Ni som gått in i relation och fått bonusbarn. Fixar man det utan massa problem? Är inte orolig över barnen men relation med xet :/

Kan bara instämma

Och jag har aldrig skrivit att det är ok att som ny partner kasta sig in och ta konflikten direkt om man inte blir direkt indragen i den. Så hur kommer det sig att dessa inlägg, som handlar om att stötta son partner, ställa krav på sin partner osv, får mothugg?

Jag tycker absolut att den nya kan komma med krav. Är båda föräldrarna nöjda och inte vill ändra sin relation så är det upp till den förälder som valt att skaffa ny partner att välja. Behålla relationen med exet (och då kanske vara tvungen att avsluta den nya relationen) eller möta sin nya partners önskemål.

Om föräldrarna tex är nöjda med att äta middag ihop två gånger i veckan, åka på gemensam semester varje år och fira jul tillsammans och den nya inte anser att det är förenligt med att ha ett förhållande med detta inslag i sin partners liv är hon/han naturligtvis i sin fulla rätt att säga att om ni inte drar ner på "familjegrejjen" så har vi inget förhållande. Förälderns rätt i sin tur är naturligtvis att säga att nej, jag vill ha denna relationen med mitt ex. Och därmed ta beslutet att avsluta den nya relationen om de inte kommer fram till en gemensam lösning.

Jag har aldrig påstått att den nya bör vara den som sätter ner foten mot exet om den nya inte själv blir indragen I konflikten så där är vi helt överens.

Jag tycker som Brumma.

Vill man inte släppa den gamla relationen med exet så tycker jag inte man har något i en ny relation att göra. Då kan man gott fortsätta leva som en familj med exet, om än på olika håll, och göra saker för varandra precis som man själv vill men man måste förstå att om man går in i en relation (hör och häpna: även om man har ett barn och ett ex) så måste man förstå att personen man går in i en relation med också är en person med behov och önskemål. Att förvänta sig total anpassning är, förutom helt bisarrt och uppåt väggarna, inte hållbart. Man bygger inte en relation på sånt.

Min sambo och hans ex umgicks en del för barnets skull innan jag kom in i bilden. De åkte på någon semester, för barnets skull, och hon umgicks ibland med sambon (och vänner...) hemma hos sambon. När jag kom in i bilden så upphörde det, och oavsett vad folk här tror så är det inte för att jag har ställt några krav utan han såg bara ingen anledning till att fortsätta med det. Hade det inte upphört dock, så tro mig jag hade haft ett och annat att säga till om. Lyckligtvis var min sambo vettig och förstod att det inte fanns någon anledning för honom att umgås med exet på det sättet nu när vi träffades. Jag hade dock aldrig accepterat att vara med en man som på ett sånt extremt sätt leker familj med sitt ex och barnet. Då får det vara. 

Jag är extremt förundrad över att så många här på allvar tycker att en vuxen människa, iblandad i en sån här konstellation, inte ska få ha sitt att säga om saken. Oavsett om mannen och exet vill ha det på ett sätt så finns det ju fler att förhålla sig till. Så trött på de föräldrar som tror att de och deras liv är center av alla andras universum. Alla får lägga upp sitt liv hur de vill men jag skriver inte under på att inte få min röst hörd om jag blir påverkad eller inblandat i något. Sedan är det frivilligt för alla parter om de vill delta i det eller inte. Vill mannen inte ha en sån partner, fine. Vill patnern inte ha en sån man, fine. Vill exet inte att mannens nya ska lägga sig i, så får exet själv ta ett steg tillbaka och ha ett förhållningssätt till mannen som enbart handlar om barnet.

Och varför skulle den nya inte kunna acceptera att mannen och exet har en vänskapsrelation och hjälper varandra ibland? (Om det inte tar orimliga mängder med tid förstås)

Det är klart att den nya kan acceptera det. Men gör han/hon inte det så är man ju i sin fulla rätt att säga att det här är inte ok för mig, vad tänker du göra åt saken? Och det är en viss skillnad på att hjälpa varandra ibland mot att äta middagar, resa på semestrar tillsammans eller fira jul tillsammans. Visst finns det folk som gör det tillsammans med sina vänner, men väldigt få som prioriterar att göra det framför att göra det tillsammans med sin partner och familj.

Fast det var inte alls vad jag skrev i första inlägget som du började hugga på.

Jag är inte riktigt med på vad du anser att jag tycker att du skrivit?

Jag menade inte att hugga utan på din kommentar att det inte är bonusmammans sak att lägga sig i svarade jag att man kan STÖTTA sin partner till att sätta ner foten men att själv INTE vara den som sätter ner foten.

