Hej Familjeliv!

Efter 1ma i v17, 1 utomkveds och 5mf (varav ett pågående) står vi nu mitt i en missfallsutredning och behöver er hjälp känner vi.

Jag ska förklara:

Vi befinner oss i processen där vi har inlett en missfallsutredning efter vårt utomkveds i januari tidigare iår. Vi tog utökade blodprover för mer än 2 mån sedan och de som har kommit tillbaka ser helt normala ut. Men det är inte alla som har kommit än trots att de är mer än 1mån sena..

Vår överläkare på gyn har tidigare sagt att om proverna är normala på oss bägge så skulle nästa steg vara en dagoperation där hon går in med kamera i livmodern för att kolla miljön invändigt (allt utvändigt ser bra ut), men när hon undersökte mig igår pga pågående mf sa hon bara kort att hon rekommenderar oss att gå rakt på IVF. Jag vet inte varför men hon hade jouren och hon fick samtal hela tiden om något som lät väldigt akut så kanske var hon bara stressad. Hon skulle ringa när alla våra provsvar hade kommit och med mer information om ivf samt remiss till calanderska.

Vi har så många frågor känner vi och hoppas på att någon eller några här ska kunna besvara ett par av dem alt. Ge några råd:

* När ni har blivit remitterade till IVF - Hur lång har väntetiden varit för er då?

* När ni väl har fått komma dit - Vad är det första som gjorts då? Alltså hur går processen till?

* Vad har det kostat er som kommit på remiss?

* Hur många försök har ni fått bekostade?

* Om någon av er lyckats bli spontangravida under väntetiden till IVF - Har ni då förlorat er plats i kön så att säga? Och om ni senare fick missfall, har ni kunnat söka på samma remiss då eller behövt få en ny?

Vi har säkert fler frågor men det är dessa vi kommer på här och nu, jag och min sambo. Vi mår skit efter allt men har en underbar och stark relation och vår barnlängtan vet inga gränser. Vi ska göra det här tillsammans men vi orkar nog inte med att försöka mer naturligt längre. Orkar inte gå igenom fler mf den vägen åtminstone. Så vi överväger kondom tills dess att vi fått påbörja ivf. Tänker vi galet? Snälla vägled oss!

Ledsen för Wall of text och tack för att ni har läst.

Fy vad tråkigt att höra om alla dina missfall, får ont i hjärtat! Jag har har blivit spontan gravid en gång men det slutade med MÅ i ca vecka 8. Det är det värsta jag varit med om så jag kan inte ens tänka mig hur ni mår i er situation! Beklagar verkligen!!

Efter MA i januari förra året förälder vi ett tag på naturlig väg men då jag har pcos och väldigt konstiga cykler tog vi hjälp i somras. Då fick jag först hjälp med att få till regelbundna ägglossnigar eftersom vi trodde att felet låg där. När det fortfarande inte gick fick min sambo lämna sperma prov och det visade sig att hans spermier hade nedsatt funktion, så kombon är alltså inte perfekt. Remissen för ivf gick iväg i början av februari och vi var på första mötet i mitten av mars, så det tog ungefär 6 veckor från att remissen gick iväg tills första mötet. Men det är nog olika på olika ställen verkar det som.

På första mötet gjordes VUL och läkaren gjorde bedömningen vilket protokoll och vilken hormonbehandling som skulle vara lämpligt. Därefter fick vi träffa en sjuksköterska som gick genom hela processen och fick lära oss hur vi skulle ta sprutorna. Jag har dock inte fått sätta igång med behandlingen ännu då det är kö nu i dessa tider, så jag vet inte riktigt när jag kommer gå börja heller.

Det som har kostat kostat är hormonerna och läkarbesök, men kom direkt upp till spärren för högkostnadsskyddet när jag hämtade ut hormonerna så nästa runda kommer jag inte behöva betala. Normalt är väl att få 3 föröka bekostade av landstinget, därefter får man bekosta resterande föröka själv.

Vet tyvärr inget om att bli spontangravid, men vi har väl inte direkt förökt.sedan vi fick reda på att ivf var aktuellt. Jag tycker att det är väldigt skönt att slippa pressen av att planera in sex och att istället bara ha det när lusten finns. Men sen är ju oddsen att vi skulle bli gravida väldigt liten så det är väl också därför vi inte orkar kämpa på egen hand längre.

