Jag vill inte ha 3 pojkar...

Jag tror alla i den här tråden glömmer bort att vi föds med den fria viljan.

Vi kan bara önska och vägleda våra barn åt den riktningen vi gärna ser att de tar. Men de väljer själva sin egen framtid.

Vill de byta kön, avstå barn, flytta utomlands, bli muslim eller säga upp kontakten med föräldrarna osv så är det deras beslut.

Varje vecka kan vi i veckotidningar läsa om föräldrar vars barn tagit andra beslut i livet . Oftast till föräldrarnas "sorg". Men oftast är sorgen kopplad till den egoistiska önskan om att barnen ska ge föräldrarna vad de själva missat.

Barnen väljer själv sin framtid. De lever sitt eget liv. Inte föräldrarnas liv.

Vem har fått det som man önskade sig som liten? Jag önskade mig en bra partner, många barn av varje kön, ett normalt familjeliv med många vänner och att inte drabbas av några allvarliga sjukdomar. Man får vara tacksam för det man får, jag fick i alla fall ett barn, en son, men det andra gick inte i uppfyllelse. Jag njuter av min fina son i alla fall. Livet är inte rättvist och man har ingen rätt till en viss del av uppfyllda drömmar. Klaga inte TS när du har det så bra.

Hejsan TS,
Vill bara skicka dig mitt stöd. Jag förstår dig precis. Du sörjer din dotter som du troligtvis inte kommer att få. Så känner jag också. Kram till dig TS

Jag tror att TS måste försöka förstå varför hon känner som hon gör för att kunna komma genom det.

Känslor är inte rationella och det finns uppenbart issues som behöver jobbas med.

Jag har nästan mer svårt för offer-mentaliteten är att hon inte vill ha tre pojkar :)

Har själv fyra barn, två av varje och jag kan inte riktigt förstå problemet. Alla fyra barnen har intressen jag själv inte delar (och ibland inte deras pappa heller). Alla fyra barnen har intressen vi delar. 

Är man lite aktiv och vill hitta på saker med sina barn så kan de tycka allt från pärlplattor, till skogsprommenader, till skateparken till badhuset, till trädgårdsarbete är kul. Och man kan själv ha kul om man ger det en chans, även med sånt man inte trodde man gillade.

Två av mina barn dansar, en av killarna och en av tjejerna. Jag är personligen helt ointresserad av dans så min man har tagit nästan allt av det. Det är ok, jag tar all fotboll (som även de två barnen pysslar med). Men hade jag inte haft fotbollen så hade jag fått kliva in och ta ett större ansvar kring dansen annars hade jag missat massor av tid med just de barnen bara för att jag tycker dans är rätt så trist.

Det är inget fel att önska sig en dotter/son och självklart har man rätt att sörja det faktumet att det inte blev någon dotter/son. 

Men det blir fel när livet blir avhängigt det saknade könet och det är inte okej att bli ett offer för omständigheterna. Då är man fel ute. 

Jag har tre fantastiska pojkar och jag kan inte få fler barn. Det blev ingen dotter. Jag kan ibland sakna en flicka utifrån många perspektiv men jag inser att jag har triss i pojkar och jag har världens underbaraste söner. 

Och mina söner har inga problem att hänga på det jag tycker är intressant i livet. Min äldsta son utbildar sig till bilmekaniker och tänker satsa på det yrket men har också under åren både dansat folkdans och spelat innebandy.  Han är gärna med mig i köket och lär sig laga mat och har själv fattat grejen med jämställda förhållanden vad gäller hushållssysslor. Han har en underbar flickvän som han tänker flytta ihop med. 

Min mellanson tänker bli veterinär och satsar stenhårt på att få upp betygen så han kommer in på gymnasiet och vidare till högskolan. Han har sedan 4 års ålder varit aktiv på 4H-gården där han nu är ledare för dom yngre barnen som kommer dit och tack vare mitt yrke med djur har han sett vad  det innebär och det har hjälpt honom att bestämma sin framtid.  Djurintresset delar vi på och han står mig nära på den punkten. 

Min yngsta son är ûbermammig och är hela tiden mig i hasorna och är nyfiken på det jag gör . Han ska vara med när jag bakar och lagar mat, delar mitt musikintresse och jobbet jag gör inom kyrkan gör att han i alla fall just nu tycker att präst är ganska coolt yrke. Han är 8 år och bästis med mamma . Men är också extremt road av det liv pappa också står för. Pappa är brandman och det är häftigt och hög coolhetsfaktor bland skolkamraterna och vi åker  mycket motorcykel och han älskar att få följa med på hojen och delar gärna det liv pappa och jag har i MC-världen. 

Tre olika söner med tre olika liv , jag saknar inte en dotter . Mina söner står mig nära.  Jag har också förmånen att få ha döttrar i mitt liv som bonusmamma och är glad att jag kan stötta och vara en god vuxen i deras liv. Och dom kompenserar inte på något sätt avsaknaden av en dotter. Icke.  

Man kan fortsätta försöka

Barn blir som man uppfostrar dem- sluta uppmuntra och beröm det "tuffa" och lär barnet att alla intressen är ok osv dvs uppfostra könsneutralt så ska du se att du slipper att sonen växer upp till en aggressiv kriminell person..... Jösses

Avundssjuka människor det finns, som spyr galla över dig och dina val. Bara för att vissa kämpar med att få barn behöver väl inte du vara någon åååååh så tacksam jag är...

Vissare uppenbarligen inte gjorda för att få barn. Det finns mer i livet.

Nähä?

Någon gång hoppas jag mänskligheten vaknar upp o inser hur galet det är att värdera människor efter vad de kissar med. Vem säger att du har mer gemensamt med ett barn med snippa? Hennes personlighet eller intressen vet du inget om. Inte om dina söners heller. Men är man fördomsfull o bara ger sina barn ett alternativ, bara köper könsstereotypa kläder o leksaker o inte låter dem utveckla sin egna personlighet som små- så får man också skylla sig själv.

Jag o min son på 5 har det fantastiskt roligt o mysigt ihop, vi gillar att sy båda två, spela spel, ta långpromenader i skogen, fixa i växthuset, klippa gräset o han hjälper gärna till att dammsuga, tvätta o diska. Med sin bonuspappa spelar han gärna bandy, fotboll o hockey- o ibland är jag också med, vi fiskar allihop o spelar tvspel allihop. Sonen o sambon älskar att gå i affärer o handla kläder lite mer än jag som hellre webbshoppar ;).

Det är "vårt" barn som formats efter oss båda, hans snopp har inget med det att göra. Han älskar alla färger, så länge de är glada, precis som min sambo o jag sj. O leker med allt fr dockor till lego o radiostyrda bilar. Jag ser inte att det skulle skilja att ha ett barn med snippa. Nu väntar vi barn nr två, också en snoppbärare. Ska bli jätteroligt att lära känna en ny personlighet. Det är allt vi är, människor med olika personligheter. Gör dig sj o dina barn en tjänst o förstå det.