Har HBTQI-kampen blivit överflödig i Sverige?

Det sägs mig att Pride och liknande behöver finnas för att HBTQI-folk i Sverige är diskriminerade. Jag försöker se detta, men landar mer i en känsla av att hela den "kampen" slår in öppna dörrar? Den särbehandling jag har sett har uteslutande varit positiv.

Heterofolk trumpetar sällan med sina partnerskap, särskilt inte där det varken är relevant eller motiverat.

De gays som jag känner eller jobbat med ser alltid till att få med "min man" eller "min fru" på ett hörn, i alla sammanhang. Ingen ska missta dem för hetero.

Och jag tror att jag förstår varför. För vips, så är folk på tårna. Blir så himla korrekta och fjäskiga i sin iver att visa hur fördomsfria och inkluderande de är. Även jag förändras lite i tanken och överkompenserar kanske omedvetet.

En gång blev jag omsprungen i en befodran av en mindre kvalificerad (lesbisk) kollega och chefen sade rakt ut att det var för att det skulle se bra ut för företaget, som gärna stoltserar utåt med sin "mångfald". Svårt att tänka mig att de är så ensamma om sånt.

Och så detta att hela kommuner hänger prideflaggor på sina invånare och anställda... Varför har inga andra minoritetsgrupper samma status?

Att HBTQI-personer är diskriminerade globalt är tveklöst. Men i Sverige..? 

Finns säkert mycket sådant som jag inte ser. Så övertyga mig, den som är bättre insatt! 

Sakliga svar uppskattas mer än känslodrivna. Gillar inte whataboutism. Och få det inte att handla om ifall jag är för eller emot dessa människor. Jag är varken det eller det andra.