Tack för ditt utförliga svar och för din omtanke. <3

Jag var knäckt mf 1 och 2 ungefär. Och efter mitt utomkveds men det blev väl ett trauma i sig när jag vaknar upp 2 dygn senare och inte vet va dsom har hänt, känner mig stympad när jag får veta att de tagit ut en äggstock och en äggledare. Sörjde det fostret ovanligt mycket. Men sedan har jag väl blivit avtrubbad. Vet inte riktigt med min sambo, han visar inget och säger inget. Men han har rätt svårt med orden också och gräver ner sig i jobb istället. Vill inte mala på för mycket heller.

Jag känner att någonting är fel och stödet är väl sådär ifrån vårdens sida känner vi. Det är mest "det blir så ibland för vissa kvinnor". Som om mf så tidigt liksom inte riktigt räknas.. Vår läkare är både överläkare och kirurg på gyn i vår stad så fattar inte riktigt varför hon vill ta sig an oss. Det som görs nu kan vilken underläkare som helst göra. Jag tror hon misstänker något och tror att hon ändå kommer få oss som patient längre fram. Jobbar själv i vården och vet hur hierarkin fungerar. Sambon kallar mig paranoid.

Igår sa hon att allt ser normalt ut och att det inte är något fel på mig, då ilsknade jag till och sa "bara för att ni inte lyckats ta reda på vad som är fel än betydde rinte det att allt är som det ska. Någonting är fel med min kropp, jag vet det. Titta noggrannare". Misstänker själv att jag är överfertil och blir gravid på alla ägg, även de dåliga. Eller att jag möjligtvis har någon genetisk sjukdom de inte har screenat efter. Förlorar alla graviditeter i blastocyststadiet, kan tom se det på vad som kommer ut. Så sjukt har det blivit. Så insatt har jag blivit. Det finns ingen romantik eller glädje kvar i detta längre. Vi vill bara ha vårt barn nu. Ingen av oss kommer att glädja oss under en hel graviditet. Det känns sorgligt med tanke på att det skulle bli min första. Min sambo har åtminstone ett sen innan. Kan bli otroligt avundsjuk och svartsjuk på det. Och missunsam när jag är på mitt sämsta.

Jag och hans son har en underbar relation men ibland kan jag tom titta på honom och inuti mig rikta ilska mot honom. Ilska för att jag min första inte kommer vara min sambos första. Att han aldrig kommer att kunna förstå helt. Då skäms jag utav bara helvete. Det är ju inte grabbens fel. Han är helt ljuvlig och jag älskar honom ändlöst trots att han inte är min. Men det är inte samma sak som sitt eget kött och blod. De är bägge fantastiska men på olika sätt..

Usch jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste varit med utomkveds.. Men något som är positivt i det hela är ju att du fortfarande har en äggstock kvar!!

Det känns ju väldigt konstigt att du inte får någon direkt hjälp.. Trodde verkligen att vården borde ta saker på allvar efter så många missfall. Hoppas att IVF kan vara lösningen för er, håller tummarna för det! Hade din remiss gått iväg?

Jag håller med om att glädjen försvinner, känner samma sak efter att ha kämpat i 3 år..

Jag förstår att det kan vara jobbigt att din sambo redan har ett barn, Svårt att för så helt tror jag om man faktiskt har ett. Själv tycker jag att det är jobbigt med alla andra som blir gravida överallt.. Svårt att glädjas med sina kompisar och så..

Hej! 

tack för att du delar din historia, jag förstår dina känslor även om vår histora skiljer sig lite.

Jag är 29 och min man 31, vi har försökt i över 2 års tid utan att ha blivit gravida. Vi utreddes hösten 23 utan att något fel hittades på någon av oss. Vi ville då vänta och fortsätta försöka själva utan resultat. Startade vår första IVF omgång 20/1 nu i år och vid äggplocket förra vecka fick vi ut 15 ägg. Jag hade risk för OHSS så planen var att frysa embryon för att få återinföra efter ca 5 veckor. Idag ringde min klinik och meddelade att inga embryon kunde frysas. Vi är otroligt ledsna och förstår inte hur det kunde bli så. Barnmorskan på telefonen kunde inte ge oss någon förklaring utan meddelade att läkaren ska ringa oss på måndag för att prata mer? känns som en otroligt lång väntan och otrolig sorg över att ett försök inte ens fick bli något bra embryo. Har någon mer varit med om detta? Just nu känns allt hopplöst. 

Hej! Jag hoppar också in i tråden.
Jag och min sambo är 28 år, vi har försökt i 1.6 år utan ett enda plus.

VI gjorde en utredning i somras men de visade inga fel på oss så vi har försökt på egen hand fram tills nu. Imorgon börjar vi med ivf, då tas första sprutan. Kliniken sa att jag hade risk för överstimulering så vi får se om det blir totalfrys eller inte. 

Ser fram emot att följa er andra!