Min sambo har varit otrogen med vår granne!!!

Tack för era svar!
Det känns som om vårt gemensamma liv är förstört!! Vet inte om jag kan gå vidare med min sambo eller om jag måste lämna honom, det får tiden utvisa. Men han ska få bevisa var han står, inte bara i ord utan även i handling. Jag hatar honom för det han har gjort mot oss! Jag har varit så lycklig med honom den sista tiden, jag trodde verkligen att det var vi, att vi var ett tätt team! Men han har grundlurat mig så totalt!
Jag fick reda på det genom att jag frågade rakt ut. Vi var nämligen över hos våra grannar, och det kändes så spänt, så konstigt! En känsla som jag inte känt förut. Så jag frågade min sambo varför det var så, och om han också kände att något var annorlunda. Då kom det sakta men säkert fram.....jag trodde inte jag hörde rätt! Vilken smärta, jag trodde jag skulle lägga mig ner och dö! Men jag lever, och jag är förbannad, ledsen och hatisk! Jag hatar dom båda!
Om hennes man vet eller ej vet inte jag, och jag orkar faktiskt inte bry mig just nu, skit samma. Det är deras problem. Jag måste iallafall leva vidare för barnens skull, de behöver mig! De ser och känner att det inte är bra här hemma, men jag kan inte förklara för dem vad som hänt.
Jag önskar att jag snart får vakna ur denna mardröm!
Jag har sånt behov av att skriva om det här nu, detta är min ventil i allt det här. Nästa vecka ska vi ha semester, vet inte om jag vill längre, jag vill bara fly! Jag som har sett fra,m emot och längtat såå efter semester, och vi har sen länge planerat att vi ska ut och åka med vår husvagn, men nu känner jag för att bara ta med mig barnen någonstans, utan honom! Han kan fan sitta här hemma och fundera på vad han har förstört, vad han håller på att förlora. Karljävel!

Hej "samma"!
Stämningen mellan min sambo och vår granne har alltid varit väldigt trevlig. De har kunnat skratta och skoja med varandra och har haft kul, men det har vi haft alla fyra tillsammans. Jag mitt blinda, naiva fan har inte fattat att detta skulle kunna sluta med att de sätter på varandra! Även jag och hennes man har haft en lättsam stämning oss emellan, men jag skulle inte drömma om att hoppa i säng med honom för det!
När jag tänker efter så har dom nog flirtat med varandra, mer än jag förstod! Men jag misstänkte inget, nej! Jag är nog alldeles för godtrogen, trodde aldrig detta kunde hända! Jag trodde att han älskade mig - och bara mig!
Idag är jag sååå ledsen, jag bara gråter och undrar hur framtiden ska bli. Ilskan jag hade igår har lagt sig lite...

