lämna barnets far och flytta utomlands... hur funkar det?

Anonym i australien?:

Kan din man tänka sig att flytta med hem? eller stannar han kvar i australien?

Anonym (undrar): Hemma för honom är i Australien, han är ju född här. Han kan nog inte tänka sig att bo i sverige, nej.
Känns som ett lotteri. Jag var ju på väg att säga nej till att föda här, just med tanke på det vi skriver om nu. Var faktiskt på god väg att föda vårt barn i Sverige, men han övertalade mig. Det var bara meningen att vi skulle bo här det första året sa han, och det köpte jag.

Tycker ni fortfarande att jag är en kohandlande idiot som känner att han brytit kontraktet och att jag tycker det är dags att vi drar nu? Hade jag varit en bättre människa om jag enträget stannat i Sverige och aldrig gett det en chans? Jag är glad på sätt o vis, att vi började barnets liv här, men nu får det räcka.

Vad jag menar är att man kommer aldrig ifrån att barnet förr eller senare kommer vara vuxen och förstå hur det ligger till.
Barn behöver en mamma och en pappa, det är viktiga roller för både en pojke eller flicka. Jag håller dock med om att jobbar fadern som pilot mellan Sverige och Australien så kan det väl kvitta. Eller som astronaut eller oljerigg. Men gör han det inte så skulle jag tänka mig för riktigt, riktigt noga innan jag flyttar. Tänk på att ljuger du om omständigheterna så kommer barnet känna dig väl, så det är ingen idé att ljuga. Saker och ting har en lustig förmåga att komma fram hur man än gör.

Jag tycker det är hemskt tänka så...vadå ta barnet från pappan...varför skulle intebarnet stanna hos pappan och du ha han äver sommaren och lovet. varför är det självklart att barnet ska följa med mamman...

Samma anonym som tidigare här.

ghaada, förstår inte vad du menar med att förr eller senare kommer barnet få reda på hur det ligger till. Jag spelar med öppna kort, det finns inga skelett i garderoben för min del.

Vår bakgrund är: Jag bodd i Sverige sen typ alltid, träffade en man som var född i Australien men som bott i Sverige i sju år. Han pratade aldrig om att flytta till Australien. Han pratar svenska. Vi bodde ihop i fyra år i en bostadsrätt, båda hade fasta jobb, stor umgängeskrets. Jag blev gravid. plötsligt tyckte han att vi skulle rycka upp hela tillvaron och flytta till Australien. Jag sade att jag inte ville. Då sa han: Gör abort eller flytta. Jag gav efter och sa att vi kan ju testa några månader. Det gick han med på. Nackdelarna var så klart att jag inte fick någon mammapeng och saknade alla rättigheter, plus att det gjorde psykiskt ont att ryckas upp från mitt hem just då. Jag ville dela födelsen med min ege familj som är mig nära.

Men vi "kompromissade" och jag gav mig iväg till det nya landet, redo att testa något nytt.
Efter ett tag började jag dock tycka: Har vi inte varit här lite väl länge?
Och på den vägen är det.
Jag har inte alls samma jobbmöjligheter här, känner fortfarande ingen, lever i limbo eftersom jag hela tiden trott att vi bara är här temporärt.
Och ni bara skriver att barnet måste framförallt ha sin pappa!!!
Viktigare än mamma till och med????
Jag tycker att jag var generös med att kompomissa på det sätt jag gjorde och känner inte många som slutat jobbet, sålt huset och kuskat iväg strax innan BF till en helt okänd kontinent. Tycker liksom att ni får se omständigheterna.
Hade jag gjort abort hade jag varit dum i huvet.
Hade jag trilskats och stannat i Sverige hade barnet aldrig fått se sin far, eftersom han hotade med att flytta själv.
Jag gjorde det jag trodde var bäst, men med det sagt svek han vår överenskommelse och då tycker jag att jag kan flytta med barnet, utan att han ska kunna hindra oss.