Vi har klarat det utan problem, som svar på trådfrågan. Jag kände aldrig som du verkar göra kring min mans ex och hur de lade upp sin efteräktenskapliga relation. Jag blandar mig inte i min mans andra relationer till andra vuxna heller. Jag är inte intresserad av män som behöver hjälp att "freda" sig från sin mamma, sitt ex, övriga släktingar, vänner och kollegor heller. Jag hade ingen oro alls runt sådant som du nämner här, och jag var mycket tydlig med hur min egen relation till mina barns pappa såg ut (och fortfarande ser ut).

I ert fall ts så skulle jag vilja ställa några frågor kring en del av det du skrivit här. 
Du skriver till exempel att de i dagsläget hjälps åt. Att du uttrycker saken så låter förstå att hjälpen går åt båda hållen. Lite senare uttrycker du att du är rädd att han ska låta sig köras över av barnens mamma. Varför skulle det fungera på det sättet senare om det inte gör det nu? Eller kör han över henne också? Går överkörningarna åt båda hållen?

Du skriver också att sonen kommer och går och att pappan är snäll och accepterar det. Är det så? Eller är det så du uppfattar saken? Vill inte pappan att sonen ska få komma när han så vill? Är det något han bara uthärdar för att mamman är dominant, menar du?

Vidare skriver du att du inte är rädd för problem med hans barn, men ovanstående tyder ju på att du i alla fall skulle ha problem med den saken - att sonen kommer när han vill och att hans mamma inte frågat om lov innan han dyker upp. 

Du verkar också snabb att förminska eventuella problem rörande dina egna barn. Det är inte alls säkert att det är väldigt mycket lättare att flytta samman med en person som har barn i övre tonåren (eller unga vuxna, vilket är det? Du skriver att de snart är utflugna) än det är att bo ihop med småbarn igen efter att de egna barnen blivit så gott som stora. Jag tycker att det är dumt av dig att avfärda den saken på det sätt du förefaller göra. 

Spontant och enbart av den lilla information du lämnat här skulle jag råda dig/er att inte flytta ihop eftersom det inte verkar finnas goda förutsättningar för att det kommer att fungera bra. Att sitta och analysera saker mannens ex skrivit på Facebook efter separationen verkar i mitt tycke inte bara underligt men också väldigt onödigt. Det du borde ägna tid åt är väl snarare att vara sann mot dig själv och din partner, försöka se saker ut andra perspektiv än bara ditt eget, vara väldigt tydlig med inte bara med vad du/ni ser som oönskade inslag i ett eventuellt samboskap men också med vad och hur ni vill ha det. Och framför allt är det väl viktigt att träffa och bygga relation med samtliga barn under en längre period innan ni i så fall går vidare med förhållandet. Att du lärt känna dem på avstånd genom honom och att de "verkar jättegoa" betyder ju ingenting alls i sammanhanget. 

Jag tror vi pratar runt varandra och egentligen tycker samma sak :)

Jag missförstod dig tror jag. Ganska lätt hänt med skriven text :D

Ber om ursäkt för det.

Lugnt :)

Har försökt ha en god ton till mamman fast de har aldrig varit densamma från henne . Kan påpeka att det första hon gjorde när vi flyttade var att ringa till min sambo och skrika hur äcklig han är etc. Då hade hon endast kollat in mig på gymmet och skickar ett sms till hennes ex om hur söt tjej han verkat träffa .

Sen kommer man faktiskt också till en gräns när man inte tar skit heller när någon gått över gränsen . Visst hon känner dig hotad av mig men det är aldrig okej för biomamman att bete sig hur som helst . Man ska kunna hålla en trevlig ton mot varandra där barnets skull. Och för en gång skull släppa sitt eget ego och fokusera på de viktigaste och de är ju barnet .

Jag skulle inte ha några som helst problem att ha henne här när de gäller deras barn men det finns vissa krav om hur man faktiskt behandlar andra människor . Man ringer inte och skriker att styvmamman inte får gå deras kvarter när man bor kvarteret bort och att hon inte vill se mitt fula tyne där . Så när jag tyckte de lät som en bra idé att gräva ner stridsyxan förväntade jag mig faktiskt att bo skulle vara trevliga mot varandra . Klart jag blir irriterad då hon inte ens kan hälsa då jag tycker de hör till vanligt vett . Och vilket jag självklart gjort om hon hälsar . Nu kanske de bara är jag som tycker så och det får stå för mig .

Gör vi inte det?
Mamman som inte kunde vinka tillbaks.