Varför tror ensamstående mammor att man vill ta hand om deras barn?

Som jag trodde alltså. De med yngre barn vill ofta foga ihop familjerna och tror att barnen kommer att anpassa sig. De som har äldre barn inser oftare hur svårt det kommer bli och är dessutom vanligtvis nöjda med att vara ensam vuxen med barnen. Det är ju en helt annan sak att vara ensam vuxen med halvstora barn än att vara det med små barn. 

Börja leta i din egen ålder eller lite äldre så ska du se att du får lättare att hitta någon som vill ha det som du. 

Jag letar hellre mellan 30-40, men förstår att du kan ha en poäng där.

Jag menar att han har större chans att hitta någon som kan uppfylla hans önskemål om han söker sig till en partner i samma ålder och liknande livssituation som han själv. Det är naivt att förvänta sig att få behålla sitt liv som det är utan några större förändringar om man blir tillsammans med någon som har ett väldigt annorlunda liv än man själv.

Hur kan man vara tillsammans med någon och älska denna och inte hjälpa till om hon har ett krävande liv? Jag fixar det inte så jag personligen håller mig borta från den typen. Skulle aldrig inleda något med en småbarnsförälder igen. 

Hur gammal är ditt barn?

12

Men hon ska vilja göra det med dig, är det så man ska förstå det?

Ännu långt ifrån självgående...

Jojo, men jag tar ansvar för det.

Det med. Men jag tänker att det främst är en romantisk relation där aktiviteter, träning, romantik och närhet finns med. Men jag är inte intresserad av att flytta ihop och bli låtsaspappa till 2kids till i 3-10års åldern.

Jag upplever att många vill bli en komplett bonusfamilj så snabbt.

Ha ha, det har jag faktiskt varit med om. 

Jag är ensamstående på heltid med ett barn och skrev ett inlägg tidigare i tråden om att jag definitivt inte vill att någon annan tar hand om mitt barn. 

Jag är 100 procent självständig och vill så förbli. Jag vill inte bli försörjd eller omhändertagen utan vill ha en man som är min jämlike. 

Jag träffade en man för några år sedan som hade barn. Han föreslog på fullt allvar att jag skulle flytta in hos honom så att han kunde jobba mer. Han hade sina barn varannan helg (vilket är en red flag för mig) men tyckte ändå att jag skulle ta hand om dem. I utbyte skulle han försörja mig och skämma bort mig med presenter. 

Jag föreslog att han skulle skaffa en au pair i stället och tackade för mig. 

Fattar.

Nu är jag inte i en ålder som intresserar dig men jag hade ändå inte velat involverat en tolvåring i mitt liv.
Med tonåren framför sig...

Jag har för egen del två "barnkullar" med ett barn i varje, när jag var 40 var mina ungar 21 och 4. Det du!

Har personligen aldrig velat ha en man med barn, även om jag har barn själv. Man har rätt till sina premisser, även om andra gärna talar om för en att man har fel.

Skulle gissa att singlarna utan barn dessutom undviker ett förhållande pga ditt barn. Av i princip samma skäl som dig. Skulle föreslå att du riktar in dig på singelskapet i några år och sen träffar en (likvärdig) jämnårig 50-åring. (Alternativ fortsätter med singelskapet)

Med ett singelskap så har du inga hinder från att skapa ditt eget liv med barnet. Enbart positivt.

Ja, många singlar utan barn kan nog undvika mig. Det köper jag. Eftersom jag dessutom inte är intresserad av nya barn utan är mer än nöjd som det är barnmässigt.

Dessutom skjuter jag mig själv i foten lite och bäddar för upplägg med nya bonusbarn etc  då jag mest sökt kvinnor i åldern 30-40.

Jag kanske får ställa in mig på singellivet ett par år. Skaffa en KK skulle med kunna funka. Vi får se hur det blir.

Ja, det var ett hyfsat glapp! Har du varit singel mycket eller har du haft relationer under tiden dina barn växte upp?