Varför tror ensamstående mammor att man vill ta hand om deras barn?

Jag är ensamstående på heltid och umgås med andra mammor som är det och min erfarenhet är tvärtom. 

Om man en gång har genomgått en separation med barn inblandade så är man inte så pigg på att gå igenom det igen. De mammorna och jag föredrar definitivt att vara särbo. 

Dessutom finns det undersökningar som visar att kvinnor utför mer hushållsarbete i en relation än som ensamstående och det är ju inte direkt lockande. 

Jag vill absolut inte att en ny man tar ansvar för mitt barn och har aldrig gjort. Jag är inte heller intresserad av att bilda någon bonusfamilj.

Jag kanske är cynisk men risken är stor att relationen inte håller och då blir det väldigt komplicerat. 

Jag är 100 procent självständig och har inga problem med att vara ensam. Jag reser utomlands och vandrar i fjällen ensam nu när mitt barn är äldre och inte vill följa med utan hellre hänger med vänner. 

Jag behöver inte en man får något annat än sällskapet. Det går inte att generalisera som TS gör. Även ensamma mammor är individer. 

Ha ha, det har jag faktiskt varit med om. 

Jag är ensamstående på heltid med ett barn och skrev ett inlägg tidigare i tråden om att jag definitivt inte vill att någon annan tar hand om mitt barn. 

Jag är 100 procent självständig och vill så förbli. Jag vill inte bli försörjd eller omhändertagen utan vill ha en man som är min jämlike. 

Jag träffade en man för några år sedan som hade barn. Han föreslog på fullt allvar att jag skulle flytta in hos honom så att han kunde jobba mer. Han hade sina barn varannan helg (vilket är en red flag för mig) men tyckte ändå att jag skulle ta hand om dem. I utbyte skulle han försörja mig och skämma bort mig med presenter. 

Jag föreslog att han skulle skaffa en au pair i stället och tackade för mig.