Jag vill inte ha 3 pojkar...
Alla har motgångar och svårigheter i livet, det handlar om hur man bemöter dessa. Att bara använda svårigheterna för att tycka synd om sig själv och sedan svara till alla "ni vet ändå ingenting, ni har inte haft det så svårt som jag har haft det" är ju inte direkt konstruktivt. Du skriver själv att du hade en svår barndom. Då borde du verkligen vilja ge dina barn en fin barndom och i stället gnäller du för att din son inte gillar att dansa och för att du, stackaren, måste bli fotbollsmorsa. Även om du hade fått en dotter är det långt ifrån säkert att ni hade haft samma intresse!
Jag förstår att du känner en sorg, och visst du borde få lite tid att hantera det, men i stället för att koncentrera dig på allt som är "negativt" i ditt liv borde du inse att ditt liv är långt ifrån svår. Om inte annat, föreslår jag att du läser tidningarna och tittar lite på nyheterna så kanske du får lite perspektiv.
Ta bort offerkoftan och börjar leva ditt liv. Dags att träffa en psykolog och jobba på detta innan du förstör livet för dina pojkar.
Lycka till!