Ni som gått in i relation och fått bonusbarn. Fixar man det utan massa problem? Är inte orolig över barnen men relation med xet :/

Fy så tråkigt vi hade det lite kämpigt precis i början med det här med gränser (om vad och hur ofta man behöver höra av sig) men det var som tur var bara en övergångsperiod..

Vi hjälps åt "alla tre" jag har tagit ledigt från jobbet för att kunna ha barnen ibland, och hon gör detsamma om vi skulle behöva det.. även min mamma ställer upp som bonusmormor till dem (hämtar/lämnar/passar) och det tycker biomamman är jättebra det med

Vi får gemensamt barn "vilken dag somhelst" nu och biomamman har tagit det jättebra, vi har pratat graviditeter och sånt och hon har svarat på frågor från barnen och så.. är verkligen tacksam att vår relation är som den är..

Det var lite därför jag frågade. För jag har inte upplevt dig som en person som ser ner på andra för att de gör andra val. Däremot kanske en person som själv fastnat i ngt och därför har starka åsikter :)

Det funkade ett tag för oss. Men då respekten inte fanns från mammans håll så höll det inte i längden.

Men jag har vänner runt mig där det fungerar bra så jag vet att det går. Blandandra så ser jag mina föräldrar och min mammas man. På kalas så sitter de tillsammans och min pappa blir ofta sittande med mammas "nya" och pratar. Vi har varit på begravningar ihop och då sitter de på varsin sida mamma. Vi barn är vuxna nu och det är inte ofta de behöver höras men när det behövs så lyfter de helt enkelt luren och ringer varandra. De är inte vänner i bemärkelsen att de umgås utan oss, men då vi har en stor familj med mkt kalas osv så är det otroligt skönt att det inte bara funkar utan att min pappa och min mammas man faktiskt gillar varandra :)

Gällande min egen bobus så var det väldigt skönt att det fungerade när hon var mindre. Var det uppvisningar i skolan - eller familjedagar - var det skönt att slippa ångest inför att vi skulle vistas i samma lokal (som jag vet vissa andra har). Inga konflikter för att jag följde med osv. Vi möttes upp och gick dit gemensamt och för barnen var det nog väldigt skönt. För oss också faktiskt ..

Nu när det gått käpprättt åt pipan så är dessa situationer då mkt mer ångestfyllda..

Oj så skönt när vi fick gemensamt barn försökte hon få barnet emot den lillan när bebisen var i magen . För vi såg/ser hur mycket han älskar hans lillasyster. Hon har aldrig gett upp till och med försökt hindra mig att hämta barnet på dags när han gick där . Hon vill inte att jag ska vara hemma med deras gemensamma när de är sjukt uran det tycker hon pappan ska vara.

Här är det som tur är raka motsatsen, hon vill precis som jag och pappan till barnen BARNENS BÄSTA och det är att ha vuxna i sitt liv som kommer överens och kan prata och vara sams.

Visst, jag tror nog det kan kännas lite jobbigt för henne när lilla tösen kramar/pussar/pratar med bebisen (magen) men eftersom hon bestämt sig för att barnen kommer i första hand så låtsas hon inte om det, vi är alla väldigt noga med att inte skuldbelägga barnen för något de gör när de inte gör något fel.

Vi vet det dock både jag och mamman att vi har tur att det blivit just vi i den här situationen, det är ett lotteri det här med bonus och bio, vissa vill inte komma överens och tyvärr är det barnen som blir lidande i sådana relationer. Jag tror dock att hur man förhåller sig till och hanterar en sådan här situation har mycket med mognad att göra, har man valt att sätta barn till världen så får man ju se till att uppföra sig lite vuxet och inte som en barnrumpa..

Hon är 9 år äldre än mig och vi har försökt begrava stridsyxan en gång som hon kallade det. Men då när jag skulle lämna av barnet och vinkade till henne på avstånd bara för barnets skull så kunde hon inte vinna tillbaka vilket barnet såg . Blev arg så skickade ett sms som löd: kunde du inte ens vink till mig för din son skull varpå jag fick ett svar att jag inte får vara på deras kvarter och att de är pappan som ska lämna . Var barnet som bad mig lämna och jag tänkte att de skulle vara okej när vi "begravt stridsyxan "

Det låter onekligen som om du har en ganska stor del i att det är en konflikt er emellan...

Okej på vilket sett ?

Det här kommer antagligen att göra ont, och jag ber om ursäkt i förväg.

Om jag vore du, skulle jag springa åt andra hållet. Fort.

Jag är själv i en relation med bonusbarn där jag, liksom du, hade en otroligt positiv inställning till min nya man och hans barn. Det funkade helt okej de första halvåret, sedan tog det hus i helvete. Om du är redo att alltid, och då menar jag verkligen ALLTID, komma i andra hand (för det kommer du att göra, oavsett vad din partner lovar i dagsläget.), anpassa semestrar och leverne efter exfru, hamna i ständiga konflikter angående hushållsregler och uppförande gentemot varandra, bara få acceptera svartsjuka och uteslutande för dina icke biologiska barn, samtidigt som du förväntas att ställa upp på precis allting - kör hårt. Själv går jag sönder, och hade jag fått valet idag, hade jag vänligt men bestämt tackat nej.