Ni som gått in i relation och fått bonusbarn. Fixar man det utan massa problem? Är inte orolig över barnen men relation med xet :/

Jag har kanon relation med mina bonusars mamma, hon är en fantastisk kvinna och jag hyser stor respekt för henne.

Anledningen till att vår relation är så bra är nog för att även jag verkligen bryr mig om barnen och har en bra relation med dem.

Så länge man som vuxen inte låter sig bli överkörd men försöker se till barnens bästa hela tiden så tror jag man kan få en problemfri tillvaro.

Fy så tråkigt vi hade det lite kämpigt precis i början med det här med gränser (om vad och hur ofta man behöver höra av sig) men det var som tur var bara en övergångsperiod..

Vi hjälps åt "alla tre" jag har tagit ledigt från jobbet för att kunna ha barnen ibland, och hon gör detsamma om vi skulle behöva det.. även min mamma ställer upp som bonusmormor till dem (hämtar/lämnar/passar) och det tycker biomamman är jättebra det med

Vi får gemensamt barn "vilken dag somhelst" nu och biomamman har tagit det jättebra, vi har pratat graviditeter och sånt och hon har svarat på frågor från barnen och så.. är verkligen tacksam att vår relation är som den är..

Det var lite därför jag frågade. För jag har inte upplevt dig som en person som ser ner på andra för att de gör andra val. Däremot kanske en person som själv fastnat i ngt och därför har starka åsikter :)

Det funkade ett tag för oss. Men då respekten inte fanns från mammans håll så höll det inte i längden.

Men jag har vänner runt mig där det fungerar bra så jag vet att det går. Blandandra så ser jag mina föräldrar och min mammas man. På kalas så sitter de tillsammans och min pappa blir ofta sittande med mammas "nya" och pratar. Vi har varit på begravningar ihop och då sitter de på varsin sida mamma. Vi barn är vuxna nu och det är inte ofta de behöver höras men när det behövs så lyfter de helt enkelt luren och ringer varandra. De är inte vänner i bemärkelsen att de umgås utan oss, men då vi har en stor familj med mkt kalas osv så är det otroligt skönt att det inte bara funkar utan att min pappa och min mammas man faktiskt gillar varandra :)

Gällande min egen bobus så var det väldigt skönt att det fungerade när hon var mindre. Var det uppvisningar i skolan - eller familjedagar - var det skönt att slippa ångest inför att vi skulle vistas i samma lokal (som jag vet vissa andra har). Inga konflikter för att jag följde med osv. Vi möttes upp och gick dit gemensamt och för barnen var det nog väldigt skönt. För oss också faktiskt ..

Nu när det gått käpprättt åt pipan så är dessa situationer då mkt mer ångestfyllda..

Här är det som tur är raka motsatsen, hon vill precis som jag och pappan till barnen BARNENS BÄSTA och det är att ha vuxna i sitt liv som kommer överens och kan prata och vara sams.

Visst, jag tror nog det kan kännas lite jobbigt för henne när lilla tösen kramar/pussar/pratar med bebisen (magen) men eftersom hon bestämt sig för att barnen kommer i första hand så låtsas hon inte om det, vi är alla väldigt noga med att inte skuldbelägga barnen för något de gör när de inte gör något fel.

Vi vet det dock både jag och mamman att vi har tur att det blivit just vi i den här situationen, det är ett lotteri det här med bonus och bio, vissa vill inte komma överens och tyvärr är det barnen som blir lidande i sådana relationer. Jag tror dock att hur man förhåller sig till och hanterar en sådan här situation har mycket med mognad att göra, har man valt att sätta barn till världen så får man ju se till att uppföra sig lite vuxet och inte som en barnrumpa..

Det låter onekligen som om du har en ganska stor del i att det är en konflikt er emellan...

Det är illa nog när föräldrar använder barnen som vapen i sina konflikter. Att som bonusförälder gå in och använda barnen mot mamman för att hon inte vinkade tillbaka känns inte direkt främjande för en konfliktfri relation.

Om sambon kände sig överkörd hade han nog kunnat hantera det själv. Att som bonusmamma "sätta ner foten" och försöka styra hur föräldrarnas relation ska se ut, det är nog nästan alltid ett bra sätt att bli avskydd som "ny" kvinna.

Man kan som partner absolut stötta sin partner att sätta ned foten mot ett ex som försöker köra över.

Själva nedsättande av foten bör så att säga vara den utsatta personens men personen kan mycket väl behöva hjälp för att för att hålla den nere. Alla är inte tillräckligt starka att klara av det själva..

Om jag som ny partner (och då i förlängningen även bonusmamma) märker att min partner mår dåligt över hur relationen med exet ser ut eller om relationen påverkar mig på ett negativt sätt så gör jag naturligtvis något åt det. Genom att stötta och prata med min man.

Och även om jag anser att det mestadels bör vara föräödrarna som sköter kommunikationen i normala fall - och att det därför är föräldern som bör sätta ner den där foten om det behövs - skiljer det sig från fall till fall.

Tex om exet självmant drar in bonusföräldern, självklart får man då bemöta detta. Eller om exet drar in bonusförälderns barn tex.

Ibland ÄR det bonusförälderns sak också.