Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Det vore intressant att veta

I Sverige finns ingen laglig övre åldersgräns för att få medgivande för adoption utan det ska bedömas individuellt, men i samband med den adoptionsutredning som gjordes för några år sedan fanns det ett förslag på en åldersgräns på 42 år, och det går många utredare efter. Det lagförslaget gick som sagt inte igenom och en tidigare rekommendation sa att gränsen bör ligga på 45 år, då man får sitt medgivande för adoption (gäller i 2 år). Så där någonstans kan man väl säga att den övre åldersgränsen ligger.
Men det ska som sagt bedömas INDIVIDUELLT.

Instämmer med MBert, och att rekommendationerna är för att få medgivande, vilket gäller i 2 år. Har man skickat in sina handlingar till ett land och måste förnya sitt medgivande under väntan, kan det vara problem att få det förnyat, men kanske inte helt uteslutat - då är bedömning väligt individuellt, skulle jag tro.

Okej, så det är individuellet, tycker det är bra.
Ett medgivande gäller i 2 år, men om man inte får ett barn tills dess då, vad händer då?

Jag tror det står någonstans att utredarna ska bedöma framtidsutsikterna att ta hand om ett adopterat barn i 15-20 år frammåt.
stackarna, de skulle ju behövt en glaskula...

Ja, det kan inte bli lätt alls.
Det kan man nog aldrig avgöra till 100%

Om man inte får ett barn innan medgivandet går ut ska man ansöka om ett nytt medgivande...

är det en likadan utredning då, lika stor?

Det är lätt att vara "åldersblind" när man är över 40 år och gärna vill ha barn, men ska man tänka på att man har ansvaret att ta hand om honom/henne i 20 år så inser man att man då är rätt nära pensionen. Och det vill till att man orkar ta hand om tonårsbekymren när man själv är i klimakteriet

Jo, det är faktiskt så att flera blir nekade att ens komma dit och påbörja en utredning, det räcker alltså med att de ser den överviktiga och nekas utan att känna till denna person. Men du hakar upp dig på att man ska ha ett fläckfritt förflutet, det har INGEN kan jag påstå av de som blir godkända för adoption. Tro mig, jag vet! Man gör många individuella förfrågningar i rättsliga rådet som tar det slutgiltiga beslutet om man får adoptera, även om utredaren är tveksam, just för att se om ev sjukdomar/diagnoser, livssituationer etc. De flesta människor har gått igenom jobbig period i livet, varit sjuk själv eller haft närstående som dött och man kanske har gått igenom en kris iom det och kanske varit långtidssjukskriven av olika anledningar, haft cancer tidigare, anorexia, har en ekonomi som varit urusel men den har blivit bättre, gått igenom skilsmässa, förlorat barn, gått igenom många missfall som gjort att man mått dåligt, varit utbränd osv, osv, jag tror ingen av de som har adopterat levt ett problemfritt liv helt igenom, snarare tvärtom. Det är trots allt rätt ovanligt att man faktiskt får avslag men kriterierna och reglerna har hårdnat de senare åren. Så att de som blir godkända för att få adoptera är långt ifrån problemfria, vad du fått det ifrån att vi adoptanter är supermänniskor vet jag inte men det är långt ifrån sant.