Hur står man ut med all väntan?
Hej!
Jag och min sambo har försök få barn under 1,5 års tid utan några som helst resultat. Vi har genomgått fertilitetsutredning utan att några fel eller hinner kunnat påvisar. Vi är så kallat oförklarligt infetila. Nu står vi i landstingskö och ska få starta behandling om 1-3 månader. Jag vet att det är banalt och ett lyxproblem, men för mig känns en månads tid jättelänge och nästan obeskrivligt långt borta. Jag vill ju börja NU. Jag förstår såklart naiviteten i detta, men det är likaväl så jag känner. Jag har tappat lusten för alla vardagliga sysslor och träning som jag utövar varje dag (löpning+gym-simning) känns inte heller kul.
HUR GÖR NI DÄR UTE FÖR ATT ÖVERLEVA?
Hur underviker man att gå under av längtan, oro och frustration?
Jag kanske ska nämna att jag jobbar som barnmorska på förlossning och BB och har svårt att helt styra bort tankarna från graviditeter och förlossning.
