Ställde krav på bonusdottern vid lån, kaos

Ts bryr sig inte om pengarna inte syns till igen.

 

Jag tror inte det är problemet. Detta handlar inte om avundsjuka. Absolut är det snällt, det säger man väl inget annat om. Och ja, det är ts val. Men det vi försöker få fram är att hon LÄR sig ingenting. Hoppsan, så har hon bränt 200k igen kanske? Det är inte ett misstag att råka bränna 200k på resor. Hon måste ju vetat att hon komme behöva pengarna till en kontantinsats för en nyproducerad lägenhet. Nej, då ska hon få 200k till. 

Ja herregud. 

Fast som jag förstår TS så är snusandet viktigast, inte att hon ska lära sig nåt, och ja det är väl heller inte TS uppgift att lära bonusdottern om ekonomi. TS gillar inte snusandet, upp till henne vad hon vill uppnå

Det är ju också skumt. Undra vad föräldrarna tycker om att hon ska ge henne 200k. är väl ändå dom som bestämmer i grunden? 

Min bild är att ts på mycket generöst sätt erbjuder ett ömsesidigt samarbete till bonusdottern.
Ts erbjuder sig mycket generöst att hjälpa bonusdottern (och hennes bioföräldrar!) ur en knipa och/eller besvärlig situation.

Själva snusandet i sig är ointressant i detta sammanhang 

Jag uppfattar det som att ts verkligen lägger sig vinning om att få en bra relation med bonusdottern. I detta ingår uppenbarligen att försöka i någon mån uppfostra det 22 åriga barnet i de delar som bioföräldrarna har misslyckats.
För att ts ska kunna känna att samarbetet är ömsesidigt (att det inte endast är ts som ger), för att ts av eget val så generöst ska ställa upp och hjälpa bonusdottern ur hennes knipa, har ts ställt ett i sammanhanget mycket rimligt och litet krav på bonusdottern (och i viss mån på biomamman).

Jag uppfattar det som att ts ställer som villkor att bonusdottern ska förstå, komma till insikt om, att hennes handlingar och egna beslut får konsekvenser och att hon ska se till att skaffa sig tillräcklig beslutsamhet, viljestyrka och egen motivation för att fatta bra beslut och hålla sig till detta.
Ts vill att bonusdottern visar detta genom att hon har en egen motivation att besluta sig för att sluta snusa och att hon visar styrka att hålla detta löfte.
För mig är inte det viktiga själva saken, alltså snusandet, utan det viktiga är att bonusdottern kommer till insikt, förstår att ta ansvar för sina egna handlingar och beslut, förstår att hon är ansvarig för att fatta ett klokt beslut mot bakgrund att detta medför en mycket bra konsekvens för henne själv.

Det är upp till bonusdottern att själv fatta ett eget beslut, och det är upp till biomamman att fatta sitt eget beslut på vilket sätt hon vill stödja sin dotter, om bonusdottern (och biomamman) vill ta emot detta generösa erbjudande om ömsesidigt samarbete från ts.

Ts erbjuder en mycket generös hjälp.
För detta begär hon att de startar ett ömsesidigt samarbete.
Det är upp till bonusdottern att fatta sitt eget beslut om hon vill vara en part i detta ömsesidiga samarbete.

Min tolkning är att ts generösa erbjudande om samarbete är inledningen till att bygga upp ett ömsesidigt förtroende mellan bonusmamma och bonusdotter, att bygga upp relationen, och inte minst en ömsesidig förståelse för varandra och mellan dessa två individer. Båda behöver självfallet förstå den andra, förstå skillnader, förstå nackdelar och fördelar, och var och en fatta sina egna beslut hur man vill förhålla sig till den andras egenskaper och värderingar, och mycket annat. Och förstå vilka konsekvenser det får beroende på hur jag själv väljer att förhålla mig till den andra.
På så sätt kan man börja bygga upp relationen och ett ömsesidigt förtroende.
Men om den ena parten inte vill detta, så är det hennes eget beslut och hon får då ta konsekvenserna av detta

Jag har alltså en helt annan syn på ts erbjudande än vad många andra i tråden tycks ha.

Vad som kan anses vara logiskt eller ologiskt är för mig tämligen ointressant i det här sammanhanget.
Om jag fick ett så generöst erbjudande av ts så kulle jag nog välja förmå mig själv, jag skulle skaffa mig egen motivation, för att tycka att det mesta skulle vara logiskt...

