Er åsikt om få barn runt 45…

Fast du hade inte direkt gamla föräldrar, saken var nog mest att du hade så mycket äldre syskon. Då föräldrarna startade familjen tidigt.

Just det, själv har jag 18 år mellan mina två barn.
Fick barn ung (18) och lite äldre men dock inte "gammal" vid 36.

Det har aldrig varit något problem, idag är båda vuxna.

Vi har samma ålderskillnad mellan oss tre, jag och äldsta 18 år, äldsta och yngsta 18 år. 

Det där är ändå inte lika "illa" idag. Det var ju en lång period innan bra preventivmedel kom, där kvinnor fick barn så länge de var fertila. Då var det inte det minsta konstigt att få barn efter 40.

Sedan kom bra preventivmedel, och det hela kunde styras lite. Då fick många barn ungefär så som när dina syskon kom, runt 23-25, inget konstigt. Sedan kunde preventivmedel sätta stopp. Då började det komma färre barn efter 40. Men här någonstans gissar jag då att du kom, i detta ganska breda fönster i vår historia. Då förstår jag att du upplevde dina föräldrar som gamla, för de var förmodligen äldre än snittet.

MEN nu har det hela skiftat igen. Numera väntar kvinnor (och män) längre tills första barnet kommer, och att få barn över 40 blir återigen vanligare och vanligare. Så skulle TS få barn, då lär inte det barnet vara det enda med äldre föräldrar.

Några andra saker som spelar in är att vi faktiskt blir äldre och äldre. Samtidigt är inte 40 eller 50 sett som GAMMALT längre på samma sätt som förr. Få tittar på en 45-årig kvinna eller man och tänker att personen är "en äldre dam" eller "äldre herre", som man gjorde förr. Det beror nog på att vi lever längre, vi får barn senare och ja... 40-50-åringar klär sig inte som tanter 😉 Jag tänker på typ Father of the Bride 2, där mamman och pappa  ska vara runt 45-47 ungefär, men ser ut mer som 65-67 med dagens mått mätt.

Min poäng? Hade dina föräldrar fått dig IDAG i åldern 35-40 så hade du nog, under din uppväxt, inte gått och tänkt att dina föräldrar är så oerhört gamla jämfört med andras. Så hade du kanske inte tyckt om att vara sladdis, men det är en annan diskussion.

Angående hälsa och risker. Ja, vissa risker ökar. Men då får man dels komma ihåg att riskerna oftast går från ett väldigt låg risk till en något högre låg risk. Är risken för en 25-åring 0,02 % för något, då är den kanske 0,04 % för en 45-åring - sådant framställs sedan som "Det är dubbelt så hög risk för XYZ" - vilket visserligen är sant, men det är ju fortfarande låg risk. Dels har man bra kontroller nu. Man har ju stenkoll på mammans blodsocker, blodtryck o.s.v., gör genetiska tester för att kontrollera om barnet t.ex. har downs. 

Med allt detta sagt fick jag mina barn mellan 21 och 28, så jag tillhör inte gruppen (jag påpekar detta för att inte låta som om jag "talar upp" mina egna val). Jag personligen hade inte heller velat ha barn efter 40, men då främst för att jag närmar mig ett tomt boende då och gärna vill ha den tiden med bara min man. Tills eventuella barnbarn kommer, då hoppas jag att jag får vara en engagerade mormor/farmor.

Jag tycker diskussionerna om man ska skaffa barn eller inte om man har passerat en viss ålder innehåller samma tanke/idé som på övriga ställen i samhället och det är att ålder är en sjukdom. Det är ingen sjukdom. Det är en indikation på erfarenhet och det är värt mycket.

I den åldern tänker jag att man har nog med livserfarenhet för att själv avgöra om man har de rätta förutsättningarna (socialt, ekonomiskt, personlighetsmässigt osv.) Det är så otroligt individuellt.

Rent kroppsligt... Om kroppen inte säger stopp och barnet blir till på naturlig väg så är det väl bara att köra på. Tydligare tecken på att det är över än klimakteriet finns ju inte! Gråzonen däremellan, där man kanske  får missfall på missfall eller måste vända sig till IVF, kanske bör ses som en allvarlig varning i den åldern om att man borde hitta på något annat.

Men snälla människa...