Det tycker faktiskt jag oxå. har han lovat att komma tillbaka tidigare så kan du ju flytta pga det, för att ni bestämt så tidigare. Vill han följa med så varsågod. Han borde väl se att du inte måra bra att inte bo hemma. Han har ju vad jag förstått bott i sverige innan ai träffades, har alltså ett liv här oxå, medans du "bara" har ett liv här. Jag förstår om du flyttar själv, men ändå tvilvlar på det eftersom han kanske stannar, det blir ju svårt att träffa pappa ofta. Förhoppningsvis kommer han efter.

finns det några regler i australien så detta kan kallas för kidnappning (som i sverige)? Då finns ju det att tänka på oxå, så han godkänner det skriftligt. (om du inte tänkt att "rymma" )

Lycka till i vart fall

Anonym (undrar):
Vi har varit i Sverige två gånger sedan bebben föddes faktiskt. På semester. Ingen av gångerna krävdes papper eller intyg.
Jag blir lite förvånad över hur folk prioriterar pappan rakt av. Barnet ska ha sin far, men alla skiter i mamman. Konstigt.
Hur skulle ni själva ha gjort? Tänk att du blir gravid med en invadrad kille i Sverige, som bott där jättelänge. Så plötsligt måste du dra till typ Nigeria bara för att han säger så. Och sen har du inget att komma med alls....begriper inte hur folk resonerar.
Barnet har inga direkta kontakter som han rycks upp ifrån, inte än. Jag resonerar som så att det är bäst att dra innan han börjar rota sig här.

Jag vet inte exakt vad TS vill ha för svar. Jag är lite nyfiken på varför du vill flytta till Australien? Har du möjlighet att få jobb där? Har du någon typ av kontakter där? Vad vet vi du kanske redan har vistats mycket i landet och vet vad du ger dig in på.

Jag har själv bott i Australien och vill bara lägga till (som någon redan skrivit) att de har väldigt strikta immigrationslagar. För det första kostar det 9000 skr bara att lämna in ansökan (om uppehållstillstånd pga anhörighetsskäl) och sen är det hur trögt som helst med alla bevis man ska ha för att styrka sitt förhållande. Som någon annan skrev så är det såklart lättare om du söker arbetstillstånd och landet är i behov av just dina kunskaper. Annars kan man söka "workingholiday visa" men då får man inte ha barn så det fungerar ju inte i ditt fall.

Sen flikar jag in en liten kommentar ang tangentbord. Även om tangentbordet inte har åäö så kan man ändra på inställningarna så att andra tangenter blir åäö (så skrev jag när jag bodde i Aus)

Jag skulle också vilja ge en lite mer nyanserad bild av landet som sådant. Det är ju stort! Självklart är det inte samma att bo där som att vara där på semester men hur man trivs har ju att göra med var man bor, vilka människor man har omkring sig, vad man jobbar med, om man jobbar etc etc etc.  Så är det ju alltid! När jag hade hemlängtan så tyckte jag också att allt med Australien var skit! men det beror ju mer på vad som händer i mig än på landet som sådant! Det kan under de rätta förutsättningarna vara ett helt underbart och spännande land att leva i.

Jag tycker det känns sorgligt att du känner att barnens kontakt med pappan inte är så viktig? eller är det så? Kanske är det redan så att pappan är frånvarande och inte visar kärlek och intresse för sina barn?
Om du fortfarande lever med barnens pappa. Vad tror du om att försöka övertala honom att ni åker ner som en familj? Om ni har möjlighet att jobba där eller på något annat sätt få visum för en längre tid? Även om inte förhållandet varar så kan det ju ändå vara ett sätt  för er båda att komma närmare era gemensamma barn? jag kanske är orealistisk ,jag vet inte.

Anonym i Australien: Jag önskar jag kunde prata mer med dig! Jag flyttade hem till Sverige när jag var gravid i 8 månaden och pappan (australienare) valde lyckligtvis att flytta med hit! Det fungerar bra och han trivs här. Jag känner igen dina känslor, tro mig! Jag var helt besatt av att komma hem till Sverige och mådde jättedåligt ett tag. Väl här så tycker jag att jag har fått lite andra perspektiv på saker och ting och förstår varför jag mådde dåligt egentligen. Nu kan jag längta tillbaka till Australien istället och vill gärna kunna bo växelvis i sverige och australien i framtiden. Om du känner för det så får du gärna skriva privat till min inbox.