Hej på er alla och tack för alla svar! Jag har pratat med min karl lite nu, men jag var först så arg på honom, sa att han inte ska få följa med mig och barnen på semestern. Han kan stanna hemma och fundera på vad han gjort mot oss, jag vill inte ha med honom! Men jag tänker inte ställa in semestern heller, barnen behöver den och jag tänker inte ta den ifrån dem för att deras pappa är ett svin!
Hur som helst så slutade det med att vi båda grät!
Jag KAN inte bo kvar i vårt hus, jag VILL inte! Jag älskar vårt hus, trivs jättebra och vi har gjort det så fint. Renoverat köket för bara ett år sen, byggt om i hallen, bytt tak mm mm. Det är mitt hem, men jag kan inte bo kvar! Jag vill sälja huset. Sen om jag flyttar till en lägenhet själv eller om vi ska försöka hitta ett annat hus tillsammans någon annanstans, det vet jag inte nu. Jag älskar den här mannen, och jag vill(e) leva med honom för alltid. Men han har sabbat det med att sätta på min (ex)vän och granne! Det gör såååå ont!
Han är väldigt ångerfull nu, ömsint och gullig! Han säger att han vill leva med mig, att han älskar mig och bara mig! Han gör nu vad som helst för att jag inte ska lämna honom.
Men jag vet inte hur jag ska klara av att gå vidare med honom. Hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen? Hur kul är det att gå omkring och vara misstänksam och svartsjuk mot allt och alla?
Och att inte älta det som hänt, det känns just nu väldigt svårt, det är det enda jag har i huvudet just nu!
Kysste han henne, sådär innerligt som vi brukar kyssa varandra? Han tände på henne, och låg med henne! Viskade han en massa fina ord till henne, som att hon är vacker eller att hon har fina bröst eller att hon är skön? Kom hon? Kom han? Smekte dom och kysste varandra efteråt?
Dom här tankarna och funderingarna står jag knappt ut med! Fyyyy faaaan, vad ont det gör!
Och hon då? Nej, jag tänker ALDRIG förlåta henne!
Om jag skulle välja att förlåta honom och försöka leva vidare med honom, så väljer jag det för att jag älskar honom så in i h-e, men henne har jag då inte en femöring till övers för, hon är ute ur mitt liv!
Det värsta är att våra barn ju leker med varandra, men nu går jag inte längre hem till dem om det är något, och jag har sagt till sonen att jag inte kommer att ringa dit när han är där och ska komma hem heller, utan vi sätter en tid och så får han försöka passa den. Jag vill inte se henne, inte prata med henne, hon är INGENTING för mig längre! Jävla hynda!
Och jag har förbjudit min sambo att gå över till henne, "då kanske han faller för frestelsen igen och tar en snabbis med henne"! Ja, jag är bitter nu, jävligt bitter! Och ledsen!

Ni som förlåtit otrohet och lyckats gå vidare med era män - ni är starka! Jag önskar jag också kunde gå vidare och försöka glömma det här, men hur? Ja, vi behöver nog hjälp, och vi har pratat om att gå på familjerådgivning, så det ska vi nog göra. Men nu är det semestern som hägrar, och jag ska först försöka överleva den. Jag och barnen åker iväg på söndag, utan karl, och blir borta några dagar. Sen får vi se vad som händer.

Det blev långt det här, men det är så skönt att få skriva av sig lite här! Tack för att ni finns där ute!
Kram!

Jag vet inte om grannens man vet om det här ännu, jag har inte sett honom på ett tag. Men vet han det inte än så kommer han med all säkerhet att få veta, om inte annat av mig. Jag orkar just nu inte, bara. Har fullt upp med att försöka klara av det här själv.
Min sambo ska stanna hemma nästa vecka när jag och barnen åker iväg. Jag vet dock att grannarna också är bortresta nästa vecka, så jag vågar lämna honom hemma. Hade dom varit hemma hade jag nog inte vågat det!
Ja, vart ska vi flytta? Husen här växer inte på träd direkt, och det är budgivning på alla hus som finns till försäljning. Sen vill man ju inte behöva byta skola och dagis för barnen, jag vill ju bo kvar i närheten. Sen är det fruktansvärt smärtsamt att känna sig tvungen att lämna sitt hus och hem, som jag egentligen stormtrivs i.
Dom har förstört såååå mycket! Inte bara tilliten oss emellan, utan ALLT!! Ska JAG behöva packa och flytta från vårt hus för att HAN inte kunde hålla kuken ifrån henne? Och barnen, ska de behöva ryckas från sin trygga tillvaro för att han och hon knullat på varandra? Nej, fyyyyy faaaan! Känns som om jag inte kan förlåta! Jag HATAR dom båda!
Ändå älskar jag min sambo, han har gett mig så mycket fina minnen, så många fina år! Är allt bara en bluff? Som jag skrev så förlovade vi oss för bara tre veckor sen, vi skulle gifta oss nästa höst. Nu vet jag inte om jag vill det längre, fast detta varit min dröm i flera år! Jag undrar vad jag gjort för fel för att det kunde bli såhär!? Jag som trodde vi hade det hur bra som helst! Vi är jämlika, hjälps åt med det mesta, tjafsar sällan med varandra, vi har varit ömsinta och kärleksfulla mot varandra, vi gör mycket roligt tillsammans, vi har bra sex...

