Har HBTQI-kampen blivit överflödig i Sverige?

Börjar bli ganska less på att pridefärgerna ska finnas exakt överallt. Vad exakt hjälper det. Kan också tycka att priderörelsen börjar bli lite cringe. Man hade behövt omorganisera om sig. För en positiv attityd gentemot hbtq-personer är nog något som måste konstant underhållas och jobbas för. Särskilt med tanke på alla nysvenskar som har växt upp med en ganska så farlig bild av hbtq-personer. 
Sätt pridetågen och flaggorna i de områden där attityden är som sämst. 

@SomewhereOverTheRainbow

Som queer-person anser inte jag att denna kamp är överflödig när det gäller upplysning. Det behövs ständig information för att snällt påminna om existerande och nya pronomen, läggningar, könsidentiteter, termer osv som dyker upp hela tiden. Jag lär mig också. Kampen är viktig för att bryta samhällets inställning att det bara är det yttre som avgör vad en människa är. Det är viktigt att träna sig på att känna in och uppleva de människor man möter ihop med det yttre, istället för att på förhand bestämma sig för vad en människa är enbart efter sitt yttre.

Att öppet samtala om vilka vi är på en arbetsplats kan successivt hjälpa alla att förändra detta synsätt. Det innebär inte att man ska exkludera något, bara skapa en öppenhet med alla perspektiv samtidigt. För även om vi har blivit mer öppna så är vi fortfarande hårt cementerade i vissa föreställningar. T,ex, att vi fastnar i att det är en man som utsätter en kvinna. Våldsuttryck baseras inte på vilket kön eller läggning man har.

Kön och läggning baseras inte heller på vilken arbetsrelaterad kompetens man har. I det håller jag med dig om att en del i heterosamhället försöker vara tillags HBTQIA+personer för att inte trampa någon på tårna. Men där vilar också ett förakt, mycket dubbelmoral och oförståelse bakom masken, för att man gör detta för att få egna fördelar. Många förstår helt enkelt inte varför vi är som vi är, det är knappt vi själva gör det. Antagligen därför som kraven på respekt ökar från HBTQIA+-världen.
Många människor har därmed blivit mer rädda för att göra fel. Och jag tycker det hamnat på den nivå med att vara i beroendeställning! I det behöver vi HBTQIA+-personer bli bättre på att vara ödmjuka och kämpa mer med oss själva. Kanske mer i våra egna communityn än att förvänta oss att alla plötsligt bara ska förstå. Det är något som tar tid.

Därför kan jag också tycka att Pride-tåget har barkat ur sitt syfte. Mycket av den företeelsen upplever jag handlar om bekräftelse från samhällets låtsas-tolerans så att dessa människor ska kunna låtsas älska sig själva. För mig har det blivit en enda förtvivlan alltihop och den psykiska ohälsan har (av dessa förklarliga skäl) inte direkt blivit bättre.

Där blir det också som att HBTQIA+-världen hamnar i beroendeställning heterovärlden för att bli accepterande - och heterovärlden eldar på detta genom sin överdriva låtsas-tolerans som jag väldigt ofta tycker överskuggar den äkta toleransen. För det finns A B S O L U T människor som har äkta tolerans, som förstår för att de har ett så öppet sinne att det inte spelar någon roll vem man är och vad man tillhör. Det känns på ett helt annat sätt än det här.

Jag önskar att människor skulle vilja känna sig manade att lära sig mer om människors spektrum (inte bara kring HBTQIA+-världen) och att vårt värde vilar i en inre upplevelse efter vår unikhet, där inget efterliknar någon eller något annat. Då skulle jag kanske känna mig mer inkluderad i samhället. Det skulle bli mer intressant med alla olika personligheter som skulle komma fram bättre.

Pride skapades från början som en typ lugn demonstration i en tid då homosexualitet klassificerades som en sjukdom. Nu har mycket hänt på den fronten, men mycket annat finns kvar att kämpa för. T,ex, att införa ett tredje juridiskt kön. När det och allt annat nödvändigt uppnåtts till den grad att samhället accepterat detta som en självgående självklarhet, sida vid sida av sin egen uppfattning, så behövs det nog inte längre några Pride-parader eller Regnbågsflaggningar.

Jag förstår dock att Pride med allt vad det innebär kan kännas skrämmande, som att det liksom tar över samhället. Men det är inte dess mening. Det är bara en önskan om inkludering på ett förståelseplan.  

Jag måste säga att det här var en mycket välskriven och saklig TS. Bra!
Det borde alla hålla med om oavsett vad man råkar tycka runt den aktuella frågan.