hunnit fylla 45. Själv tycker jag kanske att 45 är lite i äldsta laget. Själv skulle jag nog hellre ha 43 som övre gräns för låga medgivanden, med tanke på att medgivandet sedan gäller i två år, men själva principen känns sund. Den skulle både göra det möjligt att adoptera om man inte är purung och öka de äldre barnens möjligheter att få föräldrar.

För övrigt verkar jag i en "generös" kommun. Vi ger ofta medgivanden till föräldrar som är lite äldre än 42. Rör det sig bara om den ena föräldern kan de ligga flera år högre, likaså om de vill ha lite högre medgivande eller har gedigen barnerfarenhet.

Som läget är idag så är det nog ingen risk att barnet skulle ha blivit kvar på barnhemmet, såvida man nu inte väljer att adoptera en handikappad 8-åring. Någorlunda friska barn upp till tre-fyra års ålder som är tillgänliga för internationell adoption får föräldrar, oavsett om just jag väljer att adoptera dem eller inte. Frånsett att det förstås är synd om de adoptionssökande som fastnar i evighetslånga köer tycker jag att det är en fantastisk situation. Dels för att färre barn behöver bli kvar på barnhem, dels för att det i stort sett tar bort möjligheterna att kräva tacksamhet av adopterade barn. Min förhoppning är att även omvärlden ska inse detta.

Vi som är någotsånär insatta i adoptioner vet att de (små) barn som finns tillgängliga för adoption kommer att få föräldrar och att det är vi som ska vara tacksamma för att vi fått barn. Folk som inte har följt en adoption på nära håll ser nog fortfarande framför sig hur snälla västerlänningar åker till ett fattigt land och förbarmar sig över en stackars föräldralös baby i en ocean av tillgängliga barn. Därav dumma kommentarer man ibland hör om att adoptivförädrar är extra goda människor, bara för att vi adopterar.

Förhoppningsvis så är det nära 100% av alla adopterade som får det bättre i sitt nya hemland och med sin nya familj, än om de skulle ha blivit kvar på barnhem i ursprungslandet. Men det betyder inte att en enda adopterad ska vara tacksam över adoptionen. Det innebär bara att vi kan säga att adoptioner fungerar och bör fortsätta så länge det finns barn som behöver nya föräldrar. På det sättet håller jag med om ordet "bonus" väger lite för lätt. Att barnen får det bättre måste vara basen för att adoptioner ska få förekomma, men det bör nog främst ses på "systemnivå", alltså att barn generellt sett har det bättre i egna familjer än på barnhem. Om man börjar prata om hur mycket bättre ett enskilt barn har fått det blir det lite farligt.

Egentligen tror jag att vi alla är ganska överens här, men vi kanske uttrycker oss lite olika.