Jag önskar inte min värsta fiende att få gå igenom detta (jo en person, förresten. Ni får gissa vem....)!!
Tack återigen för att ni finns och svarar! Tror ni jag överlever detta? Ibland känns det som om jag bara vill lägga mig ner och dö, somna bort från allt detta! Men det tänker jag inte göra, mina barn behöver mig, och någongång tänker jag må bra igen, på något sätt...!!!

Alltså; jag har INTE förlåtit min karl! Jag vet inte hur det ska bli med oss i framtiden, vet inte om jag kan bli lycklig med honom igen efter det han gjort, vet inte om jag kan förlåta! Men jag har starka känslor för honom, så jag måste försöka ge det lite tid och se vart det leder, om vi kan komma vidare tillsammans. Det är faktiskt upp till honom att bevisa ett och annat nu! Visst är han ett svin som gjort detta mot oss, det håller jag med om till 120%!!
Men henne, nä henne har jag inga starka känslor för så henne behöver jag inte fundera över om jag vill fortsätta ha en relation med eller ej. Hon är för mig en nolla, jag känner förakt för henne! Ja, de var två om detta och det är lika mycket bådas fel! Men ni förstår säkert skillnaden!

Ja, huset är "bara ett dött ting", men det är vårt hem också! Som vi tillsammans har köpt och inrett och renoverat, där vi har vår "fristad", vår trygga vrå! Och det huset står ca 100 meter ifrån det huset där den där kvinnan bor! Kan man ta med sig huset och ställa det någon annanstans? Jag gör det gärna isåfall, för här kommer jag aldrig känna mig lugn och harmonisk mer, med henne i närheten.

Genom att han hoppade i säng så förstörde han ALLT, ja! Han förstörde vårt förhållande, min tillit till honom, vår framtid tillsammans, eventuellt att barnen blir skilsmässobarn. Var det värt det för ett knull? Det är faktiskt inte jag som varit otrogen, det var han som fick kåtslag eller nåt..
Hur svartsjuk och misstänksam kommer jag vara efter det här? Det är inte kul för varken honom eller mig att jag hela tiden kommer undra, ska jag inte kunna åka bort några dagar utan honom, eller han utan mig?
Ja, vi behöver nog många timmars terapi om vi ska klara det här. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, ibland känns det som om det vore enklast att bara skita i allting och flytta till en egen lägenhet. Att bo kvar i huset är inget alternativ, jag vill inte bo här och jag skulle inte ha råd att bo här själv.
Men jag ser också min sambos ångest och förtvivlan, och jag vill ju tro att det är äkta, men har svårt att lita på honom.

Vilken jävla soppa detta är!

Ni som varit med om liknande vet ju hur jävligt det är. Tack för alla era svar, även om en del av er tycker att jag överreagerar! Det är dock mina känslor, och dom kan ingen säga är fel. Vi är alla olika, och för mig är detta det största svek man kan råka ut för!

Om en stund kommer han hem från jobbet, vi får se hur det blir här hemma ikväll...
Det var allt för denna gången!
Kram på er, och återigen TACK för att ni finns och orkar läsa och svara!

Ni har rätt, jag måste ta reda på om han vet om det också. En sak är iallafall säker; vet han det inte ännu kommer han få reda på det inom kort - om inte annat av mig.
Det bästa för mig (egoistisk tanke, jag vet) vore ju om de separerar och flyttar härifrån. Då kan vi fatta beslut om vår framtid och om vi ska bo kvar i vårt hus eller ej. Med henne i närheten känns det som om jag inte vill vara kvar här!
Nu åker jag och barnen på semester några dagar. Vi kommer nog hem på torsdag eller fredag...

Kram på er alla!
Fortsättning följer.........

