Varför tror ensamstående mammor att man vill ta hand om deras barn?

Då antar jag att du har barn med olika pappor om det är både heltid och deltid. Om man vill hänga med någon som har barn på heltid så är det såklart ett måste att finnas i familjen. Det är bara för oss som har andra förutsättningar med vv som det finns möjlighet att välja nivå.

Ensamstående pappor vill väl också gärna flytta ihop och få avlastning? Särskilt om de har barnen halvtid eller mer. Man läser ju ofta om bonusmamma-fällan här.

Det verkar som kvinnor oftare utnyttjas som hushållerska och barnvakt. Män utnyttjas oftare som plånbok.

Och här har vi kanske svaret. Förutom att de män och kvinnor som har bråttom in i en ny relation, med hopflytt osv, ofta vill leva ihop med någon och hoppas att det ska lyckas denna gång, tror jag att de faktiskt tror - eller inbillar sig - att det gynnar barnen. Vilket det ju kan göra, på sätt och viss, om barnen får det materiellt bättre samt fler vuxna omkring sig.

Men det hänger på att relationen är stabil och att det funkar med eventuella bonussyskon. Att flytta ihop utan att ens beakta detta är direkt oansvarigt. Tar relationen slut (vilket inte är ovanligt) rycks barnen upp på nytt, vilket knappast gynnar dem oavsett hur de hade det innan.

Man hör ju också om mardrömsscenarier där föräldrarna har tvingat barnen att bo ihop fast det inte alls funkar, eller barn som växer upp med 4-5-6 olika styvpappor eller styvmammor. Ingen trygghet eller kontinuitet alls. Sådana föräldrar borde inte vara föräldrar.

På något sätt så har man så mycket mer tid å lättare liv om man bor själv eller har särbo, man kan planera allt själv å de blir gjort fortare å effektivt inget prat å diskussion :)

Nej det är bara en pappa, men när barnen passerat 13 så får de ju välja vart de vill bo och en del barn trivs bättre av att bara bo på ett ställe. 😊 Barnen är också mellanstadiet till gymnasie ålder, så inga små barn direkt.

Separerade från mina barns far för snart 7 månader sedan. Jag har en person i mitt liv som jag tycker väldigt mycket om. Han har tre barn, jag har två. Vi bor i olika städer, pratar och messar dagligen om allt möjligt i livet och försöker ses så ofta vi kan. 

Vi är båda rörande överens om att vara särbo så länge det finns hemmavarande barn. Just nu finns inga planer på att introducera varandra för barnen heller även om jag vill det framöver. 

Jag vill inte ha någon ny förälder till mina barn, vill inte heller vara det åt någon annans barn. Mina barn, mitt ansvar. Så resonerade även min mamma när hon separerade från min pappa och sedan träffade en ny. De blev visserligen sambo men han har aldrig haft något ansvar för mig.

Jag vet en man som blev dumpad av en tjej. En av anledningarna hon tog upp var att han inte är van barn och är inte så bra på att byta blöja. Då undrar man om det var en nanny eller en pojkvän hon sökte. 

Visst är det intressant. Jag har aldrig blivit riktigt seriös med någon som har barn, men det har räckt med ganska planlöst dejtande för att vissa har tyckt att jag ska engagera mig i deras barn. Jag förväntas vilja hänga med dem och passa dem.
Jag är numera jättestrikt med att jag har inget romantiskt eller sexuellt med någon som har barn, alls. För även något oseriöst kan bli seriöst till slut, och jag vill helt enkelt inte leva ihop med någon som har barn (jag har själv inga). Vissa har stört sig på dessa och jag sagt att jag diskriminerar, men varför skulle jag inte få ha det kriteriet när jag känner som jag gör? Lika bra att vara ärlig med från början att har du barn så är det inte dig jag vill leva med.

Man kanske bara ska dejta personer utan barn då

Jag önskar naturligtvis den ensamma mamman och hennes barn allt det bästa i livet. Men det blir definitivt utan mig.... Jag tar inte hand om en annan mans barn. Finns inte på kartan. Men all lycka till männen som är villiga att göra det för att få lite skåra....

Utvalet blir ju väldigt litet om man siktar på 30-40-åringar utan barn.