Varför tror ensamstående mammor att man vill ta hand om deras barn?

Jag har varit barnet i en sådan konstellation. När alla tre var hemma turades mamma och hennes sambo om att laga maten. När jag blev gammal nog att lära mig så gjorde även jag middag till alla med jämna mellanrum. 

Men, mammas sambo har aldrig lagat mat åt mig när mamma jobbade skift, det gjorde jag själv (var typ 10 när mamma började jobba skift). Han har aldrig hämtat på dagis eller fritids. Han var en extra "lekvuxen" i mitt liv. Vi åkte på semester ihop, absolut, men kostnaderna och ansvaret för mig var mammas. 

Det går hur bra som helst att umgås med ett barn utan att ta ansvar för sagda barn. 

Min nuvarande kvinna hade stora barn när vi träffades, yngsta i 20 års åldern som min äldsta. Min yngsta var knappt 9.
Har funkat hur bra som helst och hon är mer än bonusmorsa efter 10 år.
Min dotters mamma hade en dotter på tre år när vi träffades. Ungen hade en pappa som  .... inte brydde sig ett smack. Han hade barn på halvtid för att slippa underhåll helt enkelt. 
Jag som blev "inkastad" i barnlivet var fan så mycket mer pappa än vad han var. Och det märktes även på flickan. Trots att det sket sig är ja än idag stolt över min insats. Och lite ledsen över att vi totalt tappat en bra kontakt.

Jag är ensamstående på heltid och umgås med andra mammor som är det och min erfarenhet är tvärtom. 

Om man en gång har genomgått en separation med barn inblandade så är man inte så pigg på att gå igenom det igen. De mammorna och jag föredrar definitivt att vara särbo. 

Dessutom finns det undersökningar som visar att kvinnor utför mer hushållsarbete i en relation än som ensamstående och det är ju inte direkt lockande. 

Jag vill absolut inte att en ny man tar ansvar för mitt barn och har aldrig gjort. Jag är inte heller intresserad av att bilda någon bonusfamilj.

Jag kanske är cynisk men risken är stor att relationen inte håller och då blir det väldigt komplicerat. 

Jag är 100 procent självständig och har inga problem med att vara ensam. Jag reser utomlands och vandrar i fjällen ensam nu när mitt barn är äldre och inte vill följa med utan hellre hänger med vänner. 

Jag behöver inte en man får något annat än sällskapet. Det går inte att generalisera som TS gör. Även ensamma mammor är individer. 

Vet inte om ts tycker det är ett önskvärt scenario. Ni åkte på semester, han lekte med dig, och lagade mat åt dig. Tvätt och städning är ju andra faktorer. Verkar som att sambon var involverad.

Min farsa va sån. Efter skilsmässan träffade han en ny som givetvis hade en hopplös unge som skulle bli min brorsa. En jäkla enstöring som gillade dockor. Han hade ju givetvis en tät farsa som va toppen att få hänga med ibland. VHS spelare, Läsk å nutella hela helgen. Det va fan mer najs å hänga där än hemma där de bara va massa ungar å gnäll.

Då vore det bättre att åka på semester när ungen är hos sin pappa. Hur kul är det som utomstående (ickeförälder) att åka på barnsemester...?
Jag hade hellre stannat hemma.

Håller med till 100%, har bara varit på en semester där särkullarna var med. Det räckte för mig.

Nej, han har aldrig tagit något som helst ansvar för mig. Hade det inte varit för att alla tre skulle äta så hade han aldrig lagat mat till mig. Lek var på hans villkor. Så nej, han har aldrig tagit hand om mig. Han har haft sitt liv vid sidan av, men gjort saker med mig och mamma när det passat, vilket är det som TS också efterfrågar. 

För att man vill? Jag har aldrig varit på "barnsemester" med mamma och hennes sambo. Vi har bilat runt i Sverige, tältat och fiskat och upptäckt nya ställen. Inget barnanpassat alls. Men jag har aldrig varit hans ansvar, inte heller på semestrar. 

Jag skulle aldrig vilja bo tillsammans under såna förutsättningar. Att man skulle leva helt separata liv med personer som bor under samma tak. Nej, då skulle jag hellre bo särbo än att mitt barn skulle behandlas på det sättet.