Det finns tonvis med forskning i alla länder på att de som har högre utbildning på gruppnivå lever längre och är friskare under sitt längre liv än lågutbildad arbetarklass.

Har stått i alla tidningar och talats om på TV i decennier, lever du under en sten eller är ditt nyhetsintag begränsat till TikTok eftersom du inte vet det?

Senaste rundan 2023:

Högre dödlighet

Sammanlagt har SCB undersökt 148 olika yrkesgrupper. Bland dem utmärker sig sex yrkesgrupper, där dödligheten är betydligt högre än genomsnittet ? bland både kvinnor och män totalt. Bland de grupperna finns tidningsdistributörer, vaktmästare och övriga servicearbetare (se faktaruta).

Lägst dödlighet märks i stället bland personal- och HR-chefer, ekonomi- och finanschefer, arkitekter och universitetslärare med flera.

Varför har SCB gjort rapporten?

? Vi gjorde en likadan undersökning för cirka tio år sedan och har fått en hel del frågor om den och ifall vi inte har nyare uppgifter. Så det var en bra idé att uppdatera den, säger Karin Lundström.

De nya resultaten stämmer i stort sett överens med de tidigare. Inget särskilt eller förvånande sticker ut, summerar hon.

www.transportarbetaren.se/hogre-chefer-lever-generellt-langre-an-arbetare/

Helt upp till er, men jag vill gärna ge ett positivt perspektiv.

Min farmor och farfar var ungefär i den åldern när de fick min far (ensambarn). De var _fantastiska_ föräldrar och farföräldrar på alla tänkbara sätt förmodligen just för att de aldrig trott att de skulle få barn och barnbarn. Den genuina glädjen, lyckan och tacksamheten över att de hade oss var så rörande och den obegränsade kärlek och det enorma engagemang de hade för oss alla genom livet var ovärderligt.

De blev långt över 90 båda två och fick vara friska fram till slutet och fick se alla sina barnbarn bli vuxna innan de gick bort. Jag känner mig obeskrivligt lyckligt lottad som hade dem i mitt liv. 

De berättade att de fick så mycket skit från omgivningen när de skaffade barn trots sin ålder. I min familj är vi många som är tacksamma att de inte lyssnade. ;)

Jag tycker att ni ska göra det som ni tror är bäst för er familj och era förutsättningar och inte lyssna på dömande negativa utomstående. Visst att det finns risker och utmaningar, men det kan också bli väldigt bra och väldigt fint. 

I anknytning till kommentaren straxt ovan så vill jag säga att det finns risker med allt i livet. Även om ett yngre par skaffar barn garanterar det ingenting. Jag och frun som jobbat för socialtjänsten i många är har sett det mesta men det vi aldrig såg var barn som till äldre föräldrar som hade problem. Det var alltid yngre föräldrar som behövde hjälp.

Alltså, tänk inte på sånt som ålder när man vill skaffa barn. Det är min åsikt. 

Jag har haft liknande funderingar som du. Är i samma ålder som du och är i en relation med 8 år äldre man i snart 2 år. Jag har 3 barn sen tidigare (25, 18 och 16 år) och han är barnlös. 
Barnfråga har vi diskuterat ganska tidigt i vårt förhållande och vi båda vill ha ett gemensamt barn. Om vi får den chansen, såklart. 

Jag har också tänkt tankar om att vi är för gamla och agerar självisk och dessutom om vad andra ska tänka om mig dvs. att jag vill få fast honom med hjälp av ett barn. 

Tillsammans har vi fått ordning på alla funderingar. Och jag måste säga att själva tanken på att vi kanske någon gång blir föräldrar gör att vi blev ännu närmare. 

Låt inte andras åsikter bestämma över ditt liv. Känner ni längtan efter ett barn följ den känslan. Om det uppstår något på vägen får ni hantera det då. Utgå från att allt blir bra. 

Mina föräldrar fick mig och när de var mycket unga (mamma var 20 och pappa 22 år) och jag var glad över att ha unga föräldrar samt har tänkt att de kommer finnas i mitt och mina barns liv längre . Jag blev föräldralös vid 30 årsålder. Unga föräldrar är ingen garanti att de ska finnas längre för sina barn. Mina föräldrar gav mig en bra uppfostran och värderingar så jag har klarat mig bra i livet trots att jag har förlorat de tidigt. 

