Hur står man ut med all väntan?

Hej! Jag vill också gärna dela väntan med någon och vi verkar ligga i fas med varandra, förutom att vi inte väntar på att få gära vårt första försök. Hoppas det är okej. Jag och min man har försökt i över fyra år nu. Vi tog det ganska lungt i början, trots att jag visste att min oregelbundna mens nog skulle ställa till det. Efter ett år ungefär sökte vi hjälp och tog prover och remiss skickades till Huddinge. Jag har PCO och vi körde med Pergotime medan vi väntade i kön. Vi åberopade ingen vårdgaranti för det kändes ju ändå som att det hände någonting. Vi fick sen ett erbjudande om att köra någon annanstans än Stockholm och valde RC i Uppsala. Vi började våra tester där under hösten 2010 och gjorde sedan vårt första försök i början av 2011. Alla har alltid sagt att det kommer att gå bra för oss eftersom det enda felet som hittats är att jag inte släpper mina, i övrigt fina ägg. Vi fick ut fyra fina ägg på första försöket och gjorde ett färskförsök och två frysförsök som misslyckades. Ett ägg överlevde tyvärr inte upptiningen. Vi började det andra försöket under hösten 2011 och fick ut hela nio ägg. Men bara ett av dem överlevde odlingen. När det försöket också misslyckades kände jag mig helt slutkörd. Jag hade det oerhört stressigt på jobbet och vi kände båda att vi behövde en paus. Vi har därför skjutit på vårt tredje och sista landstingsfinansierade försök och försökt tänka på annat. Det har varit skönt och jag har tränat och faltiskt fått en mer regelbunden mens som jag hoppas ska hålla i sig så att den väntan i alla fall kortas. :) För det har varit oerhört mycket väntan. På läkartider, på undersökningar, på att mensen sla komma, på att den inte ska komma ... Eftersom det gått så lång tid sen våra första tester får vi nästan börja om från början igen och har vårt första besök i Uppsala den 16 oktober. Jag hoppas att det betyder att vi kommer igång före jul. Den här gången har jag dock inga förhoppningar alls, inte än i alla fall. Senast var jag så säker på att det skulle gå, men nu vågar jag inte hoppas. Under tiden som vi har försökt har närmare 40 barn fötts i vår närhet, i familjen, vänkretsen, på jobbet och just nu är både min bästa vän och min syster gravida med sina andra barn. Jag är oerhört glad för deras skull, men samtidigt så bitter över att det aldrig blir vår tur. Hoppas på tur för oss alla. Visst är väl 2013 vårt år?

Oj. Ber om ursäkt för det långa inlägget utan stycken. Hoppas någon orkar läsa det. För mig var det en stor tröst under tidigare väntan att läsa här om andra som lyckades.

Alla våra ägg har blivit befruktade, det var odlingen som gick åt skogen andra gången. Kanske för att vi testade 5-dagarsodling, men jag vet inte. Min man har tydligen superspermier, och massor av dem. Ovanligt många till och med ... :) Jag försöker att inte tänka på det så mycket jag kan, men direkt efter våra försök har det varit jättejobbigt. Väntan mellan försök är jobbigare för min man. Han mår dåligt av den och det känns också jättejobbigt eftersom det är mig det är fel på. Jag vet att han inte tänker så, men jag får ändå dåligt samvete.

Jag tog sprutan en gång om dagen, på kvällen. Vi hade en sort som man inte behövde blanda, puregon är jag ganska säker på att den hette. Den tog man med en sån där penna. Bytte bara nål varje dag.
Under en period tog jag sen både puregon och en annan, redan färdig spruta. Båda samtidigt på kvällen. Den enda som jag blandade var ägglossningssprutan och den tar man bara en gång.

Nu börjar det hända grejer. Spännande! Och grattis alla som det börjar röra sig för! Känns verkligen som att vi ligger i ungefär samma fas. Nu hoppas vi på mycket delad glädje i tråden framöver!

Isadora: Vad fantastiskt det låter med Brasilien. Njut ordentligt! Jag älskar att resa och Sydamerika är mitt nästa drömresmål. Men det får nog vänta eftersom vi precis varit på långresa i Australien/Nya Zeeland. Att komma bort och tänka på annat är ett utmärkt sätt att stå ut med väntan.

Jag blir lite avundsjuk på er som blivit lite träningstokiga av väntan. Det skulle jag verkligen ha behövt eftersom jag väger alldeles för mycket. Tyvärr yttrar sig min frustration oftare i någon typ av godisfrosseri ... :)
De senaste månaderna har jag i alla fall kommit igång och simmat för det tycker jag är roligt. Försöker också skära ner på kolhydraterna. Speciellt efter att en vän med PCO fick rådet att testa LCHF kost för att gå ner och få igång sin mens igen. För henne fungerade det mycket bra så det kan ju inte skada att testa, men det är svårt. Jag älskar ju bröd, pasta och potatis. Jag får visualisera små söta barn för att stå ut.

Jag har försökt berätta för så få som möjligt eftersom jag helst inte vill prata så mycket om det, men en del vänner och släktingar vet om det och min man vill gärna prata så han har berättat för ganska många. Framför allt vill jag inte att någon ska tycka synd om oss. Sen vill jag helst inte att någon ska veta var vi ligger i processen, för skulle vi lyckas vill jag gärna vänta ett tag innan jag berättar. Sen har jag berättat det för min chef eftersom jag behöver vara borta ganska mycket. På tisdag när vi har tid i Uppsala på eftermiddagen måste jag till exempel ta en halvdag semester.
När vi kommit ut på andra sidan pratar jag gärna om det.

Hoppas ni har en trevlig allihop!

En trevlig helg alltså ... :)

Grattis till alla positiva besked! Kul att det verkar röra på sig för de flesta. Det gör ju väntan lättare. :)
Vi var på möte hos reproduktionscentrum i tisdags och får sätta igång direkt. Eftersom jag har oerhört oregelbunden mens får jag ta provera för att styra det hela. Planen är att jag ska få mens i mitten av november och då börja med sprutorna. Så nu är det bara att hoppas att kroppen lyder. Vi ska köra med menopur den här gången så jag hoppas det fungerar ännu bättre än puregon. Den måste man blanda själv, men det såg enkelt ut.
Om allt går enligt plan blir det äggplock vecka 48 och det skulle betyda testdag under julledigheten, precis som förra året. Men med motsatt resultat förhoppningsvis ... :)
Eftersom det här är vårt sista landstingsförsök känns det mycket nervösare än tidigare.