Er åsikt om få barn runt 45…

Men jag lägger till att jag inte har några problem med att andra gör det. Alla fattar sina egna beslut, jag är sådan som person som inte tänker så mycket på andra generellt. Om någon har en fin bil - kul för den. Om någon går runt med barnvagn - so what. 
Jag blev själv lagd i facket "äldre mamma" på BVC trots att jag som sagt var 37 när bebisen kom, för att de andra råkade vara runt 30. Och då är 37 verkligen ingen ålder utifrån statistiken idag.

Valet att skaffa barn är personligt. 

Jag har en vän som fick sin dotter vid 46 (en överraskning, hon trodde de var infertila) och hon har en helt vanlig ordinär relation till sitt barn som nu är 15 år. Båda är helt friska och normala (pappan också...).

Som tur är för oss kvinnor, så medför sena barn också att vi åldras långsammare och lever längre. Naturen har ju ett svar på det mesta!  

Jag var själv 40 när jag fick barn och jag ser inte vad 5 år skulle göra för skillnad. 

Har man barn sedan tidigare kanske man är trött och slutkörd, men har man inga barn tidigare har man ju betydligt mer ork och energi. Det är nog därför många yngre tänker att de aldrig skulle orka med ett barn vid 40-45, för de är helt slut av småbarnsåren. 

Ingen åsikt, men på ett personligt plan alldeles för sent.

det innebär hemmaboende barn upp i pensionsåldern och har man inte väldigt god ekonomi kanske ännu längre. Sen har man då några få pigga år i bästa fall när ungarna lämnat boet. För mig är det en melankolisk tanke, men givetvis finns andra perspektiv också.

Ingen kan ju säga att det finns ett facit, men nu ställdes ju frågan i trådstarten så nu svarar jag ur min vinkel.

Oj ska man hålla på och anmäla inlägg som tar upp aspekter man inte själv håller med om. Märkligt beteende..

Alla får väl tycka olika. (jag skuldbelade inte någon)
Vissa vill kanske vara aktiva, fysiskt sett, föräldrar och andra trivs mer med att läsa, pyssla mm. 

Vi fick vår yngsta son vid 45 resp. 43. Jag har inga tankar om att det skulle vara något problematiskt med det. Vi lever ganska lugnt och harmoniskt överlag. Barnen är snälla så de innebär ingen extrem påfrestning alls egentligen. Med ett eller flera barn med olika diagnoser skulle allt kanske se annorlunda ut.

Att barnen kommer att bo kvar hemma när vi går i pension är möjligt. Jag har inga direkta synpunkter på det. Det kan ju vara en bra lösning att bo kvar hemma och jobba ihop pengar för att köpa något eget, om de nu inte vill plugga utomlands eller hitta på andra saker.

Vi lever i en miljö där föräldrar med både varierande åldrar och stora åldersskillnader är ganska vanligt. Det är många av av våra vänner som precis som vi kommer från olika länder och som också har hög utbildning och bra jobb. Vi är förstås äldre föräldrar än vissa men det är inte så att vi sticker ut på något extremt sätt. Skulle vi bo i någon mindre håla i Sverige och umgås med folk som fick barn efter gymnasiet och har jobbat på "bruket" sedan dess skulle förstås allt se annorlunda ut.

Fullständigt idiotiskt på alla sätt!

Så du tar sig friheten att bestämma vad som är det viktigaste i andras liv? Wtf

Nja, tycker man borde tänka lite på barnet där. Min pappa är 70 och bor på äldreboende, han kan inte göra något själv överhuvudtaget och knappt prata heller. Flertalet är yngre än honom där, flera runt 64-65. 

Tåls att tänka på. 

Sen, nej det behöver inte bli så för andra. Men man kan ändå fundera lite. Det är jobbigt att inte ha sin förälder där. Jag hade så gärna velat kunna hitta på saker med honom. Och han hade velat det med oss. Istället sitter Stackarn där bara. 

Man kan inte bara tänka på sig själv