Har HBTQI-kampen blivit överflödig i Sverige?
Tja, jag är inte helsåld på Pride, är ambivalent. Det jag inte gillar är graden av freakiness, fokuset på kinks b la. Jag har noll problem med kinks som sådana men jag vill inte ha kopplingen till hbtq där. Att jag har en flickvän gör mig inte till ett cirkusdjur, jag är en normal person med en läggning som gör det möjligt för mig att ha samkönade förhållanden. Sen tycker jag om inkluderingen och för unga människor tror jag att det är riktigt bra. Övergångsställ i pridefärger gör mig glad eftersom det visar på graden av officiell "välvilja", tror inte det finns så mkt sånt i östeuropa t ex.
Jag hade velat ha en representation som visar inte bara ytterligheterna utan den stora majoriteten, alltså folks fotbollstränare eller trevliga granne, människor som är som vem som helst, för det är vi.
Jag har aldrig och kommer aldrig att ha nosring eller minsta prideflagga i min närhet, är konservativ men öppen. Håller jag min flickvän i handen så stirrar folk i Sverige även i storstäder, det finns alltid där. Så länge det är så så är det inte normaliserat att inte vara hetero, då behövs det arbete för att nå dit. Hur det ska ske vet inte jag, bara att det behövs.
En onödigt kostnad till att börja med.
Sen skiter jag i vem som håller hand med vem och vem som ligger med vem så länge inte en person med samma kön som jag börja med inviter eller annat jämförbart.