Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Kanske ska påpeka att inlägg 289 var svar till Carmen80

Det som jag tycker är riktigt konstigt är att man satt en rätt så låg BMI-gräns för IVF, men samtidigt tillåter häktade personer att genomgå IVF. Övervikt påverkar ofta inte möjligheten att bli gravid (om man inte har PCOS). Det påverkar inte möjligheten att ge sitt barn en stabil och bra uppväxt. Däremot ökar komplikationsrisken vid en graviditet.

Kanske ska påpeka att mina uppgifter om vilka som får genomgå IVF kommer från läkare på Reproduktionscentrum i mitt landsting.

Håller helt och hållet med dig om att kraven ska vara hårdare vid adoption än vid IVF förresten. Det är ju ändå en annan situation, och kraven måste vara högre på de blivande föräldrarna.

Fokus ligger helt fel.

Brister i det ena systemet, ska inte sänka adoptionsutredningskriterier utan där behöver man snarare skärpa kraven för vilka som har rätt till hjälp.

Fängelsekunder- bort, för mig. varför ska de ha hjälp? Vill de ha barn kan de tillverka barnen när straffet är avtjänat. Sedan borde de väl själva fundera kring hur bra föräldrar de kommer bli när deras liv är som de är, just i det ögonblicket.

Har hamnat rejält utanför ämnet nu

En släkting till mig valde bort adoption och har levt ett barnalöst liv, de är idag runt 70.
De hade några bekanta som hade tagit fosterbarn, biologiska mamman till detta fosterbarn hade efter ett tag krävt tillbaka sitt barn och detta tärde väldigt mkt på dem (fosterföräldrarna).
Pga detta bestämde de sig för att inte ta något fosterbarn eller adoptivbarn, dåliga erfarenheter helt enkelt. Väldigt trist!

Iofs antar jag att de inte var alltför informerade om skillnaden åp fosterbarn och adoptivbarn, än idag tycker iaf jag att det är ganska dåligt om information.
Jag skulle tro att många kanske inte vågar ta steget att kolla upp hur det egentligen går till, dessutom får man ju höra om hur många verkar få vänta 2-3 år innan adoptivbarnet ens får komma hem till sin nya familj.

Det ÄR annorlunda att adoptera än att få biologiska barn, det är barn som blivit övergivna, lämnade pga att de biologiska föräldrarna inte kan/klarar av att ta hand om dem. Därför är det viktigt att dessa barn kommer till föräldrar som är friska och som kan ge dem ett hem och klara av deras behov med allt vad det innebär. Därför finns det regler. Adoption handlar om barns rätt till föräldrar inte föräldrars rätt till barn.

Det kan ingen här svara på rakt av. Om det inte är saker som att de finns i straffregistet eller andra tydliga regler som attman måste vara gift etc. Annars är varje fall unikt och utredarna avgör utifrån de förutsättningar som råder för de sökande. Har man exempelvis vissa sjukdomar kan det gå bra ändå bara man har ett läkarintyg om att prognosen är god.

Det förstår jag med och du påpekar bar det uppenbara för en normalbegåvad människa.Varför det finns regler begriper den dumma.Vissa regler tycker jag bara är fel.Jag tycker det borde vara ok att adoptera trots att man har asperger eller adhd, om du har haft missbruks problem och ett förflutet som inte är fläckfritt.
Så länga du lever ett bra liv, under normal förhållanden och är stabil, det kan männsikor vara som haft problem.
Och bara för man varit fläckfri och aldrig haft mentala problem eller några andra problem säger det absolut ingenting om dig som förälder, kan vara en urusel förälder ändå.

tycker man borde titta närmare på hur man lever sitt liv nu och en bra tid bakåt såklart, så NEJ jag påstår inte att en aktiv heorinist med mentala problem ch är dömd för barnmisshandel borde få adoptera, eller göra ivf, eller skaffa barn alls.Det är snarare där frågan ligger, ett barn är ett barn ovsett om det är adopterat eller inte, rätt till samma sorts föräldrar och min personliga åsikt är inte hur vägen sett ut för den blivande föräldern, att komma dit till det liv den lever nu , utan att den är där.

Först av allt så har vi ju tidigare slagit fast att adoption inte alls är sista utvägen för alla. På sättet du uttrycker det ovan tycker jag faktiskt att det känns som om du tycker att adoptivbarn är mindre värde, de ska vara glada att de får föräldrar och då spelar det ingen roll vilka föräldrar de får.
Jag beundrar Isis som orkar argumentera EMOT att hon själv ska få adoptera i den här tråden, självklart är det fruktansvärt tråkigt för den som inte kan få biologiska barn och som av olika orsaker inte kan adoptera fast de vill. MEN, dessa barn har redan mist en uppsättning föräldrar. Har man en sjukdom som påverkar ens föräldraförmåga eller som riskerar att förkorta ens liv så tycker jag faktiskt inte att man ska få adoptera. Och det spelar ingen roll vad du och jag tycker för den delen, det finns nationella riktlinjer för detta.
Det kan ju vara så att om man har en mild grad av aspergers så kan man om man kämpar tillräckligt mycket kanske få till en hemutredning och ett positivt utslag i nämden. Men sedan gäller det att hitta ett land som tar emot ansökan och det tror jag blir svårt.
Egentligen är det simpelt; tänkt dig att du själv av någon anledning skulle tvingas adoptera bort ditt barn, skulle du vilja att personen som blev den nya mamman hade en sjukdom eller inte? Hade prickar i brottsregistret eller inte? Ordnad ekonomi eller inte? Sunda kost och levnadsvanor eller inte? Och så vidare. Jag tycker det är lätt att förstå både svenska hemutredares och ländernas krav.

Men du pratar ju som att alla ska ha rätt till att få barn via adoption, det är inte så, man utgår helt och fullt utifrån barnets rätt till föräldrar! Jag har inte haft ett fläckfritt förflutet alls, har en sjukhistoria och man har sett till hur detta påverkar framtiden för mitt barn. Man kan ha haft mentala problem, varit sjuk på andra sätt också och få adoptera, att ha ADHD eller Asperger är sjukdomar man inte blir fri ifrån, och visst, det finns mediciner och personer som fungerar som stöd men det handlar ju om barn som redan har varit med om problematiska hemsituationer och både ADHD och Asperger om vi nu ska diskutera dessa sjukdomar/tillstånd så är ju mycket av problematiken just svårigheter i vardagen, med rutiner och stabilitet etc och att ett barn som kommer från förhållanden där detta har varit en bristvara så är det ju inte att tänka på barnets bästa. Jag jobbar inom psykiatrin också träffar dagligen patienter med just dessa diagnoser. Att ha varit deprimerad tidigare av olika anledningar eller om man haft tillstånd/sjukdomar som man är fri ifrån idag behöver inte innebära att man inte kan adoptera utan där görs ju faktiskt individuella bedömningar kring hur nusituationen är och hur man lever idag.

Det är helt fritt att tycka som du gör, jag anser att det är rätt att hela tiden utgå ifrån barnets rätt än till föräldrars rätt till barn och ser man inte skillnaden på att det ställs andra krav på adoptivföräldrar än på föräldrar till biologiska barn så är man inte särskilt insatt i vad en adoption innebär.