Har HBTQI-kampen blivit överflödig i Sverige?
Heterofolk trumpetar sällan med sina partnerskap, särskilt inte där det varken är relevant eller motiverat.
De gays som jag känner eller jobbat med ser alltid till att få med "min man" eller "min fru" på ett hörn, i alla sammanhang. Ingen ska missta dem för hetero.
Och jag tror att jag förstår varför. För vips, så är folk på tårna. Blir så himla korrekta och fjäskiga i sin iver att visa hur fördomsfria och inkluderande de är. Även jag förändras lite i tanken och överkompenserar kanske omedvetet.
En gång blev jag omsprungen i en befodran av en mindre kvalificerad (lesbisk) kollega och chefen sade rakt ut att det var för att det skulle se bra ut för företaget, som gärna stoltserar utåt med sin "mångfald". Svårt att tänka mig att de är så ensamma om sånt.
Och så detta att hela kommuner hänger prideflaggor på sina invånare och anställda... Varför har inga andra minoritetsgrupper samma status?
Att HBTQI-personer är diskriminerade globalt är tveklöst. Men i Sverige..?