Hej alla!
Känner igen en del av er från andra trådar. Lång historia kort: ofrivilligt barnlösa i 4 år. Började med spontan graviditet och missfall v.12 sedan ett års hormonell obalans och hattiga blödningar. Sedan fertilitetsutredning som visade låg äggreserv. 1:a ivf avbröts pga för få blåsor. 2:a ivf fick vi tillbaks ett ägg men det tog sig aldrig. Blev då hänvisade till ÄD. Vi valde att göra en 3:e privat ivf där 5 ägg plockades och befruktades, dock klara sig inget under odlingen. Hänvisade till ÄD även av privat klinik. Tog kontakt med CFC i köpenhamn som också hänvisade till ÄD. Blev kallade till ÄD-samtal, men nekades att ställa oss i kö pga att vi inte uppfattades som redo. Hade en tuff höst där min partner började ifrågasätta om han vill/orkade leva vårt liv längre, med ständiga försök och misslyckanden. Resultatet blev att vi bodde isär ett tag för att runt jul besluta oss för att fortsätta, men lägga försöken på hyllan under våren. I januari plussade jag igen och han tjata till mig ett tidigt vul i vecka 6 där vi såg ett hjärta slå, men i vecka 7 var allt över. Där och då rasade min värld. Blev sjukskriven pga akut stressreaktion, vilket sedan visade sig innefatta ett underliggande utmattningssyndrom orsakat av min längtan efter barn. Åkte då direkt till Aten och gjorde en immunologisk utredning som visade ett överaktivt immunförsvar som skapar antikroppar mot hormoner vilket troligtvis påverkar mina förutsättningar att bli och behålla en graviditet. Får nu immunsupport via grekisk läkare som har förhoppningar om att vi på sikt ska kunna få vårt efterlängtade barn utan vare sig ivf eller ÄD. Vi har beslutat att vi ger behandlingen ett år, sen får det bli ÄD utomlands. Jag har varit sjukskriven hela våren och plockat upp bitarna av mig själv. Känner mig nu mer hoppfull än någonsin och ska börja jobba igen på måndag.
Så vad vill jag säga med det här inlägget, mer än att jag så känner igen mig i känslorna och omöjligheten att övervinna sorgen och längtan. Jag jobbar som kurator och har under hela resans gång ansett att jag haft strategier för att hantera min situation, men likt förbannat så går jag och blir sjukskriven pga utmattning. Det jag lärt mig är att barnlösheten inte går att "hantera på rätt" sätt utan man kan just bara försöka göra sitt bästa med att överleva. Förr eller senare kommer vi alla till en punkt där det inte går längre, där alla sätt att hantera det man känner och går igenom är uttömda. Jag är glad att jag i och med bergochdalbanan vid det senaste missfallet kraschade som jag gjorde. Tror det krävdes nåt mer än min "vanliga" barnlöshet för att jag skulle bryta ihop. Men det är tack vare den kraschen som jag kunnat få tid att bara vara, och sakta men säkert hitta lite ny livsenergi istället för att leva på ständig tomgång. Och jag hoppas att fler än jag får den möjlighet även om jag självklart inte önskar att någon annan ska behöva må så dåligt.
Så mitt svar på inlägget som startade tråden (för länge sen) är att går det verkligen att stå ut i den situation vi befinner oss eller har befunnit oss i? Vi ska alla ha tapperhetsmedalj för våra försök att stå ut och leva och jobba, men jag tror att det är omänskligt att tänka att någon ska stå ut, i alla fall en längre tid.
Önskar er alla ett stort lycka till med att uppnå era barn/familj-drömmar!
Nu hoppas vi att äggisarna överlever i mig och att vi kan få njuta av resultatet.