Hur står man ut med all väntan?

hej strumpan
ja, vad gör man? Har inga goda råd förutom att man på något magiskt sätt faktiskt tar sig igenom det. Längtan är så stark så det finns inget annat alternativ. Vi har försökt i snart 2,5 h år (också oförklarligt barnlösa). Vi har kört IVF sedan januari. 5 insättningar hittills men inget pluss. Och ja, det tär på psyket. Mitt sätt att hantera det är att berätta för vänner och familj vad vi går igenom samt försöka fylla tiden med annat. Kurser, föreläsningar, träning, bio, resor etc. Men alla har vi olika sätt att hantera det, du kommer hitta ditt.

håller tummarna att det ska gå bra för dig.

Hej,
jag förstår dig då jag känt och känner precis samma sak. En månad är en cykel och en chans till att bli gravid.. dagar släpar sig fram och man tänker på bäbisar och graviditet ungefär femtio gånger i timmen, dygnet runt...
Jag säger som liwa, försök fylla tiden med saker som du tycker känns roliga och meningsfulla.. tvinga iväg dig till träningen, för den gör under!
Och när du står där och känner att näsan börjar hamna precis under vattenytan, då lyfter du luren och ringer en kurator.. I övrigt så är det bara att stå ut och leva på hoppet och försöka ta en dag i taget!

Lycka till!

Åh, vi har precis samma sits här! Också oförklarligt barnlösa som nu väntar på ivf. Än vet vi inte hur lång väntetiden är eftersom vår remiss just skickats. Jag jobbar som förskollärare och blir så klart även på jobbet påmind om vår barnlöshet.

Blir väntan på våra landstingsförsök allt för lång har vi nu bestämt att det är värt att betala för privat, hellre än att bara vänta och må dåligt. Dessutom har jag via jobbet fått ordnat att gå i samtal för att förhoppningsvis kunna orka må okej lite till. Det här med total depp vid varje mens håller inte liksom i längden. Som tur är har jag en lugn och förstående sambo. Men man är inte alltid så roligt sällskap inte...

Sen eftersom jag verkar ha regelbunden äl varje månad så fortsätter vi så klart att försöka på egen hand. Fast med väldigt låga förhoppningar.

Inte så mycket till tips, men du är i alla fall inte ensam om att känna så här!

Hej!

Vad gulliga ni är!! Skönt att höra att vi inte är ensamma. Även fast man vet om att det finns massor av par som behöver hjälp för att få barn så kan det ibland känns som om man är de enda. Speciellt när alla kompisar runtomkring går om kring med fina stora magar. Det som fick mig så ledsen i torsdags, var att min ända vän som fortfarande inte är mamma berättade att hon väntar barn (och det bara efter bara 2 månaders försök). Jag är glad för hennes skulle, det är jag verkligen. Samtidigt känner jag mig nu så förtvivlat ensam här på andra sidan lyckan.

Varje månad släpar sig fram. Vi fortsätter så klart också att försöka på egenhand hela tiden, men hoppet att det ska fungera är inte särskilt stort.

Fiffig, vilket landsting står ni i kö i? Vi bor i sthlm och har också fått vår remiss inskickad alldeles nyligen. Den ordinarie väntetiden är 6-10 månader. Vi vände oss till vårgarantin som kan erbjuda landstingsbetald ivf i närliggande städer inom 1-3 månader. Så vi kör på det nu och har valt det landstinget som ligger längst bort från stockholm - vilket gör att vi ska få börja vår behandling om en månad. Det kan ju kanske vara ett alternativ för er också. Vi funderade också på betal-ivf först. Men nu provar vi det här, och behöver vi mer än 3 ivf försök för att få till det går vi över till betal-ivf.

