Jag vill inte ha 3 pojkar...

Precis! Inget tyckte de va så jätte konstigt! Ska tillägga att han knappt höll henne förens hon var 3 månader! Men alla sa bara att det är en stor förändringar få barn mm..Såklart vår relation tog en vändning och jag kände mig ju jätteledsen! Men de tog ett tag, nu älskar han henne över allt annat och skulle ju aldrig nånsin byta ut henne mot en pojk. Men alla är olika och reagerar olika på livets vändningar.

Kan man inte bara låta människor va olika, det är okej att önska sig pojkar lika mycket som det är okej att önska sig flickor. De allra flesta älskar ju sina barn sen oavsett vad de blev.

Din svärmor känner sig själv bäst därför tror hon att dina söner kommer få det likadant som hennes son eftersom hon inte kunde ge honom den kärlek han förtjänade som barn får hon igen det hon gav honom som barn nu när han är vuxen. Och hon misshandlar er son psykiskt av att prata så med honom. Hon bör inte träffa honom om länge hon snackar negativt om pojkar. Nästa gång kanske du ska säga till svärmor att så som man sår får man skörda och ha henne som skräckexempel hur du inte ska göra med dina söner än att önska en dotter och sedan bli som henne

Och 99% av världens befolkning är fattigare än dig och får tänka på att få mat på bordet för barnen snarare än att tänka på diverse i-landsproblem med vilket kön barnen har.

Varför ska du ha sådant tur att du får leva så rikt att detta blivit ett problem? Det är snarare frågan.

Jag föraktar människor som dig TS.

Vem skrev aggressiv kriminell? Jag?

Har faktiskt noll förståelse för såna som dig! Visst är det kanske kul med olika kön på ungar, men må dåligt pga det och tom vilja byta bort honom! Nä fy! Älskar mina barn sååå mycket oavsett vad de har mellan benen!

Om du inte är så långt gången än, gör abort och sluta gnäll...

Nej, kan man inte acceptera att få nåt av könen så ska man fanimej inte skaffa barn alls! Så otroligt sorgligt och jag tycker mer synd om dina barn som får dig som mamma än dig som får tre fina söner...hur tänker du??? Gå till en psykolog eller adoptera bort barnen kanske så de får någon som älskar dem för dem de är??

 

Blir så ledsen att man ens kan göra såhär. Du kunde väl åkt utomlands och betalat någon för att göra som Victoria Beckham som hade samma sjuka längtan efter en dotter....

Fy fan.

Denna tråden fascinerar mig. Den är så extrem. Att det finns människor på riktigt som anser att könet på deras barn är avgörande.

Dina känslor kan ju inte jag göra något åt.

Men dina barn kommer ju att påverkas av de känslor du sänder ut. Och att du inte skyddar barnen mot din svärmor är skrämmande.

En fråga som jag måste ställa är:

Ts, är du seriös på riktigt när du säger att du har haft otur i livet?

Fast de exempel du ger är ju bara DIN verklighet. Ingen allmän sanning som gäller alla.

Jag har vuxit upp med två systrar, och är alltså tjej själv, och alla vi tre har en närmare relation till min pappa än min mamma. (Jag är uppvuxen i en kärnfamilj.)

Vår pappa är den vi har pratat med när vi mått dåligt. Som vi har diskuterat samhällsfrågor och relationsproblem med. Som vi som vuxna har diskuterat barnuppfostran med. Och då är det alltså inget "fel" med min mamma, hon är inte missbrukare eller psykiskt sjuk eller något annat som gjort det svårt att komma henne nära. Hon är dessutom betydligt mer intresserad av att shoppa än vad vår far är.
Men hör och häpna - vi känner ändå att det har varit lättare att prata med vår pappa. 

Ja, så ser det ut i MIN ursprungsfamilj, men jag kan ju inte på grund av det säga att alla barn, eller ens alla flickor, har en närmare relation till sin pappa än till sin mamma. 

Och vad det gäller den äldre generationen var min mormor och morfar vid ganska dålig hälsa redan när vi barnbarn var små. Dessutom var de lite svåra att komma inpå livet. De var alltså ganska slutna som personer, särskilt min mormor.

Min farmor däremot, har jag alltid varit nära, ända tills hon dog när jag var 30 år. Hon hade många barn och ännu fler barnbarn, men hos henne fanns både en öppen famn och ett öppet sinne. Vi kunde prata om allt.  Som vuxen har jag förstått att alla vi barnbarn upplevde att vi stod lika nära vår farmor - och då var hon "bara" farmor. Hon hade alltså enbart fått söner, och kunde därmed enbart bli farmor, inte mormor. 

Så närhet handlar inte om kön. Inte om söner eller döttrar, mammor eller pappor eller mormödrar eller farmödrar.  Inte i min värld, i alla fall. Det handlar om personlighet. Och i min bekantskapskrets finns exempel på både de som är närmare sin mamma, och de som är närmare sin pappa. Så finns det förstås de som är lika nära eller långt ifrån båda två.