Jag vill inte ha 3 pojkar...

adoptera en flicka?

Varför blanda in avundsjuka för?
Det är ett dåligt argument.

Hej kära du "Jag vill inte ha 3 pojkar"!
Jag väntade också på flickor alla tre gångerna men fick tre pojkar som nu är vuxna. När de var små var det mamma de älskade mest så jag fick allt kel och mys.Nu när de är vuxna är det också mamma de står närmast och ringer till och frågar om ditten och datten. Det kan gälla allt från recept till kärleksproblem med flickor. Deras flickvänner som passerat revy genom åren har alltid varit jättegulliga tjejer och där har jag fått utlopp för det "tjejiga". Flickorna har kunnat tala med mig på ett annat sätt än med sin egen mamma då den relationen ibland varit lite problemfylld då det är den egna mamman man ska frigöra sig ifrån. Visst har mina pojkar varit "killiga" i sina intressen men även kunnat baka, måla och pyssla tillsammans med mig. Det finns jättemycket "tjegrejer" som killar också kan tänka sig att göra. I femårsåldern gillar de att klä ut sig,  så passa på att göra det du vill göra med dem så ska du se att de tycker det är kul. Din entusiasm brukar smitta över på barnen. Hoppas att du tar vara på tiden med dina små prinsar för innan  du vet ordet av är de vuxna.

Tycker det framgår av mina inlägg väldigt tydligt att det handlar om att maxa sannolikheten för att få något man vill ha (eller för att slippa få något man inte vill ha). Ingenstans skriver jag att kön är en garanti för det ena eller andra. Naturligtvis finns risken att en dotter inte vill, eller kan, få barn. Spelar ingen roll. Sannolikheten är alltjämt mycket mindre än med en son.

 

Sök hjälp och bearbeta dina känslor och ev handlingar. Du kan inte relatera på grund av pojkigt och flickigt skriver du. Har du ens försökt? Som mamma till 3 pojkar och en flicka så kan jag säga att pojkiga lekar är förbannat kul faktiskt. Släpp alla tankar och gå in i deras värld. Snippa eller snopp, vi kan anpassa oss mer än vi tror och detta under hela livet

Nu ska vi reda ut lite begrepp här.

Nej ingen av er som säger sig sakna att det aldrig blev det ena eller det andra, saknar det. Man kan inte sakna något man aldrig haft. Det ni haft är en tanke på hur det skulle vara att ha det ena eller det andra och utifrån tanken om hur detta skulle vara så gör ni bedömningen att denna fiktiva tillvaro skulle gjort er lyckliga. Men ni SAKNAR det inte.

OCH som de flesta människor vet så ser verkligheten väldigt sällan ut som man tänkt utan den kommer med automatik med egna varianter. Så om ni hade fått den där tjejen eller killen istället så hade det med största sannolikhet inte alls sett ut som den där fantasivärlden ni så ivrigt hävdar att ni "saknar". Lev i verkligheten och nuet istället der är där lyckan finns

Då är det synd om mig som har tre pojkar. Två sjuka pojkar dessutom. Var glad att du har levande barn. Alla får inte det. Ta itu med dina issues, barn är barn oavsett kön. Ibland önskar jag att folk kunde få en realitycheck och inse att livet är en gåva oavsett hur det ser ut mellan benen på ens barn. Herregud, jag skulle ge allt för att de skulle få vara friska? De är mina.. inte sitt kön. 

Vem har sagt att jag uppfostrar de till att bli tuffa pojkar? Ja min stora är kanske det och det har han alltid varit men min lilla är världens lugnaste och motsatsen till storebror. Och de har fått samma uppfostran. Sedan att de skulle bli aggressiva kriminella så är chansen nästan obefintlig. Dels för att de har inga aggressiva tendenser och sedan så borvi i ett välbärgat område och de går i bra skola.

Själv önskar jag att jag en vacker dag kan få ett barn. Om det har tre ben och är hårigt och grönt spelar nästan mindre roll som det känns... Jag har mycket kärlek att ge. Du har lyckats TRE gånger. TRE!

Nej, att mobba är absolut inte OK. FL kan absolut ibland hantera vissa saker på ett märkligt sätt.
Nåväl, samtidigt så måste du förstå att din TS skulle kännas provocerande för en hel del människor.
Det jag t.e reagerade mest på var att du ursäktade dina tankar med att ingen kan förstå för de har inte haft det lika svårt. Där kan jag känna att det är ganska klumpigt att förutsätta att ingen annan som svarar har haft eller har det svårare än vad du har haft. Svårigheterna är en del av livet och de gör oss till de människor vi är, på gott och ont. Att hantera dessa är någonstans ett val. Att ta på sig eller ta av sig offerkoftan är också ett val.
Du verkar ju ha ett väldigt bra liv. Självklart har du rätt till dina känslor men man måste också efter ett tag få lite perspektiv på saker o ting. Jag tycker att du borde absolut gå eller fortsätta gå till en psykolog för du verkar ändå ha en hel del ouppklarade saker från barndomen som dyker upp och påverkar dig. Tro mig, det hjälper mycket när man inser att man kan släppa sitt bagage! Jag tvekar inte en sekund på att du älskar dina söner och är en bra mamma men jag tror att du är lite naiv om du verkligen tror att inga av dina barn märker det som pågår inom dig. Barn är väldigt receptiva. Jag hoppas att du söker hjälp och kan lämna detta bakom dig och njuta av ditt liv och din fina familj.
Som sagt, lycka till!