Jag vill inte ha 3 pojkar...

Nu har jag läst igenom alla svar och faktiskt fått en del bra och konstruktiva svar.

Igår hade jag en dålig dag. Min man åkte iväg med barnen och jag var ensam hemma och då kom allatankar. Som en del har sagt så är man inte alltid rationell när man är ledsen eller arg. Och då säger man saker man inte menar. Men man kanske har svårt att förstå det om man aldrig haft motgångar. Det finns mycket som får mig att se rött, tex gravida som röker men jag skulle aldrig hoppa på nån på det sättet jag har fått påhopp.

Undra även hur fl sköter vissa grejer. Jag fick ett påhopp där någon kallade mig för öknamn. Jag påpekade att det var mobbning. Det var mitt inlägg som blev raderat och jag fick en varning för jag måste tänka på vad jag skriver. Så det är ok att kalla någon för öknamn men inte påpeka att det är mobbning.

Och ni som säger att mina barn fattar då tror jag inte det. När jag var gravid sist Så hade jag jättebra kontakt med min bm och vi pratade mycket om det här och jag gick även hos en psykolog. Min son var med flera ggr hos bm och 1 gång hos psykologen. Båda sa samma sak att min son tyr sig till mig och att vi har en jättebra relation. Mina känslor syns inte utåt.

Nu har jag läst igenom alla svar och faktiskt fått en del bra och konstruktiva svar.

Igår hade jag en dålig dag. Min man åkte iväg med barnen och jag var ensam hemma och då kom allatankar. Som en del har sagt så är man inte alltid rationell när man är ledsen eller arg. Och då säger man saker man inte menar. Men man kanske har svårt att förstå det om man aldrig haft motgångar. Det finns mycket som får mig att se rött, tex gravida som röker men jag skulle aldrig hoppa på nån på det sättet jag har fått påhopp.

Undra även hur fl sköter vissa grejer. Jag fick ett påhopp där någon kallade mig för öknamn. Jag påpekade att det var mobbning. Det var mitt inlägg som blev raderat och jag fick en varning för jag måste tänka på vad jag skriver. Så det är ok att kalla någon för öknamn men inte påpeka att det är mobbning.

Och ni som säger att mina barn fattar då tror jag inte det. När jag var gravid sist Så hade jag jättebra kontakt med min bm och vi pratade mycket om det här och jag gick även hos en psykolog. Min son var med flera ggr hos bm och 1 gång hos psykologen. Båda sa samma sak att min son tyr sig till mig och att vi har en jättebra relation. Mina känslor syns inte utåt.

Nej, att mobba är absolut inte OK. FL kan absolut ibland hantera vissa saker på ett märkligt sätt.

Nåväl, samtidigt så måste du förstå att din TS skulle kännas provocerande för en hel del människor.

Det jag t.e reagerade mest på var att du ursäktade dina tankar med att ingen kan förstå för de har inte haft det lika svårt. Där kan jag känna att det är ganska klumpigt att förutsätta att ingen annan som svarar har haft eller har det svårare än vad du har haft. Svårigheterna är en del av livet och de gör oss till de människor vi är, på gott och ont. Att hantera dessa är någonstans ett val. Att ta på sig eller ta av sig offerkoftan är också ett val.

Du verkar ju ha ett väldigt bra liv. Självklart har du rätt till dina känslor men man måste också efter ett tag få lite perspektiv på saker o ting. Jag tycker att du borde absolut gå eller fortsätta gå till en psykolog för du verkar ändå ha en hel del ouppklarade saker från barndomen som dyker upp och påverkar dig. Tro mig, det hjälper mycket när man inser att man kan släppa sitt bagage! Jag tvekar inte en sekund på att du älskar dina söner och är en bra mamma men jag tror att du är lite naiv om du verkligen tror att inga av dina barn märker det som pågår inom dig. Barn är väldigt receptiva. Jag hoppas att du söker hjälp och kan lämna detta bakom dig och njuta av ditt liv och din fina familj.

Som sagt, lycka till!

Barn fattar, de har bara inte ord att sätta på det de känner. Vuxna tror de kan skydda barnen från svårigheter men barn känner med hela sig. De är känslomässiga små tentakler och antenner som suger in allt från lukter till rörelser och uteblivna blickar etc. Så säg inte tvärsäkert att dina barn inte ser och inte känner för det, ärligt talat, vet du inte. Krasst ja. Men sant. När de blir stora kan du fråga dem om de kände att du inte ville ha dem. Nu? Nu kan du inte veta. 

När blev du själv medveten om din barndom och hur mådde du av den vetskapen?

Där har du en viss fingervisning om när dina barn kan bli medveten om vilken ångest och kamp du har inom dig och hur det speglar dina barns reaktioner.

För din skull och dina barns skull hoppas jag att du tar itu med det du bär på. För det kommer fler tillfällen i ditt liv där du omvärderar din egen barndom och uppväxt. Och hur det påverkar din familj då det kan du inte veta.