Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Tack MBert för att du berättar om klinikernas stinkande statistik.

Ja, det är till Socialstyrelsen de är skyldiga att rapportera. Varje år. Rapporteringen visar också hur tröga klinikerna varit att följa rekommendationen att bara sätta in ett ägg åt gången.

Jag tror att statistiken är offentlig och kan hittas på Socialstyrelsens hemsida.

Såklart att man inte kan lita på all satistik, men det är inte så att ni, som provat och inte lyckats med ivf känner er lite lurade för ni var en av de som inte gick hela vägen?Som jag skrev innan, det är ofta väldigt känsligt att prata positiv erfarenhet om ivf med människor som inte fått erfara det positiva med saken.

Vad är det eg för krav då för man ska adoptera.Min väninnas man har adhd, hon är sugen på att adoptera.Får de inte göra det då?Har har oxå ett förflutet som inte är vidare fläckfritt, lever dock väl idag och gjort i många år.

Vil tillägga att de redan har et barn och vil ha syskon, de kan få barn men de vill adoptera, har inte alls dragit igång det än men de kanske lika gärna kan lägga ner?

Fast appropå diskussionen om att ställa för höga krav på adoptivföräldrar (vilket jag inte tycker att man gör), så tycker jag snarare att man ställer för LÅGA krav på vilka föräldrar som får genomgå IVF. Det finns till exempel blivande pappor som fått poliseskort till landstingets reproduktionscentrum från häkte eller fängelse, för att lämna sitt bidrag. Visst, de här föräldrarna hade ju i alla fall "skaffat" barn sängvägen om det funkade för dem, men är det rimligt att samhället hjälper till att sätta barn till världen under såna förhållanden? Borde man inte vänta tills den blivande förälderna hade ordnat upp sitt liv någorlunda? Jag tycker också att man borde vara mer restriktiv med att bevilja IVF till fd tunga missbrukare.

En annan sak jag funderar över är att man ibland lite väl lättvindigt godkänner föräldrar med livsförkortande sjukdomar för IVF.

Det är svåra frågor det här, och de har definitivt inga enkla svar (och det är inte alls säkert att jag har rätt som tänker så här), men jag saknar debatten om det här. Den är helt icke-existerande idag.

Naturligtvis behöver inte kraven vara lika hårda som vid adoption, men det borde kanske funderas över i alla fall.

Fd missbrukare ska med andra ord inte få barn als då menar du för många fd missbrukare behöver hjälp med ivf och det vr jäkligt fördömmande att skriva så.
Jag jobbar med missbrukare, har en nära vän som är fd missbrukare och han är en fantastisk papa och han bleb´v det via ivf och de skulle han och hans fru väl få hjälp med med tanke på deras kämpande!Blir förbannad!

Klart att man ska få ordning på sitt liv och vara väldigt stabil när man skaffar barn, men männsikor kan förändras och det ska de få möjlighet till.

Förstår din tanke Kalinka. Jag har tom vandrat iväg i tankarna mot biologiska föräldrar och fått en synpunkt av en bekant "Varför är inte föräldrautbildning obligatorisk oavsett?" eller hälsoundersökning tex men jag är inte tillräckligt insatt i de alternativa metoderna men antar att man försöker väga in så mycket som möjligt i tex ivf-planering utan att för den skull kräva total insyn i privatlivet liksom för bioföräldrar. Däremot adoption är jag helt med eftersom det är väldigt viktigt för barnen att få rätt föräldrar och trygga förutsättningar från start. Jag har en massa tankar men väljer att hålla lite för mig själv

Nej jag skulle inte säga att vi känner oss lurade, men det är väl så att man blir lite mer ifrågasättande och undersökande för att ta reda på fakta om det inte lyckas direkt på första försöket. Lyckas det direkt så är man ju förstås glad och nöjd med det och går inte vidare med något annat, eller hur?
Men frågeställningen i denna tråd är varför man trots upprepade försök och stark barnlängtan inte går vidare med adoption.

Kraven för att få ett medgivande för adoption är individuellt prövat, under förutsättning att man uppfyller lagkraven (25 år, gift om man adopterar tillsammans och gått den obligatoriska föräldrautbildningen). Det finns inget som säger att man inte får ha ADHD, men det finns krav på att man ska vara lämpad som adoptivförälder och den bedömningen gör utredaren på socialtjänsten. Dina vänner Carmen80 kan vända sig dit för att få svar.

Fast problemet är ju att man INTE väntar tills personen ifråga fått ordning på sitt liv. Tex när man låter personer som sitter i fängelse eller är på väg att bli åtalade för något genomgå en IVF. Min erfarenhet är också att måste avvakta längre än några månader för att se om en fd heroinist verkligen har slutat. För att inte tala om hur bra de kan vara på att dölja ett missbruk.

Självklart förtjänar alla en andra chans. Det håller jag helt och hållet med dig om. Men utgångsläget även för svenska barn (inte bara utlandsadopterade) måste ju vara att alla barn har rätt till en trygg uppväxt, även om det är hos de biologiska föräldrarna. Och då kanske man borde avvakta lite med att hjälpa par som i nuläget inte kan erbjuda den stabila uppväxtmiljön IVF.

Jag tycker att man i de här fallen borde avvakta, för barnets skull. Det betyder inte att jag tycker att de ALDRIG borde få hjälp att få barn.

Barns rätt till bra föräldrar är viktigare än föräldrars rätt till barn.

Menar inte att man ska bli hindrad men om man söker läkare för infertilitet tex så tror och hoppas jag även att läkaren uppmärksammar tendenser till andra sjukdomar. Man genomgår ju blodprov och undersökningar. De tar olika hårt på rökning exempelvis och även bmi-gräns och de är säkerligen av väl medveten om signaler om paret själv också behöver extra stöd i form av samtal el annan åtgärd. Men att man går igenom mer "kontroller" som blivande adoptivförälder är ju bra på så sätt att är svårare att göra en bedömning per distans då resorna varierar och det då behövs bra underlag för att bilda sig en bra uppfattning om ens egenskaper som blivande föräldrar.

Precis Kalinka. Syftet om än olika tillvägagångssätt är ju främst för barnens skull.