Anonym (87:an) skrev 2016-03-01 06:46:30 följande:
Nä det tvivlar jag inte det minsta på! Det är mer accepterat att vilja ha pojkar än flickor! Så är det överlag i samhället! Ja bara där brast de ju, pojkar och flickor är ju olika annars skulle ju alla va exakt likadana. Det är inte bara snippa och snopp som skiljer. Klart att flickor går genom livet på ett annat sätt än pojkar och tvärtom. De kommer uppleva saker på olika sätt, pojkar och flickor är olika! Ska de va så svårt att förstå!? Som mamma kan man kanske relatera mer till en dotter än en son och som man mer till en son än en dotter. Det är inte fel! Alla är olika, kan man inte få vara det utan påhopp?
Jag har alltid älskat allt som har med fotboll att göra, jag har spelat tv-spel, hängt med killarna, klättrat i träd och cyklat, slutat ner mig och gjort vad samhället kallar typiskt pojkar. Men relationen till min mamma är klart mkt starkare än relationen till min pappa och mina barn har en mkt bättre relation till sin mormor än till sin farmor trots att farmor bor 1 km bort och mormor 7,5 mil!
Jag tror ändå att man har mer gemensamt än mens och snippa.
Fast de exempel du ger är ju bara DIN verklighet. Ingen allmän sanning som gäller alla.
Jag har vuxit upp med två systrar, och är alltså tjej själv, och alla vi tre har en närmare relation till min pappa än min mamma. (Jag är uppvuxen i en kärnfamilj.)
Vår pappa är den vi har pratat med när vi mått dåligt. Som vi har diskuterat samhällsfrågor och relationsproblem med. Som vi som vuxna har diskuterat barnuppfostran med. Och då är det alltså inget "fel" med min mamma, hon är inte missbrukare eller psykiskt sjuk eller något annat som gjort det svårt att komma henne nära. Hon är dessutom betydligt mer intresserad av att shoppa än vad vår far är.
Men hör och häpna - vi känner ändå att det har varit lättare att prata med vår pappa.
Ja, så ser det ut i MIN ursprungsfamilj, men jag kan ju inte på grund av det säga att alla barn, eller ens alla flickor, har en närmare relation till sin pappa än till sin mamma.
Och vad det gäller den äldre generationen var min mormor och morfar vid ganska dålig hälsa redan när vi barnbarn var små. Dessutom var de lite svåra att komma inpå livet. De var alltså ganska slutna som personer, särskilt min mormor.
Min farmor däremot, har jag alltid varit nära, ända tills hon dog när jag var 30 år. Hon hade många barn och ännu fler barnbarn, men hos henne fanns både en öppen famn och ett öppet sinne. Vi kunde prata om allt. Som vuxen har jag förstått att alla vi barnbarn upplevde att vi stod lika nära vår farmor - och då var hon "bara" farmor. Hon hade alltså enbart fått söner, och kunde därmed enbart bli farmor, inte mormor.
Så närhet handlar inte om kön. Inte om söner eller döttrar, mammor eller pappor eller mormödrar eller farmödrar. Inte i min värld, i alla fall. Det handlar om personlighet. Och i min bekantskapskrets finns exempel på både de som är närmare sin mamma, och de som är närmare sin pappa. Så finns det förstås de som är lika nära eller långt ifrån båda två.
