• Irma01

    Jag vill inte ha 3 pojkar...

    Anonym (3 pojkar) skrev 2016-02-28 18:13:03 följande:
    Grattis till att ha haft ett bra liv.
    Du får ursäkta TS, men du vet ingenting om Benbrotts liv...

    Alla har motgångar och svårigheter i livet, det handlar om hur man bemöter dessa. Att bara använda svårigheterna för att tycka synd om sig själv och sedan svara till alla "ni vet ändå ingenting, ni har inte haft det så svårt som jag har haft det" är ju inte direkt konstruktivt. Du skriver själv att du hade en svår barndom. Då borde du verkligen vilja ge dina barn en fin barndom och i stället gnäller du för att din son inte gillar att dansa och för att du, stackaren, måste bli fotbollsmorsa. Även om du hade fått en dotter är det långt ifrån säkert att ni hade haft samma intresse!

    Jag förstår att du känner en sorg, och visst du borde få lite tid att hantera det, men i stället för att koncentrera dig på allt som är "negativt" i ditt liv borde du inse att ditt liv är långt ifrån svår. Om inte annat, föreslår jag att du läser tidningarna och tittar lite på nyheterna så kanske du får lite perspektiv.

    Ta bort offerkoftan och börjar leva ditt liv. Dags att träffa en psykolog och jobba på detta innan du förstör livet för dina pojkar.
    Lycka till!
  • Irma01
    Anonym (3 pojkar) skrev 2016-02-29 17:35:53 följande:

    Nu har jag läst igenom alla svar och faktiskt fått en del bra och konstruktiva svar.

    Igår hade jag en dålig dag. Min man åkte iväg med barnen och jag var ensam hemma och då kom allatankar. Som en del har sagt så är man inte alltid rationell när man är ledsen eller arg. Och då säger man saker man inte menar. Men man kanske har svårt att förstå det om man aldrig haft motgångar. Det finns mycket som får mig att se rött, tex gravida som röker men jag skulle aldrig hoppa på nån på det sättet jag har fått påhopp.

    Undra även hur fl sköter vissa grejer. Jag fick ett påhopp där någon kallade mig för öknamn. Jag påpekade att det var mobbning. Det var mitt inlägg som blev raderat och jag fick en varning för jag måste tänka på vad jag skriver. Så det är ok att kalla någon för öknamn men inte påpeka att det är mobbning.

    Och ni som säger att mina barn fattar då tror jag inte det. När jag var gravid sist Så hade jag jättebra kontakt med min bm och vi pratade mycket om det här och jag gick även hos en psykolog. Min son var med flera ggr hos bm och 1 gång hos psykologen. Båda sa samma sak att min son tyr sig till mig och att vi har en jättebra relation. Mina känslor syns inte utåt.


