Jag vill inte ha 3 pojkar...

Inget fel att önska sig en dotter ochså,ganska vanligt.Men man kan inte bestämma allt i livet.Det finns mening med allt till slut.

Ojoj, det här är ett så känsligt ämne. Jag kan förstå att det väcker starka känslor för många som läser men jag kan faktiskt tycka lite synd om TS. Inte för att hon har tre pojkar (snart), utan för att hon verkar ha fastnat i ett tänk som inte är riktigt friskt. Jag förstår att det finns många som säkerligen skulle ha velat ha både typ en flicka och en pojke men det är långt ifrån alla som får det. Vad jag däremot tror, är att det finns ett stort mörkertal av människor som inte vågar erkänna att de velat ha det. Det är som om det är förbjudet att säga, och då menar jag givetvis inte att de skulle tycka sämre om de barn de har. Jag tror inte det handlar om det faktiskt, utan mer om att man sett en bild av hur det "ska" se ut och sedan överrenstämmer inte den med verkligheten ibland.

Jag tycker inte vi ska vara för hårda och döma ut TS så hårt, för jag tror visst att hon älskar sina barn lika mycket även om de är gossar. Det som det handlar om är att hon skulle ha önskat sig en liten tös också och nu blev det inte så. Jag vet att du TS kommer att komma över denna önskan en dag, om du nu inte råkar få en liten flicka i framtiden. För tiden läker alla sår, så är det faktiskt. Mitt råd är att inte ta åt dig av dumma kommentarer men lyssna på att du ska vara lycklig över de barn du har, vilket jag är övertygad om att du redan är.

du säger något om maximal otur . Och ja det är givetvis synd om dig som fått med dig en del krassa upplevelser från bandomen. Men på vilket sätt skulle en flicka kunna kompensera det du inte har i ditt liv?  Det skulle nog snarare vara väldigt jobbigt fr den flickan som då skulle få ett tungt ok att bära i form av dina drömmar och hon skulle känna det som en plikt att skapa det liv du inte kunnat växa upp med. Är inte det lite oschysst att göra mot en älskat dotter? Vem säger att hon har lust att förverkliga dina drömmar? 

Att växa upp under knappa ekonomsika förhållanden och som ensam mamma är en vardag för väldigt många och en del av hur samhället ser ut idag. Det skulle inte jag kalla för maximal otur direkt. Det var bara så det blev. 

Och din mamma har också en del i det eller hur? Hon har kanske kunnat välja ett annat liv för att ge dig något av det du känner att du saknat. Men hon valde att avstå. Och det kanske har sina orsaker. Har du ens funderat på det? Hon kanske insåg att hon inte hade något val än att prioritera dig och ditt liv? Hur kan du då idag sitta och döma din barndom ?, du som idag är vuxen och förstår vad det innebär att vara förälder och inte ha det så lätt i sin föräldraroll? 

Jag levde mina första månader i en pappkartong innan jag kom till sociala myndigheters kännedom och kom till ett barnhem. Jag har vuxit upp otrygg i diverse fosterfamiljer där jag blivit utsatt för alkoholism, barnmisshandel coh övergrepp. 

Jag är en av dom som ansökt om att få ersättning från staten för missförhållanden i fosterhemmen. (du har säkert läst om det i tidningar och sett nyheter)  Och jag var en av alla som fick avslag.  Att jag fått utstå övergrepp, misshandel och vandrat mellan olika dysfunktionella familjehem anses inte vara skäl nog för en ursäkt och ersättning från staten.

Min mamma var  prostituerad och levde på gatan. Jag har träffat henne en enda gång efter jag skildes från henne och då var hon hög på droger. Hon dog i ett trapphus för några år sedan av en överdos. Hon var missbrukare i över 30 år. Från och till försökte hon skärpa till sig men suget efter droger var viktigare än att leva. 

Jag dras med depressioner och självmordstankar och har avstått förhållanden och barn. Jag har fullt upp med att försöka överleva. Jag lever på socialbidrag och sitter i en sketen andrahandstvåa i stockholms förort. Men vet du, jag är tacksam för att jag lever. Jag hade kunnat sluta i samma öde som min mamma.  DET hade varit maximal otur. 

Fattar inte hur vissa kan vara så hårda mot Ts. Vad faan!

Hon mår dåligt oavsett vad ni tycker. Har vi inte alla rätt känna som vi gör? istället för att visa en mobbingattityd (värsta av allt ni ÄR VUXNA MÄNNISKOR) peppa henne istället och ge råd hur hon kan ändra sitt tänk kring tre pojkar. Sitta bakom skärmen och vara taskiga löser ju inget. Får ju henne bara må sämre. Inte många vuxenpoäng för er där inte och läskigt att tänka att ni är föräldrar....

ALLTING ÄR RELATIVT.

Ts - oavsett mamma till en tjej eller kille så är mamma väldigt viktig person i barnets liv.

Ni kanske inte har samma intressen men du är ändå ytterst viktig för dem, du är deras mamma. Kanske kan du försöka hitta ett intresse tillsammans med dina söner som lockar både dig och pojkarna. Försök att hitta intresse i det pojkarna gör. Om de tex spelar fotboll bli fotbollsförälder. Det är faktiskt rätt kul! Du har två friska och fantastiska barn och ett underverk på väg. Tänk att få uppleva och vara med i deras liv.

Det bästa vore att du gick och pratade med psykolog och kurator för att bearbeta det du känner.

Jag hoppas du hittar glädje och lycka med dina söner.