Hur står man ut med all väntan?

Hej kanske lite OT men jag vill bara sända lite hopp till er som väntar. Vi utreddes förra året och det enda felet var att min man hade en spermie nivå som låg strax under medel. Efter att ha hållit på med ägglossning stickor i över ett år och varit fullkomligt besatt av att bli gravid (och insett att vi knappast skulle hinna med adoption ifall IVF misslyckades pga åldern) så bestämde vi oss för att strunta i aktiva försök medans vi väntade i kön då jag var mentalt slut. Månaden efter visar det sig att jag är gravid! 2v efter positivt grav test så får jag en blödning. Det är kvällen innan vi ska iväg på semester till USA, samma resa som vi avbokat

Förlåt här kommer fortsättningen.

Vi fick avboka samma resa året innan pga missfall (ofruktsam grav) så vi åker i alla fall. 2v av ångest varje gång jag skulle på toa ifall det skulle komma mer blod. men jag köpte några små bebisplagg i alla fall, hoppet är ju det sista som lämnar människan....
Gjorde UL två dagar efter vi kom hem (v9) och ganska direkt så fick vi se ett hjärta som slog. Vi tittade och tittade och var så lyckliga och efter en stund så sa BM att hon bara skulle kontrollera hela livmodern innan det var dags att avsluta och då hittade hon ett hjärta till! Fram till v14 så var jag livrädd för missfall men de stannade båda två och imorgon blir mina småttingar 7 veckor.

Det var superjobbigt att gå och vänta och vänta varje månad på mensen och sedan trilla ner i det svarta hålet. Jag fattar inte att min man stod ut med mig för jag var nog inte så snäll alltid mot honom i min sorg/ilska. Jag är dock så glad över att vi inte gav upp utan kämpade på. Det är orättvist att visa blir gravida hur lätt som helst medans vi andra får kämpa i åratal. Jag hoppas ingen blev ledsen över detta OT inlägg utan att ni får lite hopp istället. Önskar er lycka till - Kram.