Sfinkterruptur del 7

Klematis: Jag hoppas du får vishet i det här. Det är inte roligt att gå runt med alla tankar och all oro. Just att inte kunna lita på personalen måste va otroligt frustrerande. Det som är så viktigt för att kunna slappna av.

För mig har det hjälpt att ventilera med mina närmaste och bm. Just för att bena ut vad som är vad i sina funderingar och hitta bästa möjliga lösning just för mig. Även om man måste välja mellan pest eller kolera ( vaginalt eller snitt).

Det dröjde 3 år innan jag var beredd att bli gravid igen. Jag som alltid skrockat och sagt att "jag vill ha tre barn, helst innan jag blir 30!" Pytt! det blev ett barn innan 30.

Barnplanering behöver ta tid har jag lärt mig också för att man ska bli "hel" igen och orka med ett till barn med allt vad det innebär. Jag blev också utfrågad av min omgivning och stressad över försäkringskassans regler för att behålla SGIn t ex. Helt galet att man låter sig påverkas av vad alla andra tycker egentligen.

Lycka till och hoppas du får en rofylld jul. Kanske det nya året får visa vägen.

Klematis:
vad säger din man/sambo(för han var väl med) om det här? Kan han vittna om vad som hänt, ifall du ändå vill göra en anmälan av något slag?

Jo, man känner ju tydligt av den biologiska klockan och "samhällsnormen" vad gäller barnafödande. På mitt jobb verkar det vara optimalt för karriären att föda barn vartannat år och det ska bara vara 2 barn. Så för mig känns det som om ingen räknar med mig på jobbet för att de tror att jag kommer att vara barnledig fr o m sommaren, fast jag inte är gravid. Det är ju inte direkt så att man går och talar om för alla på jobbet att man sprack oändligt mycket och är rädd för att göra det igen...

Min man reagerade också negativt på handläggningen. Jag träffade bm och hennes chef för ett samtal ett halvår efter förlossningen och hade väl hoppats att bm hade kunnat ge förklaringar till handläggningen och journalföringen. Men varken hon eller hennes chef tyckte att något gjorts fel. Jag fick knappt en syl i vädret för alla bortförklaringar. Jag fick då också rättningar till journalen. Men jag vet fortfarande inte varför hon journalförde som hon gjorde.

Efter mötet var jag övertygad om att de måste ha väldigt dåliga rutiner (och att de var ointresserade av att förbättra dem) på förlossningsavdelningen så jag anmälde kliniken till Socialstyrelsen.

Jag tyckte att eftersom det blev en sfinkterruptur så borde man se till att journalföra det hela riktigt så att de som forskar om förlossningsskador får ett bra underlag. I forskning om förlossningsskador intresserar man ju sig för förlossningsställning, huvudomfång och åtgärder som kan har lett fram till skadan. Och något kunde ju ha hänt mig eller barnet när jag var sövd där händelseförloppet skulle kunnat vara av intresse för de som tog över.

Jag tänkte att om inte jag anmäler så är det bara en tidsfråga innan någon annan patient råkar riktigt illa ut. Socialstyrelsen skrev att de förutsatte att kliniken diskuterat och vidtagit förbättringsåtgärder. Så jag hoppas ju att kliniken har gjort det.

Jag anmälde även bm till HSAN eftersom jag drog slutsatsen att hon journalfört felaktigt av uppsåt pga bortförklaringarna under mötet och för att det visade sig att de rättningar till journalen som jag fått var osignerade. Anmälan till HSAN ledde inte till något och rättningarna hade senare blivit signerade.

Det här blev en riktig soppa och alltihop hade kunnat bli annorlunda om bm hade rett ut saken direkt efter förlossingen. Jag vet fortfarande inte varför hon kände behovet av att skönskriva journalen. Om det är för att hennes kollegor är bäst i Sverige på att undvika sfinkterrupturer och att hon inte ville verka sämre? Eller om hon, liksom jag, kom i chock och fick någon slags blackout? Eller om incidenter alltid mörkas inom förlossningsvården?

I vilket fall som helst så kommer nog inte nästa förlossning att bli som denna. Alla förlossningar är väl unika. De som fött flera barn säger ju att ibland har förlossningen varit bra och i andra fall sisådär. Skönt att skriva av sig i alla fall...

Men det märkligaste av allt i denna soppa är att precis samma dag som HSAN-beslutet dimper ner i brevlådan så badar jag och barnmorskan i samma bassäng på badhuset. Jag är där på babysim i ena halvan av bassängen och hon är där och leker med sitt barn i sin halva. I det ögonblicket är vi båda helt vanliga kvinnor som umgås med våra döttrar. Men jag vågade tyvärr inte fråga henne varför hon gjorde som hon gjorde.

Jag vet att mina problem är I-landsproblem och att jag aldrig ens hade läst en massa om förlossningsskador om jag hade fått bra info på BB. Jag hade heller inte läst en massa om sfinkterrupturer (och därigenom om analinkontinens) om jag inte trott att jag hade blivit analinkontinent pga förlossningsskadan för att jag blev dålig i magen av Laktulosen (för att jag är laktosintolerant). Och hade jag inte läst en massa på Internet så hade jag aldrig vetat om att det forskades om denna typ av förlossningsskador. Och då hade jag inte haft några problem med barmorskans agerande. Men hade jag inte varit i chock efter förlossningen borde jag ha misstänkt tidigare att Laktulos innehåll laktos. Det hörs ju nästan på namnet och jag läser alltid bipacksedeln.