Hej på er alla!
Jag är tillbaka från semestern nu, men vi ska åka iväg med husvagnen igen.
Jag och mina barn har varit iväg några dagar själva, och vi har haft det hur mysigt som helst! Naturligtvis har jag inte mått så jättebra, men jag har kunnat fokusera på barnen istället, och försökt lägga det här åt sidan. Min sambo ringde till oss ofta, han längtade efter oss och ville komma efter, men jag sa nej! Jag har behövt vara själv med barnen, och få lite andrum från honom, tänka lite. Min sambo är nog den som mår sämst över det här just nu, han vet ju inte heller hur framtiden kommer att bli efter det som hänt...
Nu är vi som sagt hemma igen, och vi har två veckors semester till. Vi har bestämt att åka iväg tillsammans nu, vi ska åka neråt Småland, gå på High Chaparall med barnen, och försöka ha lite kul tillsammans.
Någon närhet från mannen klarar jag inte ännu, jag börjar bara gråta när han kramar mig eller försöker närma sig mig. Jag håller honom på avstånd, för att inte bryta ihop! Prata med varandra kan vi dock göra, och det är skönt.
Men hur mycket han än visar sin ångest och bedyrar mig sin kärlek, så har han ändå svikit mig så grymt, så jag vet inte hur jag ska kunna lita på honom igen, även om jag faktiskt vill kunna göra det. Hur som helst så älskar jag karln, fast jag hatar det han gjort!!! Hur fan kunde han??
Hur gör man? Jag tror vi måste försöka få tid hos en familjerådgivare, vi behöver hjälp om vi ska klara det här.
Grannen då? Jo, de är hemma igen nu, och jag undviker dem som pesten!! Ännu vet jag inte om han vet nåt, men när jag finner styrka, och när jag får tillfälle, ska jag prata med honom om det här.
Våra barn har förstås märkt att allt inte är som det ska här hemma, men jag har förklarat för dem att vi är lite osams just nu, men att det kommer att bli bättre. Och så har jag varit noga med att säga att det INTE är deras fel, det är vi vuxna som ställt till det och det är vi som inte riktigt är "överens".

Ibland känner jag mig så stark, och tänker att det här klarar vi nog av, tillsammans. Men så kommer stunder då jag känner sån ilska, förödmjukelse och frustration, och jag vill bara gråta! I dom stunderna känner jag mig säker på att jag inte kan leva vidare med min karl!
Vi har kommit överens om att låta semestern gå, och göra det bästa av den. Sen får vi prata igenom hur vi går vidare. Att bo kvar här känns för mig just nu helt omöjligt! Jag vill inte vara hemma här, det känns obehagligt! Hennes barn är ofta här, och våra barn hos dem. Allt känns jättekonstigt, overkligt, som om ingenting har hänt..., men det har det!
Ojojoj, vi får se vad som händer....fortsättning följer!

Tack för alla era svar och ert stöd! Ha det gott där ute i solen!

Hej!

Jag förstår att ni undrar hur allt går, och tack för omtanken!

Jo då, vi har haft semester nu, och det har varit ganska bra. Dock pendlar jag fortfarande mellan hopp och förtvivlan, och vet inte hur det ska bli. Nästa vecka ska vi på familjerådgivning och se om vi kan få hjälp i allt det här.
Jag har iallafall bestämt mig för att jag inte kan bo kvar här! Antingen får vi sälja huset, om vi ska försöka fortsätta leva tillsammans, eller så får "hon" flytta!
Jag känner mig iallafall mycket starkare nu än för bara ett par veckor sen, lugnare och inte lika arg längre! Glömma kommer jag aldrig att göra dock! Min karl och jag har pratat väldigt mycket under semestern, och jag har ältat och ältat och frågat och frågat! Han är såå ångerfull, men det ska han bara ha! Skulle något dylikt någonsin hända igen, om vi väljer att fortsätta tillsammans, då finns det ingen tvekan från min sida, då har han satt sin sista potatis, och det vet han om!!

