Hej på er alla och tack för alla svar! Jag har pratat med min karl lite nu, men jag var först så arg på honom, sa att han inte ska få följa med mig och barnen på semestern. Han kan stanna hemma och fundera på vad han gjort mot oss, jag vill inte ha med honom! Men jag tänker inte ställa in semestern heller, barnen behöver den och jag tänker inte ta den ifrån dem för att deras pappa är ett svin!
Hur som helst så slutade det med att vi båda grät!
Jag KAN inte bo kvar i vårt hus, jag VILL inte! Jag älskar vårt hus, trivs jättebra och vi har gjort det så fint. Renoverat köket för bara ett år sen, byggt om i hallen, bytt tak mm mm. Det är mitt hem, men jag kan inte bo kvar! Jag vill sälja huset. Sen om jag flyttar till en lägenhet själv eller om vi ska försöka hitta ett annat hus tillsammans någon annanstans, det vet jag inte nu. Jag älskar den här mannen, och jag vill(e) leva med honom för alltid. Men han har sabbat det med att sätta på min (ex)vän och granne! Det gör såååå ont!
Han är väldigt ångerfull nu, ömsint och gullig! Han säger att han vill leva med mig, att han älskar mig och bara mig! Han gör nu vad som helst för att jag inte ska lämna honom.
Men jag vet inte hur jag ska klara av att gå vidare med honom. Hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen? Hur kul är det att gå omkring och vara misstänksam och svartsjuk mot allt och alla?
Och att inte älta det som hänt, det känns just nu väldigt svårt, det är det enda jag har i huvudet just nu!
Kysste han henne, sådär innerligt som vi brukar kyssa varandra? Han tände på henne, och låg med henne! Viskade han en massa fina ord till henne, som att hon är vacker eller att hon har fina bröst eller att hon är skön? Kom hon? Kom han? Smekte dom och kysste varandra efteråt?
Dom här tankarna och funderingarna står jag knappt ut med! Fyyyy faaaan, vad ont det gör!
Och hon då? Nej, jag tänker ALDRIG förlåta henne!
Om jag skulle välja att förlåta honom och försöka leva vidare med honom, så väljer jag det för att jag älskar honom så in i h-e, men henne har jag då inte en femöring till övers för, hon är ute ur mitt liv!
Det värsta är att våra barn ju leker med varandra, men nu går jag inte längre hem till dem om det är något, och jag har sagt till sonen att jag inte kommer att ringa dit när han är där och ska komma hem heller, utan vi sätter en tid och så får han försöka passa den. Jag vill inte se henne, inte prata med henne, hon är INGENTING för mig längre! Jävla hynda!
Och jag har förbjudit min sambo att gå över till henne, "då kanske han faller för frestelsen igen och tar en snabbis med henne"! Ja, jag är bitter nu, jävligt bitter! Och ledsen!
Ni som förlåtit otrohet och lyckats gå vidare med era män - ni är starka! Jag önskar jag också kunde gå vidare och försöka glömma det här, men hur? Ja, vi behöver nog hjälp, och vi har pratat om att gå på familjerådgivning, så det ska vi nog göra. Men nu är det semestern som hägrar, och jag ska först försöka överleva den. Jag och barnen åker iväg på söndag, utan karl, och blir borta några dagar. Sen får vi se vad som händer.
Det blev långt det här, men det är så skönt att få skriva av sig lite här! Tack för att ni finns där ute!
Kram!