Vad som eventuellt av någon kan uppfattas som rättvist eller orättvist saknar för mig all betydelse.
Bonusdottern, liksom alla människor, behöver förstå och acceptera att världen är inte rättvis och allt är inte logiskt.
Det är bara för varje individ att själv välja på vilket sätt man vill förhålla sig till denna enkla och uppenbara verklighet.

Blir mer mörkrädd över alla som tycker att TS bonusdotter ska behöva lära sig den hårda vägen. Hade ni själva gjort så mot ert barn i samma situation? Med risk för en prick i registret och skuldsatt för många år framåt? TS har ju pengar och erbjuder sig sin hjälp till en tjej som har hela livet framför sig och gjort dumma beslut. En del får herpes, några gör en abort, nån får fortkörningsböter och några gör av med mer pengar än de borde.

Jag gissar att pengarna inte försvunnit i ett svep utan att det har skett gradvis. Tösen har förmodligen tänkt på vägen att det löser sig och att hon ska tjäna in pengarna igen. Hon har mest troligen haft eller har enormt mycket ångest över det här. Hon står trots allt i en situation där hon får säga hejdå till ett efterlängtat boende med risk för att hon döms kontraktsbrott och blir kraftigt skuldsatt. 

Mammans reaktion är ju beklagligt. Det säger en del om var dottern fått sitt ekonomiska tänk ifrån. Mamman verkar ju inte hjälpa tösen särskilt mycket med situationen varken ekonomiskt eller emotionellt.

Det bästa hade kanske varit om föräldrarna kunde hjälpa henne häva köpet utan påföljder. Då får hon ändå stå utan eget boende och kontantinsats men slipper påföljderna.

Blir mer mörkrädd över alla som tycker att TS bonusdotter ska behöva lära sig den hårda vägen. Hade ni själva gjort så mot ert barn i samma situation? Med risk för en prick i registret och skuldsatt för många år framåt? TS har ju pengar och erbjuder sig sin hjälp till en tjej som har hela livet framför sig och gjort dumma beslut. En del får herpes, några gör en abort, nån får fortkörningsböter och några gör av med mer pengar än de borde.

Jag gissar att pengarna inte försvunnit i ett svep utan att det har skett gradvis. Tösen har förmodligen tänkt på vägen att det löser sig och att hon ska tjäna in pengarna igen. Hon har mest troligen haft eller har enormt mycket ångest över det här. Hon står trots allt i en situation där hon får säga hejdå till ett efterlängtat boende med risk för att hon döms kontraktsbrott och blir kraftigt skuldsatt. 

Mammans reaktion är ju beklagligt. Det säger en del om var dottern fått sitt ekonomiska tänk ifrån. Mamman verkar ju inte hjälpa tösen särskilt mycket med situationen varken ekonomiskt eller emotionellt.

Det bästa hade kanske varit om föräldrarna kunde hjälpa henne häva köpet utan påföljder. Då får hon ändå stå utan eget boende och kontantinsats men slipper påföljderna.

Att själv behöva ta ansvar och hitta lösningar?
Är det den hårda vägen?

Jag skulle ha stöttat mitt barn att hitta kloka lösningar men inte swoopat in och löst det åt hen av den enkla anledningen att jag tror att det sistnämda är förödande och kontraproduktivt.
Jag har jobbat i över deccenium som ekonomisk  rådgivare och sett mängder av fall med föräldrar som glider in och löser sina vuxna barns ekonomiska problem. I de flesta fall lär sig barnen ingenting utan fortsätter medan föräldrarna sliter sitt hår, tjatar och försöker förmå barnet till förändring. I många fall tar föräldrarna ur egen ficka eller lånar själva för att barnen inte ska drabbas negativt av det egna beteendet.
Och eftersom föräldrarna löser det ständigt behöver barnet aldrig möta det tuffa och hitta lösningar själv.

Ofta är det föräldern som ringer för att boka tid ihopp att någon annan (alltså jag) ska få det vuxna barnet att lyssna.
De få gånger jag bokat in (gör oftast inte det för det är lönlöst) är föräldern jättemotiverad och huvudpersonen kan låtsas vara det men fullföljer sedan inte kontakten.

De gånger det blir bra är när föräldern enbart följer med som stöd och lägger över ansvaret på barnet.
Då är det barnet själv som bokat tid och är motiverad att förändra sitt beteende.