Fortsättning följer, vi får se hur det går på familjerådgivningen...hoppas de kan hjälpa mig/oss!
Tur jag har barnen, de är min stolthet och glädje, och utan dem hade jag inte klarat detta! De får mig att vilja kämpa, och att vara stark! Och kärleken till min sambo är stark, trots allt! Jag önskar allt var som förut, innan han gjorde detta mot oss! Jag tror på ordspråket "det finns inget ont som inte för någotgott med sig", just nu VILL jag iallafall tro på det!

Kram på er alla därute! Jag fortsätter att berätta hur det går, detta är nog en lååång process innan vi kan lämna det bakom oss, iallafall för mig!

Ja, vad ska jag säga!? Jag har aldrig känt mig så schizofren i hela mitt liv; ibland tror jag det kan bli bra mellan oss, ibland bara hatar jag honom för det han gjort!
Vi har iallafall kommit så långt att vi INTE ska bo kvar i huset. Jag känner mig jävligt bitter över det, samtidigt som jag inte heller VILL bo kvar här längre. Men hans knull med henne har gjort att jag och barnen måste flytta från vårt hem! Fy faaaaaaan!
Vi har fått huset värderat, men inte lämnat ut det än, då vi först måste hitta något annat att bo i, och vi måste bestämma oss för om vi ska bo ihop eller inte, det har vi inte gjort än.
Vi har gått på familjerådgivning, och när vi är där känns det bra, vi pratar sakligt och öppet om det som hänt och han visar sin ånger och säger att han önskar att detta var ogjort! Men nu är det inte det, han gjorde ett val när han stoppade sin snopp i henne! Och det får jag och barnen sota för! Familjerådgivaren är bra, hon försöker få oss att tänka till på vad vi haft och vad vi vill, och om jag kan förlåta och gå vidare, men då måste jag också försöka släppa det här nån gång.
Jag vet inte om jag kan förlåta! Jag kan säga såhär också, att jag har inte klarat av att ha sex med honom sen jag fick veta! Bara tanken på att han varit i henne gör sååå ont, och jag kan inte släppa det. Vad viskade han till henne när de låg där? Var hon skönare än jag? Har hon finare kropp än jag, smekte han henne över hela kroppen? Han kysste henne, gjorde han det sådär innerligt som vi brukade kyssas? Nej, fy, dessa tankar är så plågsamma för mig så jag tror jag går sönder snart!
Å andra sidan älskar jag ju honom, men jag hatar hans svek! Hur kunde han????
En sak har jag iallafall lärt mig, och det är att detta kommer att ta tid. Det kommer att ta tid innan jag kan fatta ett beslut om vår framtid, det kommer att ta tid för mig att kunna lita på honom igen, det kommer att ta tid innan jag vågar släppa honom nära mig. Samtidigt längtar jag oerhört efter honom och vårt tidigare liv, jag älskade honom så oerhört och tyckte vi hade det så bra tillsammans! Jag kan inte förstå varför han var tvungen att sätta på henne! Jag önskar jag kunde vakna ur denna mardröm snart!
Jag önskar inte min värsta ovän att behöva gå igenom något liknande!

Kram på er alla där ute!

Ja, grannens man vet nu. Men det är inte jag som berättat för honom, jag tror hon själv gjorde det. Det är naturligtvis inte bra mellan dem nu, men ärligt talat så skiter jag högaktingsfullt i det!!!! Hoppas att han lämnar henne.
Han och jag har inte pratat så mycket om det som hänt, jag har faktiskt inte orkat då jag haft fullt upp med mig själv och min familj. Men jag ser ju på honom att han också lider, och han är inte så glad på min karl! Men som jag känner honom är han rätt så förnuftig, och skyller inte allt på min sambo utan även på sin fru, de var ju två om att hoppa i bingen!
De har förstört inte bara för en famil, utan två! Och vi som inte gjort oss medskyldiga till detta har inte gjort detta val! Det är dom som gjort, och det gör mig så arg!!! Och ledsen, och besviken, och bitter mm mm.

