Har HBTQI-kampen blivit överflödig i Sverige?

Förra veckan var jag på en tillställning där jag träffade ett par som jag hade ett trevligt samtal med. Trodde jag i alla fall.

De presenterade sig vid ett manligt respektive ett kvinnligt namn, vi kan säga Simon och Malin. Simon var uppenbarligen en biologisk man och Malin en biologisk kvinna.

Senare under kvällen refererade jag till Simon som "han" när en vän anslöt sig till sällskapet ("Simon berättade just att han också var i Italien i sommar", kan vi säga att jag sa). Då gick Simon och Malin från jättetrevliga till att det var som att man dragit ner en mörkläggningsgardin. "HEN var i Italien", rättade min vän. Jag gick på toaletten och när jag kom tillbaka hade Simon och Malin gått. Det var tydligen fruktansvärt att jag refererat till en biologisk man - som INTE sagt att han identifierade sig som något annat - som, ja en man. Så fruktansvärt att de var tvungna att gå hem.

Det är att vara kränkt och förtryckt enligt HBTQ-rörelsen i Sverige.

Samtidigt döms du till döden om du bor i Uganda och råkar vara homosexuell.

Så ja, visst kan man ifrågasätta HBTQ-rörelsen i Sverige vid jämförelse.

Jag är övertygad om att Pride fortfarande behövs, däremot har den fastnat i gamla hjulspår och talar bara till de redan invigda.

Jag tror att rörelsen hade gjort BETYDLIGT större skillnad för jämställdhet och frihet om man riktade kampen mot sammanhang där alla som avviker från hetero- och cisnormen faktiskt lever farligt. Där Pride verkar som mest i dag kan det snarare vara en fördel att göra det.

Jonas Gardell till exempel har garanterat haft det tufft som bög på 80-talet. Men han har sedan dess byggt hela sin karriär och blivit mångmiljonär genom att göra det till sin identitet att vara bög, enligt alla fördomar och klyschor som finns. Då har i alla fall jag lite svårt för hur han samtidigt målar upp en offerroll. Även som homosexuell man hör han till landets mest privilegierade människor och att reducera sig själv till sin sexualitet är något han i högsta grad själv är skyldig till.

Därför tror jag att om Pride ska leva vidare och tas på det allvar det tyvärr fortfarande förtjänar, måste man rikta ljuset från Södermalm och glitter, glamour och kulturelit till de platser där HBTQ-personer fortfarande far som mest illa.

För det finns ännu enorma kontraster i detta område, som kanske inte handlar så mycket om din läggning och identitet i sig utan om vem du är och var du är för övrigt.

Att folk har svårt att komma ihåg eller ta på allvar att man vill kallas för hon när man i omgivningens ögon är en han, kan säkert vara himla tröttsamt. Men det är inte en kränkning på samma nivå som att inte våga gå ut på kvällarna för att alla i den lilla småstad där du bor vet att du är gay och du har blivit hotad att bli ihjälslagen för det.

Vi avviker ju allihopa från varann, för att vi just är unika som människor. Mobbarnas bränsle kommer därmed från sitt egna självhat för att de inte vågar stå för att de själva avviker för att inte riskera detta exkluderande det innebär. Det är därför den som avviker från normen och som väljer att inte anpassa sig just får som mest hat för att den ser igenom denna lögn som uppehålls av detta anpassande. 

Men när allt kommer omkring så är det mest avgörande vilka värderingar och moral en person har, än om de antar en form jag inte direkt förstår. Och om jag ändå mot all förmodan skulle lägga ner hela min tid på att tänka på allt som avviker så skulle jag verkligen ha problem med mig själv. 

Jag sticker väl ut hakan här nu med detta men låt gå...

Jag är helt övertygad om att det fortfarande existerar förtryck mot HBTQ personer och det är ju naturligtvis förkastligt. Jag är lika övertgad om att den stora massan som har en fallenhet att manifestera under Pridefestivaler är att betrakta som privligerade. Jag upplever vidare att dessa personer identifierar sig med sin sexualitet (som på lika sätt är "normbrytande") och även att dom tillhör en förtryckt grupp. Hela självidentifieringen bygger på den tillhörigheten. 

Vi andra, som anses vara "heteronormativa" och därmed förtryckare, tittar förvånat på och undrar varför allt detta väsen. 

Om det finns geografiska områden i Sverige där förståelsen för HBTQ är låg eller obefintlig så borde väl ansträngningarna att förmedla ljuset riktas dit. Någon nämnde tidigare Rosengård, Molkolm som exempel. Varför koncentreras inte Pridetågen där då  isåfall? Eller om Pridetåg anses vara för provokativt där så borde väl HBTQ communityt säkert hitta andra sätt att nå ut för att förklara, upplysa och överbrygga. 

Men att göra det exempelvis i Stockholm blir ju bara ett spektakel för påhejande redan frälsta.  Ett gigantiskt slag i luften

Mannen i ett heterosexuellt förhållande är inte heller biologisk förälder vid insemination men ändå slapp han adoptera barnet. 

Just nu får man donera blod som bög om man levt i celibat i 6 månader. Risken att få HIV är inte större för bögar om de lever i ett monogamt förhållande.