Lino83 och Liwa, visst är det så att det är bar att tvinga iväg sig till sina intressen. Jag är normalt en träningstjej som älskar att utmana mig själv fysiskt. Men när jag är på botten känns inget kul. Kanske en samtalskontakt inte vore så dumt. Samtidigt går ju motivationen lite i vågor. I torsdags var jag under ytan totalt, sen efter några dagar får jag tillbaka lite av min jävlar anamma känsla att det här SKA gå och jag fortsätter kämpa lite till.

Lycka till alla 3!!!

Vi bor i Västra Götaland och får göra ivf på Sahlgrenska i Göteborg. Än vet jag inte om kön är så lång. På den gynmottagningen där vi utreddes (i en annan stad) talades det om fyra månaders väntetid för första besöket och sedan ytterligare någon månad för behandlingsstart. När jag tänker på att det alltså kan dröja upp till sex månader innan vi får sätta igång kan jag känna mig alldeles matt! Men när vi fått bekräftelse på att vår remiss är inskickad ska vi definitivt ringa och åberopa vårdgarantin, om det nu hjälper. Tur att familjeliv finns. Ingen annan har tipsat oss om att man måste ligga i själv för att kunna utnyttja garantin.

Det vore skönt att kunna spara pengarna tills det är dags att skaffa syskon. Dessutom planerar vi att gifta oss om ett år, och sånt kostar ju i regel pengar. Men är det pengar som behövs för att bli gravid gifter jag mig gladeligen i en säck!

Förresten kom jag på mitt bästa tips för när det känns så där tungt och jobbigt: gå ut och gå och gå och gå! Idag är en lite sån dag för mig. Sambon drog ut mig i blåsten och genast känns det lite lättare att andas. Han råkar även vara Sveriges tramsigaste man som är proffs på att få mig att skratta!

Hoppas ni har en fin söndag! Sköt om er!

Hej kanske lite OT men jag vill bara sända lite hopp till er som väntar. Vi utreddes förra året och det enda felet var att min man hade en spermie nivå som låg strax under medel. Efter att ha hållit på med ägglossning stickor i över ett år och varit fullkomligt besatt av att bli gravid (och insett att vi knappast skulle hinna med adoption ifall IVF misslyckades pga åldern) så bestämde vi oss för att strunta i aktiva försök medans vi väntade i kön då jag var mentalt slut. Månaden efter visar det sig att jag är gravid! 2v efter positivt grav test så får jag en blödning. Det är kvällen innan vi ska iväg på semester till USA, samma resa som vi avbokat

Förlåt här kommer fortsättningen.

Vi fick avboka samma resa året innan pga missfall (ofruktsam grav) så vi åker i alla fall. 2v av ångest varje gång jag skulle på toa ifall det skulle komma mer blod. men jag köpte några små bebisplagg i alla fall, hoppet är ju det sista som lämnar människan....
Gjorde UL två dagar efter vi kom hem (v9) och ganska direkt så fick vi se ett hjärta som slog. Vi tittade och tittade och var så lyckliga och efter en stund så sa BM att hon bara skulle kontrollera hela livmodern innan det var dags att avsluta och då hittade hon ett hjärta till! Fram till v14 så var jag livrädd för missfall men de stannade båda två och imorgon blir mina småttingar 7 veckor.

Det var superjobbigt att gå och vänta och vänta varje månad på mensen och sedan trilla ner i det svarta hålet. Jag fattar inte att min man stod ut med mig för jag var nog inte så snäll alltid mot honom i min sorg/ilska. Jag är dock så glad över att vi inte gav upp utan kämpade på. Det är orättvist att visa blir gravida hur lätt som helst medans vi andra får kämpa i åratal. Jag hoppas ingen blev ledsen över detta OT inlägg utan att ni får lite hopp istället. Önskar er lycka till - Kram.