Har ett par bekanta som fick en son senare i livet (mamma var 46 år) och allt gick bra. 

Lycka till med allt! 

Precis så är det. Det är ingen åsikt utan rena fakta.

Jag kan tycka att 53 är  är en för hög ålder för att få barn. De gränser som gäller för IVF i Sverige tycker jag är rimliga. Att förbjuda någon som är något äldre att skaffa barn är kanske överdrivet men att det kan kritiseras framstår som rimligt.

Det jag kommer att skriva i det här inlägget är mer personligt. Jag menar att det är baserat mer på egna erfarenheter, inte på forskning.

Om man hör till en bättre samhällsklass, har ett teoretiskt yrke, högre status och mer pengar så är man i någon mening predestinerad att leva länge. Sedan finns det vissa som har dåliga gener och därför dör tidigare. Det kan man normalt avgöra genom att titta på hur gamla äldre släktingar blivit.

Om man trots optimala förutsättningar enligt ovan och avsaknad av dåliga gener dör i förtid så beror det oftast på en själv. Man har oftast en ohälsosam livsstil med alkohol, tobak eller andra dåliga inslag. Sedan finns det så klart en slumpfaktor men den är liten. Det mesta går att bedöma hyggligt väl på förhand.

På jobbet har jag många jämnåriga kollegor. Jag har inte detaljkoll på vilken samhällsklass alla kommer ifrån. De flesta är ju högutbildade och har på så sätt gynnsamma förutsättningar. Däremot har jag noterat att vissa har förlorat sina föräldrar på senare år. Dessa har alla haft föräldrar som bott på ?icke-akademiska? orter. De har dött i åldern 70-75 år ungefär. De har haft sådana yrken som man har på sådana orter, alltså sämre yrken som typiskt sett hör samman med sämre levnadsförhållanden och kortare livslängd. 

Bland de som har föräldrar som hör till högre samhällsklasser har betydligt färre förlorat dem och det är betydligt vanligare att ha föräldrar i livet som är i åldern 85-95 år och hyggligt friska.

Det kan ju finnas anledning att skilja mellan olika scenarios. Om man träffas när båda är låt säga 25 verkar det ju inte friskt att vänta till 40 innan man tar tag i barnfrågan.

Träffas man vid en högre ålder blir det ju en annorlunda situation. Då kan man inte vänta så länge. Min sambo är inte svensk. Hon pluggade i Sverige parallellt med att vara föräldraledig. Hon hade ingen SGI. 

Att ha någon sorts idé om att man ska avstå från barn för att man har fyllt låt säga 40 år verkar inte riktigt friskt. Man kan naturligtvis ha olika idéer om att det skulle vara dåligt. Kanske är man själv uppvuxen på någon bortglömd mindre ort där alla fick barn efter gymnasiet och började på ?bruket?. I en sådan miljö skulle ju en mamma som är jämnårig med kompisarnas mormor framstå som en dinosaurie. I miljöer där människor hör till bättre samhällsklasser och är mer generellt framgångsrika ser bilden annorlunda ut. Där är det inget konstigt att vara äldre förälder. Man kan också i de flesta fall som förälder räkna med att bli tillräckligt gammal för att det inte ska vara någon överdriven risk att dö innan barnen växt upp och fyllt låt säga 30 år.

"kanske överdrivet"?  "Kritiseras framstår som rimligt".  Du måste driva? Men nu får du väl ge dig! Folk gör som dom vill och ingen ska kommentera sånt och speciellt inte just det.

Självklart ska man kunna ha åsikter om vad som är en rimlig eller orimlig ålder för att få barn. Sedan är detta i första hand en systemfråga. Att börja anklaga enskilda personer för att de fått barn på fel premisser blir inte vettigt.

Det finns en lång rad olika ?nackdelar? man kan ha som förälder där ålder är en faktor av ganska många. Att fokusera på att människor över X år är ?ovärdiga? att bli föräldrar medan personer med diagnoser, kriminella, missbrukare, personer med ärftliga sjukdomar, arbetslösa osv. ska kunna bli föräldrar utan hinder och det ska anses fint och bra är inte riktigt någon konsekvent ordning.