Jag vill inte ha 3 pojkar...

När du har varit tvungen att smeka din sons iskalla kind när han ligger i kistan. 
Då kan du komma tillbaka hit och skriva att du inte vill ha 3 pojkar. 
Den dagen tror jag du ångrar bittert dina ord men jag hoppas att du aldrig behöver uppleva det.
Fram tills dess skatta dig lycklig, du har 3 barn som är i livet, 
För vissa av oss är det en ouppnåelig dröm. 

Otur i livet? Vi har gjort tre fulla IVF och väntar andra barnet, en pojke till. Jag ser oss som otroligt tursamma som alls får barn (och då var första barnet sjukt när det föddes och vi var länge på neonatal och kämpade). Det finns så många som får slita och våndas så otroligt mycket mer än vad vi har gjort och som inte ens får barn. Kanske det rentav var för lätt för er?

Du verkar ha bestämt dig för att inte vilja relatera till dina söner på grund av brist på manliga förebilder. Ok, hur gör vi som mestadels har dåliga manliga förebilder? Är det bara de som haft mysmorfar och snäll pappa som kan fostra söner?

Du borde ha gjort upp med ditt sociala arv INNAN du skaffade barn. Jag har själv haft det tufft i livet (haft sämre odds än de flesta) och jag kan också känna att "jaha, ska vi tampas med ofrivillig barnlöshet också, suck", men hur konstruktivt är det? Man får inte som man vill i livet. Det är ett lotteri. Och du verkar ha haft det bra. Att då sitta och tycka synd om sig själv för det man inte fått är ömkligt. VÄND på perspektivet och var tacksam för det du fått istället. Jag gör det varje dag, är tacksam för min snälle make, min fantastiska son och det hem vi bygger. Jodå, man kan vara tacksam även för motgångar eftersom de ger perspektiv och gör att man blir en mer nyanserad och insiktsfull människa.

Så släpp offerkoftan och sök hjälp. Dina barn behöver dig.

Jag förstår dig. Men här är det tvärtom. Blivit uppväxt i en dålig relation med en mamma som var kall, en bitchig syster och alla tjejer i min familj hatar varann. Lr har kass relation med sina mammor. Det är ingen sisterhood öht och detta har påverkat mig helt.

Har alltid haft bara killkompisar, har alltid önskat mig en bror, min bästis låg med alla min killpolare och förstörde allt. Tjejer är så fruktansvärt elaka och falska och vete fan hur jag skulle hantera detta om min son var en flicka . Av ren vana skulle jag inte vilja ha henne, och jag sa det till min sambo att fan om det nu blir en tjej kommer jag adoptera för jag vet inte om jag kan hantera en relation med en tjej TACK VARE min uppväxt. min son är lättare och handskas med pga vad jag är van vid killar och jag gillar manligt sällskap, jag trivs i testosteron och jag önskar det var tvärtom men jag är skadad av min uppfostran och det har satt sina spår i mig att jag oroar mig nu när sambon och jag planerar ett syskon till sonen. Vi hoppas på en till pojke, men oron att det blir en flicka och tanken på att jag kommer bli en lika skitnödig morsa som min har gett mig kalla fötter.

Gud jag vill bara skrika rakt ut!
Jag har två pojkar och är nu gravid med tredje o sista barnet, har RUL snart o de får gärna gömma sig en till liten pojke därinne.
Mina pojkar är underbara och jag har aldrig känt nån längtan efter en dotter, får jag en dotter blir jag lycklig får jag en tredje pojke blir jag lycklig. Lycklig över vilken enorm tur jag haft i livet att kunna få barn och inte ett kön.

Gå till en psykolog TS. Seriöst. Du behöver hjälp.

Vilken vecka är du i? Är det försent att göra abort?

Du får ursäkta TS, men du vet ingenting om Benbrotts liv...

Alla har motgångar och svårigheter i livet, det handlar om hur man bemöter dessa. Att bara använda svårigheterna för att tycka synd om sig själv och sedan svara till alla "ni vet ändå ingenting, ni har inte haft det så svårt som jag har haft det" är ju inte direkt konstruktivt. Du skriver själv att du hade en svår barndom. Då borde du verkligen vilja ge dina barn en fin barndom och i stället gnäller du för att din son inte gillar att dansa och för att du, stackaren, måste bli fotbollsmorsa. Även om du hade fått en dotter är det långt ifrån säkert att ni hade haft samma intresse!

Jag förstår att du känner en sorg, och visst du borde få lite tid att hantera det, men i stället för att koncentrera dig på allt som är "negativt" i ditt liv borde du inse att ditt liv är långt ifrån svår. Om inte annat, föreslår jag att du läser tidningarna och tittar lite på nyheterna så kanske du får lite perspektiv.

Ta bort offerkoftan och börjar leva ditt liv. Dags att träffa en psykolog och jobba på detta innan du förstör livet för dina pojkar.
Lycka till!

Asså kommer aldrig fatta detta - hur kan kissorganet spela så mkt roll för vissa ? Läs ge barn hundra möjligheter istället för två så kanske du inser hur inskränkt du är

Har lite svårt att se hur du har "maximal otur". Mitt barn dog i magen. Det är "otur". Inte att föda tre friska barn.

Försök se dina barn som individer istället för kön. Och hitta hjälp att bearbeta dina känslor inför dem. Min gissning är att dina problem handlar om något helt annat än att du fått tre pojkar. Kanske handlar det om något från din uppväxt, som gör att du känner att du måste kunna identifiera dig med dina barn på det viset (ha samma intressen etc)? En flicka är också en individ med egen vilja - du kanske skulle fått en fotbollstjej?

Barnen finns inte till för din skull utan för sin egen. Och du mår inte bra - följ så mångas råd och sök professionell hjälp.

Jag vet inte vad jag ska skriva.. har så svårt att hitta orden. Men jag vill i alla fall säga att jag blev djupt berörd av din historia. Och samtidigt så oerhört imponerad av att du ändå finns här, och inte har fastnat i missbruk eller andra destruktiva beteenden.

Jag önskar av hela mitt hjärta att inget barn skulle behöva ha den uppväxt som du har haft. Livslotteriet är så orättvist. Jag vet ju att jag ingenting kan göra för dig. Det som har hänt har hänt, och jag förstår att du mår dåligt av din uppväxt även som vuxen. Men jag hoppas ändå att du snart ska börja må lite bättre. Jag tycker verkligen att du förtjänar det. 

Kram
P