Helt klart är att en förlossning är en livshändelse. Men ibland verkar det hända allt för mycket på samma gång så man undrar ju om det finns en mening med det hela och om man har något ansvar för att agera.

Klematis: Jag kommer att gå på aurora för att våga bli gravid igen. Visst är det barnmorskor som jobbar där, men alla barnmorskor är ju inte som den du mötte!!! Jag beklagar verkligen det bemötande du fick! För mig var det helt tvärt om, den bm som förlöste mig erbjöd på studs att vi skulle pratas vid om jag hade frågor efteråt. hade ett jättebra telefonsamtal med henne ett par veckor efter förlossningen coh skulle gärna bli förlöst av henne igen trots bristningarna!

Under förlossningshandläggningen verkade min barnmorska noggrann, duktig och pedagogisk. Men eftersom hon inte hanterade situationen efter incidenten bättre och jag inte fick några vettiga svar vid mötet ett halvår efter förlossningen så tycker jag att handläggningen var dålig.

För mig är en barnmorska en person som är lugn och trygg och som har moral, civilkurage och empati. Jag tycker att hon kunde ha tänkt sig in i min situation: När något händer under förlossningen kan man ju som patient inte bara ta sitt pick och pack och dra, utan man har ju inget annat val än att slutföra det hela och hoppas på det bästa. Man känner sig väldigt liten som patient i det läget.

Men jag funderar även om det hade varit ett bättre samtal om inte barnmorskechefen hade varit med. Trots att chefen inte var med under själva förlossningen så satt hon och avbröt och hade åsikter och bortförklaringar till allt. Kanske var barnmorskans journalföring ett misslyckade även för chefen; kanske har hon drivit barnmorskorna för hårt i sin iver att visa att barnmorskorna i landstinget är bäst i Sverige på att undvika sfinkterskador?

Pyttis, kanske är det just barnmorskor som jag ska prata med för att lösa upp denna knut, så att jag ser att finns bra barnmorskor också. Om jag vågar kanske jag tom ska försöka få prata med förlösande barnmorska igen...

Klematis: ang. att spänna sig så kan jag nog trösta dig en del. Jag är en sån som spänner mig som tusan i underlivet. Har aldrig kunnat slappna av. Gynbesök är en plåga, och jag kan inte ha sex utan glidmedel. Är jag stressad eller så kan jag inte ha penetrerande sex över huvud taget. Så jag var såklart livrädd inför min förlossning. Jag sprack visserligen en del och fick en sfinkterruptur (grad 3, tror jag), men hade dom inte behövt ta min lilla tjej med sugklocka så hade jag troligtvis knappt spruckit något alls. Så att du kommer spricka för att du spänner dig tror jag inte du behöver oroa dig för. Kroppen klarar mer än vad man tror.

Ja, jag läser nog alldeles för mycket om en massa faktorer som gör att man spricker. Ändå så står det i SFOG-rapporten att man inte har så mycket kunskap inom området, så det är väl mest en massa spekulationer.

Men det känns verkligen som det är en massa saker som ligger mig i fatet inför en framtida förlossning. En ärftlig belastning är att släkten föder stora barn. Första barnet brukar väga 4 kg och det har släkten klarat galant utan bristningar. 2:a och 3:e barnet väger mellan 4,5-5 kg och det har heller inte varit några problem eftersom 4-kilosbarnet redan töjt ut allt. Hur ska jag, som inte är så stor, kunna få fram en 4,5-5 kilosbäbis, när jag inte ens fick chansen att töjas med 4-kilosbäbisen, utan bara sprack, sprack och sprack??

Jag vet ju att bristningar för det mesta läker bra, men jag tycker att det var fruktansvärt att få underlivet upprivet.

Hej alla!

Hoppar in hos er... Födde min pojke i mars 2006 och fick då sr grad 3. Hela förlossningen var ett enda stort kaos, och jag har mått jättedåligt efter det, även om jag idag inte tänker så mycket på den. Fick kuratorkontakt direkt efter förlossningen i stort sett, eftersom bm såg hur dåligt jag mådde. Historien kan göras hur lång som helst, men jag ska inte dra den.... Har förträngt så otroligt mycket oxå!

Nu väntar jag vårt andra barn, i augusti!! Fysiskt mår jag kanon, men psykiskt mår jag skit Har redan varit i kontakt med bm o talat om hur jag känner. Har blivit kopplad till aurora och ska få träffa både läkare o psykologer. Jag vägrar föda vaginalt, det finns liksom inte i min värld. Hur kände ni som fött ert andra barn efter sr, blev ni oxå lyckliga men livrädda Berätta gärna om era erfarenheter, för just nu känner jag mig väldigt ensam i alla mina funderingar o känslor. Har en underbar sambo, men de kan ju aldrig helt förstå hur man känner...

Gott nytt år på er//S

ps. Grattis TS till din son!!

Just det... Om någon kikar in på min sida så måste jag be er om att inte nämna något i min gb, än så länge är bebis hemlig