    Nej, att mobba är absolut inte OK. FL kan absolut ibland hantera vissa saker på ett märkligt sätt.
    Nåväl, samtidigt så måste du förstå att din TS skulle kännas provocerande för en hel del människor.
    Det jag t.e reagerade mest på var att du ursäktade dina tankar med att ingen kan förstå för de har inte haft det lika svårt. Där kan jag känna att det är ganska klumpigt att förutsätta att ingen annan som svarar har haft eller har det svårare än vad du har haft. Svårigheterna är en del av livet och de gör oss till de människor vi är, på gott och ont. Att hantera dessa är någonstans ett val. Att ta på sig eller ta av sig offerkoftan är också ett val.
    Du verkar ju ha ett väldigt bra liv. Självklart har du rätt till dina känslor men man måste också efter ett tag få lite perspektiv på saker o ting. Jag tycker att du borde absolut gå eller fortsätta gå till en psykolog för du verkar ändå ha en hel del ouppklarade saker från barndomen som dyker upp och påverkar dig. Tro mig, det hjälper mycket när man inser att man kan släppa sitt bagage! Jag tvekar inte en sekund på att du älskar dina söner och är en bra mamma men jag tror att du är lite naiv om du verkligen tror att inga av dina barn märker det som pågår inom dig. Barn är väldigt receptiva. Jag hoppas att du söker hjälp och kan lämna detta bakom dig och njuta av ditt liv och din fina familj.
    Som sagt, lycka till!
  • Irma01
    Anonym (3 pojkar) skrev 2016-02-29 20:43:53 följande:
    Jag förstår att det finns folk som har det svårare än mig, det finns alltid de som har det värre. Det jag menade är att har man haft dålig erfarenhet av ett visst kön så är det svårt att relatera till det könet och då kanske har en önskan om att få det andra könet. Jag har aldrig haft någon av det motsatta könet i mitt liv och har därför svårt att relatera till pojkar.
    Ok, men samtidigt kan det inte riktigt stämma eftersom du är ju tillsammans med din man och att ni har skaffat tre barn. Så egentligen borde du vända på det och tänka att du visst kan relatera då du lyckas ha en långvarig förhållande med en man.
    Det finns många dom växer upp utan pappa, jag har en vännina som knappt har träffat sin biologiska pappa, och hon har inga problem att relatera till sin son. Vad jag försöker säga är att du har åstadkommit mer än du ger dig själv kredit för. Därför tror jag att det är oerhört viktigt att du släpper ditt bagage och koncentrerar dig på det du har och inte på det du inte har.
  • Irma01
    Anonym (87:an) skrev 2016-03-01 06:46:30 följande:
    Nä det tvivlar jag inte det minsta på! Det är mer accepterat att vilja ha pojkar än flickor! Så är det överlag i samhället! Ja bara där brast de ju, pojkar och flickor är ju olika annars skulle ju alla va exakt likadana. Det är inte bara snippa och snopp som skiljer. Klart att flickor går genom livet på ett annat sätt än pojkar och tvärtom. De kommer uppleva saker på olika sätt, pojkar och flickor är olika! Ska de va så svårt att förstå!? Som mamma kan man kanske relatera mer till en dotter än en son och som man mer till en son än en dotter. Det är inte fel! Alla är olika, kan man inte få vara det utan påhopp?

    Jag har alltid älskat allt som har med fotboll att göra, jag har spelat tv-spel, hängt med killarna, klättrat i träd och cyklat, slutat ner mig och gjort vad samhället kallar typiskt pojkar. Men relationen till min mamma är klart mkt starkare än relationen till min pappa och mina barn har en mkt bättre relation till sin mormor än till sin farmor trots att farmor bor 1 km bort och mormor 7,5 mil!

    Jag tror ändå att man har mer gemensamt än mens och snippa.
    Kan du då förklara uttrycken "pappas flicka" och "mammas pojke"? Det borde inte vara så om nu den stora majoriteten av kvinnor drömmer om att få döttrar...
    Själv har jag aldrig träffat en tjej som har uttryckligen önskat sig en son men väldigt många som "skulle bli så besvikna" om det inte blev en tjej, alternativ inte brydde sig om könet (vilket känns iaf sunt speciellt när det är första barnet). Tycker att det är helt galet denna fixering som så många kvinnor har på döttrar. Det är en sak att vilja få en dotter men en helt annan att bli besviken pga ett kön när bebisen väl kommer!
    En relation blir vad man gör den till... Personligheten är bra mycket viktigare än könet.
  • Irma01
    Anonym (Majken) skrev 2016-03-01 19:10:59 följande:

    Har alltid känt mera samhörighet med kvinnor .Har lättare att förstå dom,vi är mera lika.Med män har jag sällan känt så.Förstår att man som kvinna inte önskar sig leva med massa män,av egoistiska skäl.Men hälsan och lyckan är ju viktigaste ändå.


    Tvärtom här. Har alltid haft lättare att umgås med killar. De är ärligare och snackar inte skit bakom ens rygg till exempel. Jag märker även idag hur 30+ tjejer beter sig som på högstadiet. Är inte alls lika svårt med killar!

    Så allt är personligt. Men väljer man att skaffa barn måste man inse att man kan få vilket som och känner man att besvikelsen kommer om det inte blir en viss kön ska man tänka om. Att känna sig oönskad pga sitt kön ska inga barn behöva!
Svar på tråden Jag vill inte ha 3 pojkar...