Fiffig, jag tycker absolut att ni ska åberopa vårdgarantin! Att vara högljud och ropa högst är (tyvärr) det som tar en fram i den svenska vården. Man ska vara ganska så kompentent för att ta sig förbi alla hinder, köer och väntetider som man annars råkar ut för. Vi väntande aldrig på att vår remiss skulle komma in till ivf-kliniken i sthlm i vanlig ordning, utan ringde upprepade gånger och bad snällt men bestämt om att de skulle se till att vår remiss plockades fram ur högen med "väntande remisser". Och fram kom remissen på mindre än 1 vecka. I vanliga fall är jag ingen burdus tjatmoster, men när det kommer till ivf och den här behandlingen så gör jag vad som helst och jag står inte ut med ett långsamt remissförfarande. Och jag håller med - pengarna skulle man ju gärna spara till ett försök till syskon om man nu kommer så långt. Å andra sidan så har väl ett chansen till ett barn inget pris, det är lätt att prioritera bort andra saker för att ha råd med en ivf-behandling.

Det låter som du och din sambo har en härlig relation, vilket ju är superviktigt under de här omständigheterna. Härligt med giftermål! Planer inför det är kanske nått som kan skingra tankarna från graviditeter och barn ibland?
Promenader är bra. Speciellt under klara dagar. Promenader gör som du säger - att man kan andas lite lättare. För ibland är det precis så jag känner när det är som tyngst - att jag inte kan andas.
Så vi har också promenerat idag. I skogen bland löven och prasslande ljus. Det är skönt!

Freddy73, tack för din historia! Jag gillar historier med lyckligt slut - det ger hopp. Annars är det lätt att lägga de mindre lyckade historierna på minnet, vilket bara ökar den egna oron och stressen. Så spännande med tvillingar! Har jag förstått rätt att det är en spontan graviditet? Är du i 7 veckan eller 7 månaden nu? Stort lycka till med resten av graviditeten och det nya livet som förälder : )

Tack för tipsen! Idag ska sambon ta tag i det hela och ringa runt och vara lite besvärlig

Gårdagen slutade lite jobbigt. En av våra absolut sista vänner som inte har barn, kom igår hem till oss och berättade överlycklig att han ska bli pappa! Trodde på allvar att jag skulle svimma där och då. Vad har jag blivit för en människa som inte kan glädjas alls längre åt goda vänner som ska ha barn? Gick och la mig i sängen, fick ett totalbryt (inte inför vännen) och ville helst bara byta liv. Det var inte så här det skulle bli! Ännu en bekant som kommer kännas så svår att träffa, åtminstone under själva graviditeten. Tycker att när bebisarna väl är ute känns det lite lättare igen. Kanske för att min primära målbild är en graviditet. Att bli mamma känns så avlägset att jag knappt kan föreställa mig det.

Hursom! Det positiva är väl att efter en gråtfest utan dess like får man ny energi att lägga upp strategier för att förhoppningsvis ta sig ur det här barnlösa eländet. Nu jäklar ska det bli vår tur! Och er tur också!

Jag kan skriva under på detta. Jag och min sambo har försökt få barn i 1,5 år. Jag har haft oregelbunden mens hela tiden och sökte därför hjälp relativt tidigt. Det har varit en evig väntan på alla undersökningar och att äntligen få en remiss till ivf. Men det har också varit en evig väntan varenda månad på att ägglossningen ska komma. Det enda man kan vara helt säker på är att ägglossningen aldrig kommer innan dag 18. Däremot kan den komma när som helst mellan dag 18 och 66 (rekordet hitills). Otroligt frustrerande!

Under utredningen gång så har det kommit fram att jag har högt tsh vilket jag nu medicinerar för. Då tar det ca 6 månader innan man är välinställd på levaxin (ytterligare väntan). Sen kom  det även fram att jag inte hade tillräckligt skydd mot röda hund så nu måste jag vaccinera mig. (Två månader som man inte ens får försöka bli gravid pga vaccinet). Tiden bara rinner iväg.

Men nu är remissen i alla fall skickad för ivf och jag ringde på en gång och hävdade vårdgaranti. Vi kommer att bli kallade till Uppsala någon gång i november.