Tack för ert stöd i detta!!
Kram!

Hej på er alla!

Ja, ni undrar förstås hur det går för oss, och för första gången på länge ser jag faktiskt lite ljusare på framtiden. Jag har bestämt mig för att ge min sambo en till chans, och försöka bygga upp vårt förhållande igen. Han har visat sin djupa ånger länge nu, och han har gråtit och varit helt under isen han också.
Jag vill ändå flytta från vårt hus, och börja om på ny kula i ett annat hus, här hemma kan jag inte leva vidare som förut. Vi håller på att leta nytt hus nu, men har också sagt att det får ta den tid det tar, bara vi hittar rätt...
Att flytta är inget jag ser fram emot, och jag är arg över att jag "tvingas" flytta, men vi måste göra det om vi ska fortsätta tillsammans. Vårt hus är värderat nu, men vi har inte lagt ut det till försäljning än, då vi först måste hitta ett nytt.
Det är viktigt för barnen, och för mig, att de får gå kvar i samma skola och dagis, de ska inte behöva byta för att han gjort detta, de ska inte behöva lida, det har de gjort nog i och med den stämning som varit hemma en längre tid nu.
Min sambos och mitt förhållande har blivit bättre, vi har faktiskt kunnat skratta ihop igen, och har även börjat ta på varandra igen! Jag älskar honom, och vill verkligen ge honom en till chans. Skulle något dylikt hända igen i framtiden finns det ingen tvekan längre - då lämnar jag honom omedelbums! Då kan han ångra sig hur mycket han vill, det kommer jag aldrig att förlåta, och det vet han om.
Han är gulligare än nånsin, skickar gulliga sms och så dagligen, och vi kramas mycket nu. Ibland kommer ändå mina tankar tillbaka, och det känns fruktansvärt att han haft sex med en annan kvinna, men jag har bestämt mig för att gå vidare nu och försöka lägga den här katastrofen bakom mig. Mina barn och jag är skyldiga oss själva denna chans, tycker jag. Jag vill att de ska få leva tillsammans med sina föräldrar.
Ja, jag önskar inte min värsta fiende att behöva genomgå något liknande! Fy fan, vad smärtsamt detta är och har varit!!
Grannen pratar vi inte med längre. Barnen leker med deras barn, men vi vuxna undviker varandra som pesten. Jag har heller inget behov av att ha kontakt med dem, hon är för mig en ____!!!!

Jag känner mig ganska stark nu, känner att jag har ganska god självkänsla och jag vet mitt värde!
Det finns inget ont som inte för något gott med sig....., tänk på det ni alla därute!

Kram på er, och tack för att ni bryr er!

Ja, det har ju gått några år nu sen det där hände och för att göra en lång historia kort så flyttade vi faktiskt isär ett tag, för vi hittade inget nytt hus. Vi sålde vårt hus och flyttade till var sin lägenhet. Jag behövde komma från vårt hus och området vi bodde i, och vi sålde det ganska snabbt.
Vi bodde isär i 8 månader, tills vi till slut hittade ett hus vi ville bo i, då flyttade vi in i det tillsammans!

Idag lever vi som vanligt, med allt vad det innebär - vi har hittat tillbaka till varandra och har en mycket bättre kommunikation än tidigare. Dock finns sveket fortfarande inom mig, jag är t ex väldigt orolig om jag eller han åker bort - vad gör han då. Men han har visat mig att jag inte behöver vara orolig, det är bara mina tankar som far iväg!
Och det blir bättre och bättre-

Som det känns nu, så kommer vi nog att leva ihop för alltid , jag älskar karln och ser att det har kommit något gott ur det hela, vi tar inte varandra för givna på samma sätt längre! Men han vet också att om han skulle göra något liknande igen, så har vi inget mer att diskutera - då drar jag!!

Tack för att du frågar, jag blev så förvånad när jag fick ett mail på att jag fått svar på mitt inlägg !

Må så gott och kram!