Har HBTQI-kampen blivit överflödig i Sverige?

Hur sjutton tänker du egentligen? Lesbiska tvingades adoptera sina egna barn fram till i januari i år och bögar får fortfarande inte donera blod. 

 Att vi själva ska stoppa för vår utsatthet är precis som att säga till den som blir mobbad att den ensam ska sätta stopp för mobbarna att sluta mobba. Vilket är en omöjlighet att ensam klara av. I en sån sak behövs lärare, föräldrar och gärna andra elever som ställer sig på personens sida för att genom detta hjälpa mobbarna att förstå att mobba är omoraliskt och fel. De lärare, föräldrar, och eventuella elever som stöttar en mobbad person, gör oftast det av egen vilja. Samma bör även gälla i den fråga vi pratar om. Att man känner ett civilkurage som vill vända också denna mobbning med hjälp av ökad förståelse och kunskap.

Jag har försökt och försöker fortfarande att vara som alla andra för att passa in i normen. Men jag blir sjuk av det för jag är inte som alla andra. Det är den verkliga kampen. Att acceptera att man inte är som alla andra och kunna leva som det. Och det är inte många som verkligen vågar vara det utan självförtroende eftersom det per automatik innebär ett uteslutande ur samhället för att ingen vill ha och göra med någon som sticker ut på detta sätt från gruppenheten. Det är en stark sak att göra, att gå emot strömmen. Det sticker i ögonen på människor (som i själva verket inte vågar leva som sig själva) och man möts av hat och påhopp. Därför som HBTQIA+-frågan är laddad när det bara kommer på tal för att människor känner avundsjuka. 
I detta behöver man människor omkring som förstår och stöttar för personlig överlevnad.

Tills dess så kan väl den enda väg vara att jag genom mitt varande för andra visar att det är helt okej att inte anpassa sig till mängden människor, att det är helt okej att inte ha självförtroende för att anses vara ?lyckad? och godkänd och att det är helt okej att ha självkänsla med att vara känslig, vilsen och skör. Det gäller inte bara min kamp i vägen till självacceptans och för mina "jämlikar" - utan för hela samhället som helhet eftersom dess norm är att vara allt annat än sig själv där alla anpassar sig och tror att det är att vara tillfreds med tillvaron. 

Kopplat till ditt inspel tänker jag... att allting inte kan hända över en natt. Att reformer måste få ta tid. Under den tiden kan man hjälpa den på traven genom att fokusera på de viktiga sakerna och lobba för dem taktiskt och långsiktigt. Inte bara jaga de omedelbara fördelar man får genom att gapa högst och synas mest.

Bögar får visst ge blod, förresten. Det är dock omgärdat av lite speciella karensregler som är kopplade till den högre förekomsten av HIV hos berörd grupp. Men även denna restriktion håller på att slopas, enligt regeringskansliet.

Ifrågasätt mig gärna, men ha på fötterna först, OK?

Nu var det ju iofs inte riktigt så jag menade. Men inser förstås att det inte alls är så självklart VAD jag menade.

Förenklat: Genom att stämpla sig själv som avvikande föder man fördomen och ger mobbarna bränsle. Jag tänker att man ser sig själv som jämbördig och intar den självklara platsen som sådan - och på så vis sätter standarden för hur man ska behandlas (inte som en abnormalitet alltså). 

Vi är olika, men vi sitter i samma båt. Kanske vi lättare uppnår en ömsesidig acceptans och harmoni genom att fokusera på det vi har gemensamt, snarare än ihärdigt manifestera våra skillnader.