Har HBTQI-kampen blivit överflödig i Sverige?

@SomewhereOverTheRainbow

Som queer-person anser inte jag att denna kamp är överflödig när det gäller upplysning. Det behövs ständig information för att snällt påminna om existerande och nya pronomen, läggningar, könsidentiteter, termer osv som dyker upp hela tiden. Jag lär mig också. Kampen är viktig för att bryta samhällets inställning att det bara är det yttre som avgör vad en människa är. Det är viktigt att träna sig på att känna in och uppleva de människor man möter ihop med det yttre, istället för att på förhand bestämma sig för vad en människa är enbart efter sitt yttre.

Att öppet samtala om vilka vi är på en arbetsplats kan successivt hjälpa alla att förändra detta synsätt. Det innebär inte att man ska exkludera något, bara skapa en öppenhet med alla perspektiv samtidigt. För även om vi har blivit mer öppna så är vi fortfarande hårt cementerade i vissa föreställningar. T,ex, att vi fastnar i att det är en man som utsätter en kvinna. Våldsuttryck baseras inte på vilket kön eller läggning man har.

Kön och läggning baseras inte heller på vilken arbetsrelaterad kompetens man har. I det håller jag med dig om att en del i heterosamhället försöker vara tillags HBTQIA+personer för att inte trampa någon på tårna. Men där vilar också ett förakt, mycket dubbelmoral och oförståelse bakom masken, för att man gör detta för att få egna fördelar. Många förstår helt enkelt inte varför vi är som vi är, det är knappt vi själva gör det. Antagligen därför som kraven på respekt ökar från HBTQIA+-världen.
Många människor har därmed blivit mer rädda för att göra fel. Och jag tycker det hamnat på den nivå med att vara i beroendeställning! I det behöver vi HBTQIA+-personer bli bättre på att vara ödmjuka och kämpa mer med oss själva. Kanske mer i våra egna communityn än att förvänta oss att alla plötsligt bara ska förstå. Det är något som tar tid.

Därför kan jag också tycka att Pride-tåget har barkat ur sitt syfte. Mycket av den företeelsen upplever jag handlar om bekräftelse från samhällets låtsas-tolerans så att dessa människor ska kunna låtsas älska sig själva. För mig har det blivit en enda förtvivlan alltihop och den psykiska ohälsan har (av dessa förklarliga skäl) inte direkt blivit bättre.

Där blir det också som att HBTQIA+-världen hamnar i beroendeställning heterovärlden för att bli accepterande - och heterovärlden eldar på detta genom sin överdriva låtsas-tolerans som jag väldigt ofta tycker överskuggar den äkta toleransen. För det finns A B S O L U T människor som har äkta tolerans, som förstår för att de har ett så öppet sinne att det inte spelar någon roll vem man är och vad man tillhör. Det känns på ett helt annat sätt än det här.

Jag önskar att människor skulle vilja känna sig manade att lära sig mer om människors spektrum (inte bara kring HBTQIA+-världen) och att vårt värde vilar i en inre upplevelse efter vår unikhet, där inget efterliknar någon eller något annat. Då skulle jag kanske känna mig mer inkluderad i samhället. Det skulle bli mer intressant med alla olika personligheter som skulle komma fram bättre.

Pride skapades från början som en typ lugn demonstration i en tid då homosexualitet klassificerades som en sjukdom. Nu har mycket hänt på den fronten, men mycket annat finns kvar att kämpa för. T,ex, att införa ett tredje juridiskt kön. När det och allt annat nödvändigt uppnåtts till den grad att samhället accepterat detta som en självgående självklarhet, sida vid sida av sin egen uppfattning, så behövs det nog inte längre några Pride-parader eller Regnbågsflaggningar.

Jag förstår dock att Pride med allt vad det innebär kan kännas skrämmande, som att det liksom tar över samhället. Men det är inte dess mening. Det är bara en önskan om inkludering på ett förståelseplan.  

Du är inte korkad. 🙂
Jag syftar på en önskan om att människor ska ta dessa alternativa könsuttryck och läggningar på allvar. 🙏
Med tanke på de senare kommentarerna i tråden så är det en stor anledning till denna kamp, med en förhoppning att människor, kanske med sin känsla än med sitt intellekt, ska förstå att vi är lika allierade som övriga människor i samhället. ⭐️

 Att vi själva ska stoppa för vår utsatthet är precis som att säga till den som blir mobbad att den ensam ska sätta stopp för mobbarna att sluta mobba. Vilket är en omöjlighet att ensam klara av. I en sån sak behövs lärare, föräldrar och gärna andra elever som ställer sig på personens sida för att genom detta hjälpa mobbarna att förstå att mobba är omoraliskt och fel. De lärare, föräldrar, och eventuella elever som stöttar en mobbad person, gör oftast det av egen vilja. Samma bör även gälla i den fråga vi pratar om. Att man känner ett civilkurage som vill vända också denna mobbning med hjälp av ökad förståelse och kunskap.

Jag har försökt och försöker fortfarande att vara som alla andra för att passa in i normen. Men jag blir sjuk av det för jag är inte som alla andra. Det är den verkliga kampen. Att acceptera att man inte är som alla andra och kunna leva som det. Och det är inte många som verkligen vågar vara det utan självförtroende eftersom det per automatik innebär ett uteslutande ur samhället för att ingen vill ha och göra med någon som sticker ut på detta sätt från gruppenheten. Det är en stark sak att göra, att gå emot strömmen. Det sticker i ögonen på människor (som i själva verket inte vågar leva som sig själva) och man möts av hat och påhopp. Därför som HBTQIA+-frågan är laddad när det bara kommer på tal för att människor känner avundsjuka. 
I detta behöver man människor omkring som förstår och stöttar för personlig överlevnad.

Tills dess så kan väl den enda väg vara att jag genom mitt varande för andra visar att det är helt okej att inte anpassa sig till mängden människor, att det är helt okej att inte ha självförtroende för att anses vara ?lyckad? och godkänd och att det är helt okej att ha självkänsla med att vara känslig, vilsen och skör. Det gäller inte bara min kamp i vägen till självacceptans och för mina "jämlikar" - utan för hela samhället som helhet eftersom dess norm är att vara allt annat än sig själv där alla anpassar sig och tror att det är att vara tillfreds med tillvaron. 

Vi avviker ju allihopa från varann, för att vi just är unika som människor. Mobbarnas bränsle kommer därmed från sitt egna självhat för att de inte vågar stå för att de själva avviker för att inte riskera detta exkluderande det innebär. Det är därför den som avviker från normen och som väljer att inte anpassa sig just får som mest hat för att den ser igenom denna lögn som uppehålls av detta anpassande. 

Men när allt kommer omkring så är det mest avgörande vilka värderingar och moral en person har, än om de antar en form jag inte direkt förstår. Och om jag ändå mot all förmodan skulle lägga ner hela min tid på att tänka på allt som avviker så skulle jag verkligen ha problem med mig själv.